”Fucking Fucking Bornholm, ni satte tonen för detta filmår”
Att välja film från Filmfestivalens utbud kan liknas vid att snurra ett lyckohjul på Liseberg. Även om utbudet är välvalt och chansen till vinst må vara större än på Toblerone-hjulet finns det risk till potentiella snedsteg. Jag snurrade snurrade på hjulet, och vann. Jag vann en riktig jäkla stjärnvinst.
Missta inte Fucking Bornholm för en svensk film med liknande namn. Den polske regissören Anna Kazekaja har om möjligt fått Åmål att krympa till en ännu mindre håla. I en träffsäker, mörk dramakomedi ser vi två polska familjer med varierande dynamik besöka Bornholm. Resan är ett taffligt försök att återuppleva en lyckad resa ett antal år tidigare. Ett försök att återuppleva något som mest troligt är trevligare att tänka tillbaka på än att faktiskt genomgå. Som anat får ingen av karaktärerna känna ens ett uns av det som en gång varit. Skillnaden må vara att de nu är trötta, skilda och impotenta. Se filmen och du kommer aldrig vara mer övertygad om ett dött sexlivs absoluta utrotning av en relation.
Vad som blir filmens startskott får Sarajevo att framstå som Edens lustgård. Publiken och huvudkaraktärerna tappar hakan i symbios med varann, när det kommer fram att den yngsta sonen (inte äldre än fem) sexuellt utnyttjats av ett av de äldre barnen. Detta lägger grunden för en mörk relationstvist, och river upp illa ihoplappade sår.
Faktum är att incidenten som ligger till grund för alla intriger hamnar i skymundan av de vuxnas konflikt. Konflikten paren emellan är filmens huvudtema, och Kazejak gestaltar detta med knivskarp skicklighet. När det kommer fram att innehållet från en av fädernas dator inspirerat barnen till incidenten brakar helvetet löst. Ytterligare sus genom publiken. Sarajevo är inte längre med som topp tre skott genom tiderna.
Ingen förälder ska behöva agera terapiledare för ett sådant fall, men i Fucking Bornholm är fallet just sådant. Det blir snabbt tydligt vem som ska få dra det tyngre lasset i diskussionerna, vem som prioriterar vad. Männen, som framställs som materialistiska, egocentriska och machovurmande. Kvinnan, dess raka motsats. Jag funderar på om männens maniska cykelvård är ett sätt att hantera smärtan, men jag är inte övertygad. I ärlighetens namn är jag inte säker på om de förstår allvaret innan det är, ja, försent.
Begreppen maskulinitet och mansroll är högaktuella i sammanhanget. Kazejak skulle kunna anses som en framträdande feministisk person inom polsk film. Trots detta menar hon på att hennes filmer inte handlar om kvinnor, utan männen de möter. Männen de lever sina liv med. Detta framställs så tydligt att männen i fråga själva förstår att något är på tok fel, och det är troligen också tanken. Vi ser ett bristande sexliv, där huvudparet uppenbart tar till andra medel för att få utlopp för sina biologiska drifter. Ett begär som bevisligen också sätter ton för den trötta relationen som sakta falnar.
Spektaklet utspelar sig på (tro det eller ej) ön Bornholm. Du som tvekar på vilket skandinaviskt land ön tillhör kommer snabbt bli ännu mer förvirrad. Gravida norskor, danska flaggor och Palle från Solsidan representerar tillsammans hela Skandinavien, och polackerna gör sig snabbt till en raritet på campingen de bor på. Det faktum att detta utspelar sig på just Bornholm är inte en tillfällighet. Det hade givetvis kunnat vara Läsö, Färöarna eller så Bora Bora för den sakens skull, det viktiga är att det är på en ö. Alla som någon gång varit på en ö kan säkerligen hålla med om att en viss klaustrofobi kan infinna sig, om än mer märkbart vid dispyter. Semesterparadiset förvandlas till ett fängelse, omringat av hav och ännu mera hav. Det tvingar fram styltiga försök till manlig gruppterapi och att se sanningen i vitögat. Hade filmen utspelat sig i Sopot är jag övertygad om att männen flytt redan i andra tagningen. Männen och deras cykellås.
Känner du dig fortfarande inte lockad? Bara det faktum att Palle från Solsidan (Magnus Krepper) dansar närgånget till Pass this on med The Knife borde vara nog, men jag kan fortsätta prisa scen efter scen, i flera timmar till. Det är stundtals mörkt, mycket mörkt, men jag hör mig också skratta i takt med Sylvester, 65, som sitter bredvid mig (hög medelålder i publiken). Det visuella är dessutom briljant och vävs ihop av en start och ett slut som flyter samman i svallet från färjan. Bornholms landskap ackompanjerat av Bornholm Chamber Orchestra utgör den dramatik filmen förtjänar och blir där pricken över i:et. Jag ska spara på vartenda kraftord jag har, verkligen försöka. Men jösses Amalia, vilken film. Fucking Fucking Bornholm, ni satte tonen för detta filmår.
Text: Valter Fabler, @valterfabler
