Har Håkan blivit kristen?
Håkan Hellström har alltid sjungit om kärlek, men på de senaste skivorna handlar det om ett vidgat kärleksbegrepp. Oskar Igeland skriver om kristen symbolik, agapekärlek och varför Håkan i dag kan framstå som vår mest övertygande predikant.
Det har hänt något med Håkan Hellströms musik. Under de senaste fem–tio åren har hans texter blivit mindre realistiska – färre ögonblicksskildringar av livsöden i Göteborg – och mer abstrakta. Samtidigt har han allt oftare använt sig av kristen symbolik. På skivan Poetiska försök från 2023 sjöng han om Jesus och om sin tro på gröna ängar, blommor och ”halleluja”. Under sommarens Ullevi-spelningar använde han Frälsningsarméns uniform som scenkläder. Och på det nyutkomna albumet Svensk rost finns en låt som heter just Kristen.
”När Sveriges mest folkkära artist sjunger om Jesus kan inte ens de kristna ta honom på allvar.”
Tydligare än så blir det inte, men den svenska kritikerkåren tycks inte ha lagt märke till att Håkan befinner sig i sin kristna fas. De enda som reagerat är den kristna tidningen Dagen (vilken skräll), som låtit en präst lyssna på den nya låten för att avgöra om den verkligen kan kallas kristen. Svaret blir (också en skräll) att den inte kan det. När Sveriges mest folkkära artist sjunger om Jesus kan inte ens de kristna ta honom på allvar.
Kanske beror det på att Håkan alltid har lånat från olika kulturella företeelser. Kristendomen blir ytterligare ett sätt att förnya karriären. Det känns mer som att han livear gospel än att han faktiskt blivit frälst. Men vad händer om man tar honom på orden? Om man leker med tanken att Håkan faktiskt kan ha närmat sig ett kristet uttryck?
Visst att musiken är flummig, för okonventionell för de rättrogna på tidningen Dagen, men samtidigt kommer man inte ifrån att nästan varenda låt som Håkan släpper handlar om en och samma sak, nämligen den oövervinneliga kärleken. Alltså om själva kärnan i Jesus förkunnelse, som tydligast kommer till uttryck i Bergspredikan.
Inom teologin skiljer man mellan den romantiska kärleken, eros, och den allomfattande gudskärleken, det som Jesus i Nya testamentet kallar agape. Agapekärleken kan beskrivas som den största gudomliga kraften, en villkorslös kärlek som i idealfallet omfattar alla människor. Det är så klart ingen nyhet att Håkan sjunger om kärlek. Det har han alltid gjort. Och låten Kristen verkar ju också delvis handla om en kvinna. Men det nya med Håkans musik är att det romantiska ofta kompletteras med en större, mer mystisk och mer allomfattande kärlek. Det handlar mindre om kärleken till någon tjej (även om det också finns med) och mer om tacksamheten över att få finnas till, om att livet är ”sweet”, en oändlig refräng. Kanske kan man säga att han använder ett vidgat kärleksbegrepp, både eros och agape.
Någon kan invända att Håkan aldrig har uttalat sig om kristendomen offentligt. Han går väl inte ens i kyrkan? Men det betyder egentligen bara att han inte bryr sig om konventioner. Det finns en lång tradition av kristna tänkare som fokuserat mer på det moraliska budskapet, särskilt det om kärlek, än på dogmerna och traditionerna. Vissa har till och med menat att yttre auktoriteter riskerar att ställa sig emellan människan och Gud. Jesus själv grundade ingen kyrka.
”Kanske är det också här som Håkans storhet ligger: ingen kan som han få oss att tro på kärlekens helande kraft. I det avseendet är han vår bästa predikant.”
När jag lyssnar på den nya skivan kommer jag att tänka på författaren och predikanten Natanael Beskow. Kring förra sekelskiftet gjorde han sig känd som en av få kristna företrädare som tog ställning för arbetarnas sak. Han företrädde en social kristendom med stark betoning på religionens politiska aspekter och såg Bergspredikan som ett konkret handlingsprogram som alla människor borde följa. Rent praktiskt skulle det innebära slutet på alla krig och på alla ekonomiska och sociala orättvisor. I pamfletten I revolutionstider från 1918 kritiserade han sin tids kristna för att inte ta konsekvenserna av Jesus kärleksbud. Om de faktiskt gjorde det skulle de tvingas erkänna att samhället borde ombildas från grunden. Så revolutionär kan kärleken vara.
Liksom Beskows texter präglas Håkans musik av en stark tro (kanske en övertro?) på kärlekens förmåga att göra allting bättre. Musiken är inte politisk, men idealismen kan i vår cyniska tid ändå uppfattas som radikal. Kanske är det också här som Håkans storhet ligger: ingen kan som han få oss att tro på kärlekens helande kraft. I det avseendet är han vår bästa predikant. Kanske vår bästa kristna.
Vid det här laget har väl alla fattat att jag verkligen gillar Håkan Hellström. Jag förlåter honom allt. Nästan allt. Allt utom låten med Hov1. Och efter ett halvt liv med hans musik känns rörelsen mot kristendomen inte så konstig. För Håkan har alltid strävat uppåt. Bort från skiten vid Göta älv, bort från 90-talets ironi, bort från tonåren i emo-orkestern Broder Daniel. Mot romantiken, mot samban, mot ett soligt 70-tals-Göteborg där kärlekspar vinglar upp och ner längs avenyn. Nu tycks han till slut ha kommit fram till självaste Jesus.
Text: Oskar Igeland
