Hoppa inte över introt: Medievanor i en accelererande tid
Världen rör sig snabbare och snabbare. Det är den tyske sociologen Hartmut Rosas sylvassa observation av vår tid. Rosa, som är alla modernitetskritiska, twitterhängande, lätt religiösa, kulturkillars skyddshelgon, kallar detta fenomen för acceleration.
Rosas acceleration kan observeras på olika sätt inom flera olika samhällsarenor. Den syns i vår kommunikation: snapchats är snabbare än sms är snabbare än mail är snabbare än brevväxling. I vår transportation: bil är snabbare än cykel är snabbare än att gå. Och så syns den i alla måsten som utgör det moderna samhällets grundvalar. Den västerländska människan går runt med en frihetsorienterad självbild. Hon ser på sig själv som en obunden och rationell individ som bestämmer över sina egna val, men ändå domineras hennes vardagar av tidsbundna måsten. Hon måste jobba mer, måste köpa en ny telefon, måste deklarera, och måste ha lite egentid. För varje år som går tvingas hon springa snabbare och snabbare för att inte trilla av samhällets rullband. Rosa menar att accelerationen utgör en totalitär, abstrakt kraft som konstant influerar alla samhällets medborgare. Den pressar den moderna människans handlingar och formar hennes vilja, är omöjlig att undkomma och genomtränger alla livets områden.
Inte undra på att utbrändhet är 20-talets hetaste trend.
Tecken på samhällets acceleration finns i det stora, och de finns i det lilla. Som aspirerande medievetare och kronisk popkulturberoende har jag observerat accelerationens tre ryttare. Tre avenyer i den moderne människans mediekonsumtion som präglats och formats i enlighet med det ökade samhällstempot.
Hoppa över intro-knappen
År 2017 lanserade Netflix “Hoppa över intro”-knappen. Detta digitala störningsmoment introducerades under devisen ”Vi vill ge prenumeranter större möjlighet att skräddarsy sin tittarupplevelse”. Och visst åstadkommer den det, för i en tid där glupskt strecktittande av serier är normen blir introt blott ett hinder i jakten på mer content. Genom hela tv-seriens livstid (från episodiska kriminaldraman där B-skådisar gör auditions för att få sina stora genombrott i biofilmer, till prestige-tv om moraliskt tveksamma, flintskalliga män) har tv-seriens intro varit en essentiell del av underhållningsupplevelsen. Introt är en ritual, en konstant i ett hav av förändring, en öppen famn som välkomnar tittaren in i något bekant samtidigt som den sätter tonen för vad som komma skall. “Hoppa över intro”-knappen ger tittaren makten att bestämma själv. Den är ormen i Edens lustgård. I hörnet av skärmen sitter den och viskar förföriskt. Sträck ut din hand och ta ett bett. Inte ska väl någon annan få bestämma hur du tittar på Breaking Bad?
Okej, riktigt så farligt är det kanske inte. Men faktumet att den moderna människan inte kan sitta still genom ett sentimentalt musikstycke i 30 sekunder utan att det börjar klia i fingrarna talar om dess ohämmade drift efter att konstant vara underhållen. Allt måste gå snabbare.
Skippa eftertexterna
Hjälten har räddat landet. Det äkta paret åker lyckliga mot solnedgången. Filmen är slut, känslorna sköljer över en och i luften hänger en lugn, reflektiv stämning då publiken inbjuds att bearbeta vita dukens händelseförlopp i takt till att eftertexterna börjar rulla. Lamporna har knappt dimmats upp förrän denna stämning krossas av att en strid ström stressade biobesökare samlat ihop sina saker och spurtat mot salongens utgång likt tidsoptimistiska tågresenärer eller politiska extremister på jakt efter en ny statlig byggnad att storma. Endast Marvel Studios glättiga superhjälteepos lyckas hålla kvar fans med lockelsen av en reklamsnutt för nästa kommersiella produkt i slutet av eftertexterna. Man behöver inte vara en fullblodad cinéphile, bugande inför en hemgjord stod av Martin Scorsese för att bli obekväm av denna syn. Inombords skriker jag frågan: Vart är ni påväg? Varför har ni så bråttom? Här syns ett av den moderna människans kulturellt betingade måsten. Så fort något slutar underhålla måste man skynda bort till nästa hållpunkt. Med denna inställning ser man på sin media som blott en konsumtionsvara, inte något att älta eller låta sig bli berörd av. I det accelererade tempot finns ingen tid för djupare reflektion.
