Guldpalmsvinnaren Cristian Mungiu vill inte smutsa ner sina filmer med sina egna åsikter
Dramafilmen Fjord, årets vinnare av Guldpalmen i Cannes, intog svenska biografer förra veckan. I Fjord utforskar den rumänske regissören Cristian Mungiu konflikten mellan minoriteter och majoritetssamhällen, och trots att han vill låta publiken dra sina egna slutsatser har han mycket att säga om politik. Marcus Bornlid Lesseur träffar regissören i ett samtal om det västerländska samhället, politisk korrekthet och film som ett manipulativt medium.
Cristian Mungiu, uppburen rumänsk filmregissör, är trött på skiten. Det framgår med all önskvärd tydlighet. Jag har knappt hunnit hälsa på honom innan han med trött och lite passivt-aggressiv stämma börjar ondgöra sig över alla dessa journalister som kommer till honom med sina dumma frågor om politik och hans filmers sensmoral; ingen tycks vara intresserad av att veta något om Verket som sådant – det är sannerligen en pärs.
Det här är den sista intervjun som Mungiu behöver genomlida innan denna horse and hound-dag är till ända, och jag vill lätta på den börda han ålagts. Jag säger därför (glatt) att naturligtvis ska vi prata om filmen. Det är därför jag är här! Mungiu tittar bistert på mig. Han håller sedan en lång föreläsning om sin privata klippningsfilosofi.
– Alla scenerna i filmen utgörs av en enda tagning. Det handlar inte bara om att jag vill göra mitt liv mer komplicerat, utan det är ett rationellt svar på frågan om vad cinema är och dess relation till verkligheten. Och du skapar en film inspirerad av verkligheten, då bör de medel som du utnyttjar som filmskapare utgå från en känsla av respekt gentemot verklighetens material, och verkligheten är inte klippt. Därför använder jag inte musik i filmen, därför har jag inte klippt i mina scener.
”Jag inspireras inte av andra filmer. Den modell jag utgår från är verkligheten, och mina filmer är en reducerad modell av denna verklighet.”
Att skapa film, säger Mungiu, är att ägna sig åt manipulation. Film är ett djupt manipulativt medium. Jag har noterat att många regissörer gärna framhåller denna aspekt, det tveksamma arvet efter Leni Riefenstahl. Enligt Mungiu är det så lätt – alldeles för lätt – att nyttja en uppsjö av billiga tricks för att grumla åskådarens perception och hos denna frammana falska, ytliga känslor. Han vill undvika att göra det. Han säger att klippning skapar en rytm, och rytm kommer från språket, och det är inte verklighet, det är språk, en verklighetens inskription – det är lite oklart exakt vad han menar. Jag nickar.
– Jag guidar inte mina åskådare med min stil, mina ståndpunkter som medborgare återfinns inte i filmen. Jag vill att du som åskådare ska dra dina egna slutsatser utifrån den komplexa situation som jag presenterar för dig utan att jag smutsar ner historien med mina egna åsikter. Så jag vill undvika att hemfalla åt manipulation, därför rör jag knappt ens kameran under tagningarna. Jag inspireras inte av andra filmer. Den modell jag utgår från är verkligheten, och mina filmer är en reducerad modell av denna verklighet.
Den reducerade modellen av verkligheten som biobesökaren möter i den paneuropeiska samproduktionen och årets Guldpalmenvinnare Fjord (det är andra gången Mungiu tilldelas utmärkelsen, första gången var 2007 för 4 månader, 3 veckor och 2 dagar) är ett litet samhälle i Norge som skakas av ett slags rättsskandal.
Den frikyrkliga familjen Gheorghiu – bestående av en rumänsk pappa (Sebastian Stan), en norsk mamma (Renate Reinsve) och fem barn – flyttar från Rumänien till orten, där de först blir varmt mottagna av lokalsamhället. Men sedan hopas så att säga stormmolnen.
Personalen på skolan, där två av barnen hamnar, blir bekymrade när dessa i klassrummet ger uttryck för åsikter i stil med att homosexualitet i Guds ögon är en synd och att utövare av denna synd hamnar i helvetet. Och när ett av barnen i förbigående nämner att hon blivit ”straffad” av föräldrarna kallas barnavårdsnämnden in och i ett möte med dem berättar barnet att straffet utgjorts av att hon blivit ”slagen” eller ”daskad” på rumpan. Det föranleder polisen att inleda ett ärende om barnmisshandel, och barnen blir omhändertagna av Socialtjänsten.
