Houellebecq visar att högerfolk kan storhyckla

Idéromanen Underkastelse (2015) präglas av Michel Houellebecqs återkommande legering av vår postmoderna och nyliberala tids baksidor. Alla som har läst dessa 270 sidor vet att det är bra litteratur, där hantverket är oklanderligt, observationsförmågan ovanlig och språket otvunget. Romanens berättarjag heter Francois – en melankolisk, medelålders litteraturprofessor i Paris. Han ser sig som en viktig och upplyst person, men blir alltmer desillusionerad och ointresserad av känslor, människor och relationer. Av politiska skäl, delvis.

För att hålla extremhögern borta bildar vänstern och mittenhögern en oväntad allians med Muslimska brödraskapet, varpå Frankrike succesivt förvandlas till en islamisk teokrati. I samma veva upphör Francois situationship med en israeliska (hon emigrerar till Israel). Han drar sig tillbaka, reser runt, och reflekterar. När han återvänder blir han av med jobbet men får en okej pension i gengäld. Skälet är att han inte är muslim. Nej, huvudpersonen är en sekulär hedonist – en vanlig fransman helt enkelt – som inser att hans bekväma tillvaro kommer att försämras om han inte assimileras. Till slut väljer han att halvkonvertera, tar del av de nya förmånerna och där slutar romanen.

Det stämmer självfallet att romanen flörtar med ytterkantshögern och genomgående spelar på den konspiratoriska muslimerna-tar-över-strängen. Dessa grepp är lika knepiga som alla andra i samma genre. Samtidigt vore det synd om analysen tvärstannade där. Som översättaren till romanen, Kristoffer Leandoer, har påpekat i Svenska Dagbladet, är Underkastelse i första hand en illustration av opportunismen, dess olika mekanismer och manifestationer.

Leandoer specificerar dock inte att det är en högerintellektuell som gradvis anpassar sig efter vinden för egen vinning. Houellebecq hade ju kunnat låta Francois begå harakiri – något som han dessutom övervägt under sina kontemplativa resor – alternativt tvinga honom abdikera och gå i exil, men så sker inte. Tvärtom. Vänsterliberalerna får assimileras glatt och friktionsfritt, en metafor för deras ”öppna och oblyga opportunism”. Huvudpersonen, misantropen Francois, får däremot göra detsamma ”mot sin vilja”. I slutändan sitter alla ändå i samma båt.

Inget fel att konvertera, tvärtom, men varför etablera olika måttstockar? Sensmoralen är tydlig: att hyckla är mänskligt och kan därför finnas hos alla. En truism, men i så fall en alltmer relevant truism, eftersom alltfler sväljer radikal högerretorik utan kritisk reflektion. Det såg vi nyligen på den andra sidan atlanten och med Brexit när britterna röstade för ett utträde för att sedan ångra sig angående det hela. Och det ser vi även i Sverige där många beundrar profiler som Hanif Bali, politiska entreprenörer som smeker missuppfattningar och fördomar medhårs och kapitaliserar på detta.

Underkastelse visar hur folk kan säga en sak men egentligen mena något helt annat, göra grejer men känna helt andra. Saker som gynnar dem själva. Bevisligen har Francois i slutet av romanen inga problem med att sidsteppa sina så kallade ”västerländska värden” när allt kommer omkring. I kallocainsk anda blir dystopin för honom plötsligt – en utopi.

Text: Rolan Jusupov