MOTOMAMI

ROSALÍA

2017 var året då #metoo spreds över Sverige och världen, Donald Trump blev president i USA och TikTok ännu gick under namnet Musical.ly. Det var också året då ROSALÍA släppte albumet Los Ángeles tillsammans med Raül Refree som producent. Med en röstkapacitet utan ände och flamencostudier i ryggen gav hon ifrån sig ett uppseendeväckande men lågmält sus – flamencomusiken hade en begränsad målgrupp, både utifrån genre och språk. Samtidigt gick det inte att bortse från att Rosalía Vila Tobella, en 24-årig okänd sångerska från Katalonien, stack ut från mängden. 

När hon ett år senare släppte albumet El Mal Querer och flätade samman flamencon med pop och R&B knöt hon inte bara ihop tradition med innovation – hon skapade något alldeles eget, introducerade en musikform som var helt unik. El Mal Querer rörde sig över en bred palett, demonstrerade Rosalías otroliga röst och textförfattande. Men framförallt visade albumet hennes förmåga att förmedla känslor, pricksäkert punktera alla hudens lager. Det var otroligt snyggt och samtidigt alldeles, alldeles förödande. Rosalía fick snabbt en publik i sin hemstad Barcelona och snart började såväl resten av landet – som resten av världen – att följa efter. Redan ett år senare gav hon ut singeln Con Altura där hon började utforska reggaeton med ett av genrens största namn, J Balvin, och började utveckla ett hårdare sound som följt med i senare releaser som A Palé och TKN med Travis Scott. Samtidigt har hon fortsatt att släppa mer klassiska flamencolåtar som Juro Que och mjukare releaser som Dolerme. 

Med nya albumet MOTOMAMI fortsätter Rosalía att ohämmat blanda genrer, stilar och uttryck. Skivan inleds med SAOKO som med sin blandning av reggaeton och jazz bäst kan beskrivas som en plusmeny extra allt. Varsågod och rör på dig, Saoco papi saoco, säger Rosalía och slänger in oss i albumet. Texten kretsar kring förändring, om att veta vem man är och samtidigt ge sig själv möjlighet att förändras. Den riviga produktionen blir tillsammans med texten en självsäker introduktion och profetia för resten av albumet; redan på första spåret markerar Rosalía att hon inte tänker göra det bekvämt för oss genom att placera in sig i ett fack. Hon är här för att köra sitt eget race, med glimten i ögat och det diamantprydda leendet ständigt vilandes i mungipan.

På albumets andra spår CANDY brummar ett avskalat reggaeton-beat under melodiska vokaler. Trots att spåret bygger vidare på samma genre är låten på många sätt en kontrast till introspåret, ett mjukare inslag som bryggar över till elektropoppiga bachata-bangern LA FAMA. Spåret som framförs tillsammans med The Weeknd är hypnotiskt, snyggt, glimrande likt glittret som snortas i musikvideon; ett mer lättsmält inslag, en Loka citron till dina 15 chili cheese. Texten beskriver kändisskapet som en opålitlig älskarinna med makt att göra dig fullständigt besatt. Genom att personifiera kändisskapet lyckas Rosalía adressera relationen mellan kändisskapet och den som finner sig i det – en ojämlik, ohälsosam relation, som är svår att säga upp trots risken att ständigt bli lämnad och bedragen. BULERÍAS i sin tur bjuder på flamenco som avslutas med körer och en riktigt tung autotune. Framförandet är starkt såväl textmässigt som vokalmässigt och drar tankarna till Rosaliás tidiga verk.

Därefter följer en högst mångfacetterad samling av låtar: lekfulla CHICKEN TERIYAKI som handlar om att spendera pengar, långsamma och explicita HENTAI, energiska BIZCOCHITO – vars introduktion inte bara låter som någon slags spelkonsolslinga, utan faktiskt också ingår i soundtracket för Gran Turismo 7 – samt godnattvisan G3 N15 som Rosalía skrivit till sin systerson. 

