Hora eller madonna – om läsvanor och kvinnoideal

För inte så länge sen var jag på en dejt med en kille som sa att han inte ser på tv, istället läser han. När jag skamset erkände att jag i en tid av att skriva C-uppsats inte läste särskilt mycket utan mest såg på dålig tv, på Paradise Hotel och annat dylikt, såg jag i hans ögon att jag reducerats till hora. Detta trots att jag i bokhyllan både har Dostojevskij, Homeros och Austen. Den kvällen ville han ligga och sen ville han inte ses igen.

Hora-madonna-komplexet menar att män inte kan se nyanser hos kvinnor. Att de antingen är hora eller madonna. Från början myntade Freud begreppet främst med tanke på mäns syn på kvinnor, där madonna är en ren, älskad och respekterad kvinna, med dagens ord wifey-material. Horan däremot är ett objekt för ens sexuella begär som inte förtjänar samma respekt, en så kallad side hoe. Detta fenomen är idag inte enbart begränsat till sex utan går att applicera på mycket, även så banala saker som kvinnors läsvanor. Att kvinnor måste navigera mellan dessa begrepp och ideal är inget nytt. Att kvinnors läsvanor och författarskap möter andra krav än mäns är inte heller något nytt. I en värld där Arne Dahls deckare hyllas och Camilla Läckbergs deckare är fulkultur är det så det ser ut. Inte ens i våra egna hem och bokhyllor kan vi undkomma mäns dömande ögon. Att killar som läser tar litteratur på stort allvar, det kan jag med säkerhet säga efter tjugofyra år som tjej och snart tre år vid humaniorainstitutionen på universitetet. Att hora-madonna-komplexet fortfarande är ett aktuellt begrepp som egentligen handlar om ren och skär sexism är inte svårt att lista ut, inte ens för en tjej som ser på dålig reality-tv istället för att läsa om kvällarna.

Åter till dejten. Jag visste att jag hade sagt fel sak. Jag ville bevisa mig, få upprättelse, så jag ledde in samtalet på litteratur igen, sa att det är ironiskt att killar älskar att läsa killböcker såsom Sagan om ringen eller Heart of Darkness. Jag minns att jag förklarade handlingen av den senare när han rättade mig och sa att den utspelar sig på Kongofloden, inte Niger. Jag hade hållit en lättsam monolog om litteratur, för att rädda mitt anseende, plocka poäng och bevisa att jag visst läser, att jag inte alls bara är hora. Hans respons var inte att delta i någon slags diskussion, utan den var att rätta mig, att visa att han också hade läst den. Och att han hade läst den bättre. Det var inte konstigt för mig i stunden. Så har alla killar jag dejtat hållit på och antingen säger det något om min eventuellt kassa killsmak eller så säger det något om killar i stort. Som kvinna får man nämligen alltid sina preferenser bedömda och sina irrelevanta fel rättade.

Jag lärde mig tidigt att gilla vad killar gillar. I sjuan läste jag Dan Browns Robert Langdon-serie, omringad av mina killkompisar. Det var rätt slags böcker, kreddiga. När jag sedan gick över till Penny Vincenzis romantiska trilogi om kvinnor i förlagsbranschen under 1900-talet var det i tryggheten av mitt rum. Det var inga böcker jag talade högt om, men som jag fullkomligt slukade och älskade. Kvinnors offentliga läsvanor har en tendens att bli performativa. Inte med flit utan snarare som taktik för att tas på allvar. Detta bekräftas av mina kvinnliga vänner. Att ja, vi läser kanon, klassikerna, vi läser det man ”ska” läsa, men vi läser också Rupi Kaur, vi läser Nora Roberts och Denise Rudberg. Men det är inget vi talar om med män vi vill respekteras av eller ha någon form av jämlik diskussion med. Som sagt, män har svårt att se nyanser av kvinnor. Det är därför mycket bättre för vårt anseende att tycka att Räddaren i nöden är bra. Den lögnen drog jag för min första pojkvän och mottog madonna-stämpeln. Att vara tydlig med att man läser framhålls även det som viktigt. Det säger något om en person, säger mycket. Att läsa böcker är, som det alltid varit, statushöjande. Det är att sätta sin fot på piedestalen där madonnan får stå. Det är lätt att idealisera den upphöjda plats som madonnan får i killars ögon, men för att citera Gloria Steinem ”A pedestal is as much a prison as any small, confined space”.

För att testa min tes hör jag även av mig till några av mina manliga vänner. De bekräftar den. Inte så mycket om just hora-madonna-komplexet, män erkänner inte för kvinnor att det är en grej. Men de erkänner sig skyldiga till värderandet av kvinnors kulturvanor, till exempel vad de läser och vilka serier de ser. En av mina vänner säger att det kanske inte handlar så mycket om vad man gillar utan mer att man ogillar samma sak. Att man har rätt åsikt om vissa saker. När han säger så börjar jag att tänka på Cool Girl-idealet som förklaras i den nästintill kultförklarade monologen i Gillian Flynns bok Gone Girl där hon myntade och definierade vår tids kvinnoideal, nämligen the Cool Girl. Cool Girl är i mäns ögon den ultimata komplimangen om den ultimata kvinnan. En kvinna som gillar allt det mannen gillar, som har de sexuella egenskaper som horan men de intellektuella och omhändertagande egenskaperna hos madonnan. Cool Girl monologen är lång, stundvis vulgär och den sätter fingret på något många kvinnor känner igen.

Oh, and if you’re not a Cool Girl, I beg you not to believe that your man doesn’t want the Cool Girl. It may be a slightly different version – maybe he’s a vegetarian, so Cool Girl loves Seitan and is great with dogs; or maybe he’s a hipster artist, so Cool Girl is a tattooed, bespectacled nerd who loves comics. There are variations to the window dressing, but believe me, he wants Cool Girl, who is basically the girl who likes every fucking thing he likes and doesn’t ever complain.

Jag läser Cool Girl monologen och fastnar främst för stycket ovan. Jag ser en sammanslagning av hora och madonna, ett nytt ideal där man ska vara det bästa av båda. Madonnan med rätt åsikter men horan likaväl, bara du inte är endast horan. Idealet finns således alltid kvar, fast i nya skepnader och med avstamp i samma gamla unkna tankar som alltid. Kommer vi någonsin framåt eller går vi bara i sidled? Kvinnor har sedan länge lärt sig att se killars kulturella intresse som en bonus, inget krav. Män däremot tycks hitta måttstockar för kvinnor inom varje område och hora-madonna-komplexet tycks vara urmodern till alla sådana.

När jag efter den misslyckade dejten träffade mina vänner för att analysera och älta, berättade ironiskt nog vår gemensamma vän att den här killen visst såg på tv. Han läste också, men visst såg han på tv. Jag fann det både roande och tröttsamt att han plockade poäng på en lögn, att det var som ett greppande efter övertag i en sits där jag trodde vi skulle vara jämlika. I efterhand undrar jag om han lyssnade på mig, hörde han mig när jag sa att jag pluggar litteraturvetenskap? Eller hörde han bara att jag sa Paradise Hotel? I slutändan undrar jag för vem han egentligen drog lögnen om att han inte ser på tv. Om det var för att imponera på mig eller om det var för att upprätthålla sin självbild av kulturell och beläst kille. Kanske borde jag dragit en liknande lögn, visat på en mer kulturell version av mig själv men i en värld av hora-madonna-komplex har jag varit båda och jag kan ärligt säga att båda är lika hämmande, lika illa, det är bara två sidor av samma sexistiska mynt.

Text: Ella