Saken tas till rätten. Föräldrarna menar sig ha blivit diskriminerade, det är myndigheternas misstänkliggörande av deras kristna tro som har fått dem att agera. Företrädarna för socialmyndigheterna menar i sin tur att föräldrarnas konservativa syn på barnuppfostran är skadlig, och att barnen skulle fara mer illa av att förbli hos dem än att placeras hos fosterfamiljer.
Varför har Mungiu valt att berätta just den här historien?
Ja, inte för att den som sådan är särskilt viktig, säger han. Poängen – och nu kommer han in på frågan om filmens budskap (märk väl: utan att jag frågat om saken) – är att han vill belysa förtrycket av minoriteter i progressiva samhällen. Mungiu är dock ingen motståndare till progressivitet per se. I hans förra film R.M.N. skildrar han det sociala trycket mot minoriteter i en djupt konservativ småstad i rumänska Transsylvanien.
Men han har slutit sig till att minoriteter förtrycks ungefär lika mycket helt oavsett vilken grupp som för tillfället innehar majoritetsställningen, och att progressiva, som han menar är bättre utbildade och på det hela taget mindre sinnessvaga än konservativa, borde veta bättre.
– Progressiva måste bete sig annorlunda än de konservativa, inte pådyvla andra sina värderingar, för det frammanar bara radikalism hos den andra sidan. Och om de känner sig förtryckta kommer de att tvinga på alla andra sina åsikter när de väl får makten. De progressiva måste på andra sätt, utan tvång, visa att de är mer utvecklade och inkluderande. Men skälet till att världen nu blir alltmer illiberal är att man misslyckats med det.
För att vara en person som inte vill smutsa ner sitt verk med sina egna åsikter har Mungiu mycket att säga om hur hans film bör tolkas.
Men hur exakt ser det här åsiktsförtrycket ut? Svaret tycks vara politisk korrekthet, att människor som i progressiva samhällen uttrycker avvikande meningar tenderar att isoleras och cancelleras. Mungiu levererar sin diagnos med ett passivt-aggressivt eftertryck.
– Man behöver inte hålla med de människor som fann sig tystade av den politiska korrektheten. Men det kanske inte är så förvånande att de röstade som de gjorde när de väl fick chansen.
Det är ju en åsikt man kan ha. Han utvecklar den så pass länge att jag av utrymmesskäl inte har möjlighet att återge så mycket mer än att det är viktigt med dialog, och att progressiva inte ska bete sig som översittare – tänk Hillary Clintons famösa uttalande om ”the deplorables”. Det är överlag svårt att skjuta in frågor under vårt samtal. Mungiu fortsätter med ett resonemang om att det i grunden bor ett vildsint djur i varje människa som vi är skyldiga att bekämpa.
– Människor blir provocerade när jag i mina filmer inte gestaltar dem som de vackra och ljusa varelser som de inbillar sig att de är.
Du betraktar inte dig själv som en ljus varelse?
– Nej.
Skådespelerskan Lisa Carlehed – som har smugit in i rummet för att lyssna på intervjun och som spelar advokaten som tar sig an de anklagade föräldrarnas fall i Fjord – försöker kväva ett fniss när hon hör vår replikväxling.
– Men jag försöker undvika att djurets instinkt ploppar upp i mig hela tiden. Man behöver inte slåss för sitt liv hela tiden. Och för att samhället ska bli bättre måste man starta med sig själv. Du ska inte förvänta dig att andra ska ta täten, och filmen handlar i mångt och mycket om personer som tror sig stå på den rätta sidan. Varför ska de då ändra ståndpunkt? Då är inte dialog en möjlighet. Det innebär att folk blir mer och mer radikaliserade, vilket varit fallet de senaste femton åren. Och hur kommer det sig egentligen?
