Grått hår och gråa värderingar

Plastiga piggar raspar min hårbotten. Jag borstar håret och följer borsten med blicken när jag drar den genom ett nästan oändligt antal blonda slingor. Några hårstrån faller till golvet och bildar växande mönster över fiskbensparketten. Två skarpa metalliska knivar omfamnar varandra genom mina toppar och de långa hårstråna på golvet får sällskap av större, taggiga tussar. Jag sitter på en köksstol i mina föräldrars vardagsrum och mamma klipper mitt hår. Vant, tryggt, bestämt. Min andning är i normalläge, inget är utöver det vanliga. Hon bara toppar det lite, tar bort allt det onda, slitna. Gör mitt hår mjukt och snällt.

Jag tror att jag har haft samma frisyr nästan hela livet. Mer eller mindre långt, mer eller mindre blont. Alltid klippt som en rak linje. Ett uttryck för min inre stabilitet och/eller ett uttryck för min stela tråkighet (beroende på hur man ser det). I min vänskapskrets byts det frisyrer i eskalerande takt. Luggar spontanklipps, längder snaggas bort, ögonbryn bleks, kulörer ändras. Jag är rädd för förändring och står fast vid samma gamla vanliga frisyr som alltid. Kanske kommer den aldrig att se ut på ett annat sätt. Jag byter klädstil varje halvår men de översta trettio centimetrarna av min kropp är bestående. Stabilt och/eller tråkigt. 

Senare under dagen sitter jag och min mamma vid middagsbordet med helgens DN uppvikt framför oss. Hon löser korsordet, jag löser sudokut. Håret smyger sig in i våra liv igen. En krönika av biträdande kulturchef Åsa Beckman i nämnda tidning kommer på tal. Hon skriver om håret och åldrandet, mer specifikt om hur kvinnor i övre medelåldern fortsätter att färga sitt gråa hår fastän alla omkring nog kan lista ut hårets riktiga kulör. Hur tanken på att ge in för åldrandet och låta de gråa hårstråna breda ut sig känns hisnande. Ta steget och låta allt silvrigt porla fritt från hårbotten till axlarna. Mamma säger att hon inte kan sluta tänka på krönikan. “Hur länge ska jag hålla på och färga håret egentligen?”

Faktum är att det inte bara är mamma som blir ställd av Beckmans krönika. I Studio Ett den 11/9 berättar Beckman om att hon har fått en massa mejl efter publikationen. Hår och åldrande verkar vara ett ämne som får folk att slänga ut sina åsikter i etern utan vidare motstycke. Vissa är förstående, vissa tröstar, vissa kallar krönikan för en pubertal fixering vid kvinnligt utseende. Hon säger att hon är rädd för att låta håret bli grått och liknar det vid kvinnokroppens förfall. En känsla av att ha gett upp på ungdomen. Värst blir svindeln vid tanken på hur andra skulle reagera. Att bli bemött annorlunda, att bli osynlig är ett grepp om halsen hårt som järn. I både krönikan och intervjun nämns en väninna till Beckman, ackompanjerad av sin make. Hon slutade färga sitt gråa hår och han hatade det. De bråkade i flera dagar. Han blev varse sitt eget åldrande på ett sätt han inte ville kännas vid, och hans status (och självförtroende?) sjönk när han nu hade en fru med grått hår. Föraktet för åldrande blev helt plötsligt smärtsamt blottat.

Mamma säger att hon tänkt mycket på det där. Hur hon blir mer och mer sitt hår (eller rättare sagt färgen av det). Det infiltrerar så många aspekter av hennes liv att det känns svårt att tänka sig något annat. “Speciellt i arbetslivet”, säger hon. “Där blir mitt utseende en sådan maktfaktor. För att bli lyssnad på så måste jag vara snygg. Att ta hand om mitt utseende får en helt annan vikt då. Man vill inte riskera vad som skulle hända om man inte gjorde det”. 

