Gymnasietvivel blir surrealistisk odyssé i Gravitation
Under höstlovet (eller läslovet som det numera heter) bjuder Dalateatern in till Gravitation, en ungdomspjäs skriven av Lovisa Onnermark och regisserad av Nina Rudawski. Egentligen spelas föreställningen för högstadieklasser i Dalarna, men just denna vecka bjuds allmänheten in.
Vid insläppet träder vi in i ett intimt scenrum där långa tygdraperier hänger från taket och kapslar in publiken. Bänkar står utställda längs tre av rummets fyra väggar och i mitten tornar ett fantasifullt landskap upp sig som för tankarna till Super Mario Bros. Det är en sluten och unik värld som scenograf och kostymör Toni Tora Botwid lyckats skapa. Det maximalistiska scenrummet med dess lurviga gröna kullar, frodiga moln och granna färgpalett gestaltar huvudpersonens undermedvetna vilket det gör med finurliga scentekniska lösningar och påtaglig närvaro.
Pjäsen kretsar kring Amadeus (spelad av Elias Elling) som börjar ettan på gymnasiet och är livrädd för nästan allt. Han vill helst sitta i sin trygga bubbla och spela TV-spel och läsa böcker medan hans bästa vän Absy (Oliver Andersson) drar med honom ut i verkligheten. Men när Absy finner intresse i nya bekantskaper på skolan hittar Amadeus en person att prata med i sin lärare Sonja (Anna Granquist). De har liknande intressen i att läsa tunga böcker och deras tycke för att ta hand om kaniner. Härifrån utvecklas en konflikt mellan rollfigurerna, där Amadeus får känslor för sin lärare och börjar bråka med sin bästa vän. Handlingen rör sig framåt från en urspårad insparksfest, till kaningos, till mystiska surrealistiska drömmar om att bli jagad av gigantiska flygande morötter, allt ackompanjerat av starka ljus och ljudeffekter.
Föreställningen ska ha en eloge för att den vågar lyfta ämnen kring sex och sexualitet, där karaktärerna får vara unga och kåta utan allt för övertydligt moraliserande pekpinnar. Samtidigt utforskar pjäsen större teman om ödet och fri vilja med frågor som: Vad styr oss människor i våra val? Är vi verkligen fria att följa vår egen vilja eller finns det annat som drar oss åt olika håll? Vad blir vi när vi blir ensamma och vad drivs vi till då?
Men i allt det urspårade och surrealistiska finns hela tiden en sårbarhet och nerv, mycket tack vare Elias Elling som med sin vibrerande närvaro är klippt och skuren för rollen som Amadeus. Vi i publiken kommer väldigt nära hans inre. Hans nervositet blir vår, som när hans förkrossade lärare gråter i hans armar och vi känner hur världen snurrar när han ligger full på skolgården efter en skolfest.
Resten av ensemblen håller även väldigt hög klass. Jesper Bark bidrar bland annat som ena halvan av tjej-duon med vapes och hårband som mobbar Amadeus och hans fantastiska gestaltning med läspande gör det både roligt och tragiskt. Dessutom spelar han och Oliver Andersson ett nykärt homosexuellt par med tonårsdrypande bravur.
Lovisa Onnermark har skrivit ett roligt och skarpt manus där högt och lågt blandas. Onnermark lyckas med bedriften att skapa trovärdighet i språket, som ofta kan saknas i liknande ungdomsmanus, och får texten levande genom att blanda engelska uttryck med svenska på ett helt naturligt sätt.
Föreställningen underskattar inte sin publik, då pjäsen behandlar allvarliga teman och dilemman på ett fördjupat sätt blandat med skvaller och komiska scener i Amadeus gröna lurviga undermedvetna. Föreställningen har som ambition att binda ihop slapstickhumor, tunga teman, kärlek, sex och filosofi och detta hopkok fungerar förvånansvärt bra. En stor del av pjäsen använder sig av en grekisk kör, där heterodiegetiska berättare kommenterar händelseförloppet. Det känns överflödigt och bryter pjäsens rytm och flöde, vilket känns som föreställningens största och kanske enda svaghet.
Jag brukar inte tycka om när musiken i en föreställning tar för mycket plats, men Gravitation är ett undantag. Maria Bergström har skapat ett ljudlandskap som gränsar till det vansinniga och samtidigt det lekfulla. Ljudeffekter likt de i TV-spel och musik förhöjer känslorna tillsammans med klockren sånginsats från Malin Karlsson. Ibland gränsar det till vad Antonin Artaud kallade för Grymhetens teater, en teater som försöker krypa en in under skinnet och rubba ens grepp om verkligheten vilket uppskattas. Här spelar även det maximalistiska ljuset en stor roll i fantastisk ljusdesign av Casper Wijlhuizen.
Dalateatern har hittat en utmärkt form för ungdomsteater där föreställningen både är allvarlig och rolig men också modig i hur den tar sig an djupa teman med ett starkt sceniskt uttryck, vilket även kan uppskattas av en vuxen publik.
