Haltande Frankenstein räddas av en skönsjungande kör
Skräckens årstid har kommit till Falun och då är det inte mer än passande med en nytolkning av Frankenstein på Dalateatern. Musikteaterföreställningen ska gestalta Mary Shelleys banbrytande gotiska skräckroman och beskrivs som ett allkonstverk med ensemble, orkester, kör, projektioner och nyskriven musik. Efter en tveksam början hålls det mesta som utlovas.
Teatern ska inte vara sämre än filmens värld där Guillermo del Toros nya filmatisering av Frankenstein tyvärr lämnade mig både oberörd och konfunderad. Jag är starkt tveksam inför Dalateaterns grepp att göra Frankenstein som musikteater – något som ställer höga krav på skådespelarnas prestationer.
Inne på Lilla scenen tornar ett bastant trevåningsbygge i mörkret, dock börjar allt väldigt svajigt. På ett tomt scengolv framför den gotiska byggnaden blir Victor Frankenstein (Joel Torstensson) intervjuad av en skeptisk moderator (Mala Kyndel) om hans vetenskapliga planer. Dalasinfoniettans kör spelar åhörare vilka ömsom hånar och ömsom hyllar hans överdådiga idé om att övervinna döden, att med elektricitet skapa liv ur död materia. Upplägget försöker vara både komiskt och förklarande men blir förvirrande. Jag förstår att det handlar om att presentera berättelsen och karaktären Victor men det fungerar sådär.
Vidare träffar vi Anna Granquist som spelar Elisabeth, Victors flickvän, som försöker stötta honom men börjar tappa tålamodet inför hans vetenskapliga harvande. Tyvärr, som det brukar bli när det handlar om den manliga protagonistens kärleksintresse, blir karaktären ganska enspårig och platt. I Frankenstein-hemmet axlar Mala Kyndel många roller: hon är den komiska husan, skönsjungande körledaren samt återkommer som Moderatorn och ger information när vi i publiken anses behöva det. Manuset forcerar in irriterande pedagogiska repliker om forskningsetiska riktlinjer och god forskningssed.
I Victors laboratorium rullar han in en maskin och “Varelsen” inuti vaknar med ett flämtande. Nina Jemth är ett okonventionellt Frankensteins monster, mycket mindre än sin skapare men trots det blir gestaltningen trovärdig. Torstensson och Jemth drar det tyngsta lasset i sina gestaltningar vilka genomgående är desperata och träffande. Föreställningen håller sig nära originalets händelseförlopp där manuset av Pelle Öhlund (som även regisserar) och Nina Jemth innehåller en blandning av vackra ångestfyllda utläggningar men även stappliga replikskiften strösslade med omotiverade svordomar. Som helhet blir manuset således en ojämn historia med både höga toppar och en del dalar.
Dialogen blandas med sång och violiner genom hela pjäsen som håller de dramatiska svängningarna väl ackompanjerade. Josef Rhedins musik beståendes av lidelsefulla stråkar och bombastiska crescendon lyfter upplevelsen och framförs av musiker från Dalasinfoniettan som briljerar högst upp på scenbyggets tredje våning.
Handlingen pressas in i första akten som vill väldigt mycket med resultatet att det blir övermättat och känns hafsigt. Det blir både spretigt och övertydligt med delar som tillsammans inte klaffar. Som när Dr. Frankenstein inser att hans experiment gått överstyr och han i sång utbrister: ”Vad har jag gjort?”, vilket närmar sig pekoralens lägstanivå. Spretigheten leder till otydlighet, ska vi bry oss om Victors inre, Varelsens öde eller Elisabeths kärleksbekymmer?
Tur då att andra akten håller en helt annan nivå. Med en omskakande aktstart som drabbar mig på ett helt rätt sätt, där Varelsen och Victors lillasyster Alma, spelad av Lea Rhedin, möts i en brutal scen. Det efterföljande bröllopet, som är en fröjd att titta på, ger den föreställning som höll på att stagnera, en nytändning. Något som lyfter allt är regissör Pelle Öhlunds val att använda sig av gammaldags teatermagi på bästa sätt. Fysiskt skådespeleri och röda tyger som gestaltar utslitna innanmäten förhöjer helheten både enkelt och träffande. Även uttjatade nymodigheter som återkommande live-video-inslag projicerade på filmduk där Victor filmar när han väcker Varelsen till liv fungerar förvånansvärt bra. Anakronismen blir lekfull snarare än apart, och främst blir jag glatt överraskad av hur regissören löst tågresan norrut, och Varelsen och Victors möte på Arktis med dockmakaren Tilde Sääfs briljanta dockor.
Det gotiska i pjäsen gestaltas främst genom Ilkka Häikiös ljusprojektioner bestående av eld, skogar, elektriska pulser och mörka tapeter. Det fungerar bra till den skräckfyllda scenografi som Richard Andersson lyckas bygga upp, där även hans kostymdesign samt maskdesign av Linda Jean Nieminen skapar en helgjuten kuslig värld.
Frågan kvarstår dock: den om varför Frankenstein måste berättas i form av musikteater? Musikteater är ett grepp som visserligen kan lyfta men även förvirra narrativet. Ett sångnummer måste addera något till helheten. Något som denna föreställning tyvärr inte helt lever upp till. Det finns gränser för vad som är behagligt att lyssna på. Vissa av skådespelarnas sånginsatser är för svaga och ska det sjungas behöver det tillföra något till berättelsen, inte återberätta det som redan sagts. När solonumren haltar, skiner i stället den stämningsfulla kören som presterar fantastiskt bra och räddar hela formatet.
Det hela knyts ihop i ett slut som är brutalt, ömt och vackert berättat. Är det så att döden är livets skugga eller är livet dödens skugga? Trots första aktens haltande lyckas jag ändå bli berörd under andra akten i slutets isande kyla. Något som den senaste filmatiseringen av del Toro inte lyckades frambringa.
Frankenstein spelar på Dalateatern till 28 november