Jag minns en gång när jag var sexton och bestämde mig för att ta steget och genomgå min första reella frisyrförändring. Jag var en pale grunge-indie-tumblr-tjej ända ut i fingerspetsarna och skulle därmed färga håret. Det skulle bli silvergrått. Iskallt, skimrande, mystiskt. Frostigt skulle mina längder lägga sig runt ansiktet och förkroppsliga all min tonårstrotsiga kyla. Väl på salongen, satt i stolen, möttes jag av sorgsen skepsis från den 50-åriga frisören. Hon ville verkligen inte färga mitt hår i den dimmiga kulören. “Du som är så ung. Levande. Med naturligt blont hår och massa år kvar tills det försvinner. Du måste passa på att ha det så. Inte ska väl du färga det grått som en gammal tant.” Jag gick därifrån som kall platinablond. 

Jag tänker på en scen i säsong två av Fleabag där huvudkaraktären skäller ut frisören som precis klippt en fruktansvärd frisyr på hennes syster. Ögon spänns och röster höjs. “Hair is everything. We wish it wasn’t so we could actually think about something else occasionally, but it is. It’s the difference between a good day and a bad day. We’re meant to think that it’s a symbol of power, that it’s a symbol of fertility. Some people are exploited for it and it pays your fucking bills.” Och så är det ju. Oundvikligen. Stråna på huvudet är aldrig enskilda trådar utan en väv av makt och status som omger, nästintill dränker oss. En väv som ålderns malar girigt sätter sina vassa insektständer i.

Vad är det med grått hår som gör det till ett kvinnligt gift? Vad är det med alla dessa hårstrån som gör att varenda människosjäl ilsknar till? Svaret chockerar knappast någon. Hår är allt. Det är en förkrossande påminnelse om kroppens förgänglighet. Om hur vi, trots att vi vill se oss som mer “fria”, mer intellektuella, än så, alltid slutar som underordnade vårt utseende. Om hur kvinnor alltid ses som produkter med ett bäst före-datum och de som inte är spädbarnslikt släta är pinsamt passé. Att åldras som kvinna är ingenting man gör, ålder är mer något som görs med en. Något som drabbar, fryser, tär. Det gråa håret är en brännmärkning, en utfösning ur ungdomens palats. Som i Beckmans krönika sätter det gråa håret oss i en absolut halt. Tvunget behöver man stanna upp och inse att man inte är sexton längre. Blek i ansiktet måste man förstå att dagarna av blekt silverblonda tonårstoppar är över. Ålderns höst har en biklang av rädsla som hänsynslöst speglas i en patriarkal fruktan. Att bli utanför. Att bli innanför men på fel sätt. Att inte få vara samma. Att inte bli sedd.

Kanske är anledningen till varför jag känner mig så säker i mitt val av enformig frisyr just att jag vet att det kommer se ut så ett bra tag till. Jag finner trygghet i det stabila och tråkiga. Men när jag sugs in i det mörka hål som är kvinnohat och åldersförakt blir jag rädd. Mitt hår, min maktsymbol, min bra dag kommer en dag att lämna mig. Snart kommer ett, två, tre gråa hårstrån att slingra sig ner vid tinningarna och då ser världen helt plötsligt annorlunda ut. Eller iallafall: världen kommer att se helt annorlunda på mig.

Jag drar fingrarna genom mitt hår. Det är några centimeter kortare nu efter att mamma klippte mig och det känns ovant. Mina fingrar vill fortsätta följa de mjuka linjerna men de tar slut. Låter några strån vila på handryggen för att sedan släppa och se dem falla i luften. Drar borsten genom håret ett varv till. Ännu några strån lossnar och parkettgolvstavlan växer, breder ut sig över vardagsrummet som ett minne av allt jag precis har haft. I ett visst ljus ser stråna nästan vita ut. En hint av sommarens solsken, eller kanske en kvarlevnad från ett sextonårigt jag med en annan hårfärg. Ännu borde jag inte vara rädd för att det skulle vara något annat. Ser på mitt hår och känner ett slags vördnad. Föser undan det från ögonen och ser mig i spegeln. Jaget är detsamma. Frisyren funkar nog ett tag till.