Ja, det kommer sig tydligen av politisk korrekthet. Men också av att det västerländska samhället lockat till sig människor som ”ligger hundra år bakom dem” (lite nedlåtande sagt ändå, kan man tycka, om man nu håller ett brandtal om faran med liberalt översitteri), vilka sedan blir illa behandlade när de inte lyckas anpassa sig till det nya hemlandets normer.
– Varför förväntar vi oss att människor som kommer till våra länder med helt andra kulturella bagage ska följa alla oskrivna regler i det nya samhället? Det är inte som att vi erbjudit dem ett socialt kontrakt som de skriver under vid gränsen när de kommer hit. Men västvärlden har varit så förblindad av sin egen generositet att vi ropat på människor att komma hit, och när de gjort det har de antagit att vi är så liberala att de där kan fortsätta att leva sina liv i enlighet med sina normer. Men vi har inte berättat för dem att här har staten det sista ordet när det kommer till era barn. För att vi vill värna våra goda värderingar.
Jag nämner att frågan om omhändertagandet av barn varit omdiskuterad i Sverige på senare tid. Exempelvis har fallet Elsa (en ung flicka som tycks ha blivit placerad i fosterfamilj på felaktiga grunder) rönt stor medial uppmärksamhet. Parallellt med detta har det pumpats ut mängder av propaganda om att den svenska staten stjäl barn från muslimska familjer, vilket lett till att det riktats hot mot personer som jobbar i Socialtjänsten.
– En sak ska klargöras. När det pågår våld i en familj och det kan bevisas, då måste samhället ingripa. Problemet är hur man ska kunna fatta de här besluten när man saknar insyn i en familjs innersta liv, och när man inte vet exakt vad som försiggår där. Och jag tror inte alltid att vi definierar våld på samma sätt.
Han exemplifierar med sina egna föräldrar.
– När jag växte upp i Rumänien kunde polisen gripa och tortera precis vem som helst. Kan jag fördöma mina föräldrar för att de daskade mig på rumpan? Nej, för i vårt samhälle betraktades det inte som våld. Det var att utöva sin auktoritet som förälder.
”Jag försöker försvara varje minoritet som har problem med majoritetssamhället. Även om du inte känner sympati för vad minoriteten representerar så måste du försvara dem.”
När Mungiu sagt detta för han på tal att vi i Sverige och Norge ska ta det lite lugnt med vår självgodhet: den rikedom som har möjliggjort våra fina värderingar är ett resultat av flera hundra år av kolonialism (jag funderar på att nämna att Sverige var ett av Europas fattigaste länder så sent som på 1800-talet men låter bli – vi får inte glömma Sápmi och Saint Barthélemy) och att personer som kommer från ”Syrien eller Afrika” har andra saker att tänka på än sopsortering. Det känns lite som att han personligen håller mig till svars för den svenska nationens försyndelser. Men han tillägger att det är bra att sopsortera. Hursomhelst måste vi ge nykomlingar en chans att komma ikapp, och föra en dialog med dem också.
– Utvisa inte migranter! Och tvinga inte på människor era värderingar. Eller säg till dem från början att inte komma hit.
Han är en lite speciell figur, Cristian Mungiu. Men Fjord, liksom R.M.N., är en bra och sevärd film, och han blir vänligare stämd mot mig en bit in i samtalet när jag refererar till en bok jag läst – journalisten framför honom kanske inte är en komplett idiot ändå.
Mungiu konstaterar att han tagit en politisk risk med sin nya film, men menar att det är värt det om det kan skapa grogrunden för ett större samtal om samhällsutvecklingen, och om det kan få oss att blicka ner i djupet av den vilddjurssjäl som har sin hemvist inom oss alla.
– Jag försöker försvara varje minoritet som har problem med majoritetssamhället. Även om du inte känner sympati för vad minoriteten representerar så måste du försvara dem. Just i kraft av att det är en minoritet.
Avslutningsvis tillägger han att vi inte borde bekymra oss om AI-utvecklingen, för det görs redan så mycket repetitiv och trist film att det ändå inte kan bli värre om den produceras av en maskin. Eventuellt är det lika bra om det blir så.
– Om ingen vågar ta några risker så kommer filmkonsten och konsten i stort ändå inte att utvecklas.
Så talade Guldpalmsvinnaren Cristian Mungiu.
Text: Marcus Bornlid Lesseur