Podcasts på 1,5x hastighet
Slutligen kommer vi till podcasten. Den medieform som finns närmast den moderne underhållningsmänniskan. För många är podden en trogen kompanjon under vardagens lunk, och med AirPods i öronen hörs b-kändisens programledarröst lika nära som ens egna tankar. Men likt tv-serien och biofilmen har även podcasten blivit perverterad av accelerationen. Bredvid volymreglaget och nästa spår-knappen finns numera även alternativ för uppspelningshastighet i de flesta podcastapparna. I det effektiva accelerationssamhället uppmanas den moderna människan att maximera sitt informationsintag. Alla poddare låter som koksade Ben Shapiros när programmet rullar i 1,5x hastighet. En podcast ska inte få smältas, den ska snabbt sopas undan för att göra plats för nästa avsnitt som hägrar på ett medialt löpande band.
Dessa tre fenomen är inte bara dåliga för att de påverkar den moderna människans syn på media och konst. De är även dåliga för hennes andliga bildning. Dessa tre exempel kan tyckas vara banala, men de är symptom av en kultur som accelererar mot ett stup. För faktum är att de vanor en människa anammar formar vem hon blir. När hastigheten får makten, när dåligt fokus och jäktande blir rättesnöret för ett liv, då blir resultatet förflackade och stressade individer. När människan skyndar sig genom allting skrapar hon bara på livets yta och når inget djup. Detta är vad futuristen David Zachs kallar för hyperliving. Men för att kunna leva ett meningsfullt liv behövs både djup och fokus.
James Williams, en tidigare strateg för Google, har tänkt mycket kring hur dagens snabba samhälle eroderar den moderna människans uppmärksamhet. Han delar in fokus i tre segment. Det första lagret kallar han för spotlight. Det är den typen av uppmärksamhet man har i nuet, till exempel när man läser en bok. Det är ljuset som lyser upp ens närmaste handlingar. Det andra lagret är starlight. Ljuset som leder en människa vidare, till exempel önskan och drömmen om att en gång skriva en bok. Man tittar upp mot stjärnorna och minns vart man är påväg. Det tredje lagret kallar Williams för daylight. Det ljus som över huvud taget gör det möjligt för en människa att veta vad hon vill. Hur vet hon att hon vill skriva en bok? Utan det första ljuset blir man distraherad. Utan det andra ljuset blir man vilsen. Utan det tredje ljuset uppstår vad Williams kallar för ”decohering”. Man förlorar greppet om vem man är för att man saknar den mentala kapaciteten för att forma en berättelse om ens eget liv. Dessa tre ljus är essentiella för ens vandring på livets väg, men accelerationen och det moderna tekniksamhällets konstanta distraktioner skymmer ljusen i den moderna människans liv. Istället för att sikta mot stjärnorna distraherar hon sig in i ”andlig förgätenhet”, som den katolske teologen Ronald Rolheiser formulerat det. Ett tillstånd då människans inre djup faller i glömska.
Rolheiser postulerar att den moderna människan inte nödvändigtvis har något emot andlighet eller Gud, tvärtom kanske hon längtar efter det. Problemet är att hon är distraherad. Det är inte illvilja eller ointresse, det är upptagenhet, rastlöshet och medias falska drömbilder som är den moderna människans stora hinder i jakten på andligt djup. Rolheiser skriver utifrån ett kristet paradigm men hans tankar är applicerbara för alla som söker efter något mer i livet. De flesta vill känna sig trygga, närvarande och längtar nog efter något mer än att bara skumma igenom livet som när man kör bil och inser att det enda som hållit en på vägen var muskelminne, instinkt och lite tur.
Upptagenhet är inte ett påfund av 2000-talet (redan på 1940-talet skrev poeten T.S. Eliot att människan är ”distracted from distraction by distraction”) men det är ett allt mer påtagligt problem. Samhällets acceleration uppmanar till ständig uppkoppling, belönar den som kan hålla flest bollar i luften samtidigt och den som kan dokumentera sitt hustle snyggast på sociala medier. Det här rullbandet är inte kalibrerat för den mänskliga livsrytmen och det är därmed inte konstigt att den moderna människan är i riskzonen för utbrändhet. Förr eller senare behöver det ske ett kulturskifte där effektivitet och snabbhet byts ut mot reflektion och ett sänkt tempo.
För att leva ett långsammare (läs: meningsfullare) liv behöver den moderna människan anamma en hel rad bromsande vanor och discipliner. Men till att börja med kan man sluta skippa introt på Netflix, sitta kvar under bions eftertexter och lyssna på poddar i vanlig hastighet.