Albumets första halva är en vågad blandning av sött och salt, hårt och mjukt. Hälften MOTO, hälften MAMI. Kvaliteten är extremt hög och albumets dualitet påtaglig – särskilt i HENTAI, som fick utstå mycket hån och kritik när den först teasades på TikTok. Titeln refererar till anime-pornografi och texten är grov på ett banalt, simpelt sätt; Rosalía sjunger med mjuk stämma om att rida sin älskare som en cykel, beskriver hens könsorgan som “vallmoröd” och “med en diamant på toppen” och svävar ut i ett vackert “so so so so good” efter att ha konstaterat att knullandet må vara på plats nummer två, men gud är fortfarande nummer ett. Allt detta över ett sofistikerat, lugnt stråkarrangemang, som – om man inte talar spanska – inte ger lyssnaren minsta hint om textens innehåll förrän de dramatiska tomtrummorna kommer in och låten, likt texten, når klimax. Det är komiskt och snyggt på samma gång, vasst i all sin skörhet; en ballad om animerad porr, som ger sexet en lika romantiserad position som kärleken, samtidigt som den låter språket snurra runt grafiska beskrivningar och blotta en ofiltrerad lust.

Vid de första genomlyssningarna inger albumet känslan av en mixtape – det spretar, tänjer, drar åt olika håll – men bandet brister aldrig. Trots den musikaliska dragkampen lyckas Rosalía binda samman albumet med sin röst, sin närvaro, sin energi. För det mesta gör hon det med en otrolig finess, men det finns också spår som hade kunnat skalas bort till albumets fördel. Elektroniska DIABLO, där James Blake skymtar mot slutet, är till exempel ett inslag som inte riktigt tillför något. Spåret är snyggt, den genreöverskridande produktionen och distorterade vokalerna för tankarna till Frank Ocean. Samtidigt gör låten ingenting extra för albumet – att det är snyggt och välgjort uppfyller, på gott och ont, enbart en hög standard på ett album med så här högt produktionsvärde. Efterföljande DELIRIO DE GRANDEZA, som är en cover på Justo Betancourts låt från 1968, lider av motsatt problem: det adderar ännu en genre, stil och epok till albumet. Rosalías vokalframträdande är på topp och den samplade rapsekvensen från Soulja Boy-remixen av låten Delirious är ett kul inslag, men låten hade med fördel kunnat vara ett fyndigt singelsläpp.

Samtidigt resulterar albumets breda format också i spår som CUUUUuuuuuute, som med sin dekonstruerade klubb-vibe drar tankarna till artister och producenter som SOPHIE och Arca. Spåret är flippat, uppiggande, ett inslag som till skillnad från DELIRIO DE GRANDEZA passar in väldigt väl i den flereggade riktning som Rosalía överlag rör sig i. Den efterföljande balladen COMO UN G – Like a G – är snyggt skriven och klär Rosalía väl. Samtidigt går det inte att låta bli att känna att hon kommer mycket mer till sin rätt på mer karaktäristiska, riviga spår, oavsett om de drar åt det traditionella flamenco-hållet eller utforskar mer moderna, hårdare genrer. Efter interluden Abcdefg, som består av att Rosalía ordsätter det spanska alfabetet (“B for bandit // D for dynamite // M for MOTOMAMI MOTOMAMI MOTOMAMI MOTOMAMI MOTOMAMI”) kommer precis två sådana spår: LA COMBI VERSACE med Tokischa och det avslutande spåret SAKURA. Båda dessa låtar förenas i sin kraft, energi och den gemensamma nämnaren att ingen förutom Rosalía skulle kunna framföra dem på samma sätt.

Jämfört med El Mal Querer som var väldigt enhetligt och konceptuellt i både sound och tematik är MOTOMAMI lösare i konturerna. De riktningar som Rosalía testat i olika singelsläpp de senaste åren förs samman till ett levande verk som vägrar underkasta sig ett bekvämt format, och albumet visar på många sätt att Rosalía knappast behöver det: Hon lyckas briljera i nästan varje genre hon tar sig an. Samtidigt är hon fortfarande en ganska ny artist, som för inte länge sedan etablerat sig i den globala musiksfären – hennes iver att kika bakom varje dörr lyser igenom albumet och ger det en otrolig energi. MOTOMAMI definieras av en enda sak, och det är den påtagliga vägran att definiera sig, att nöja sig, att stagnera. För att citera albumets första låt: “Yo soy muy mía, yo me transformo” – I’m very much my own, I transform.