Glaspojken

I novellen Glaspojken skriver Selma Löfman om glans och trasighet, om barnasinnet i sjukhusets trasiga värld.

---

En gång var hon en glad person, en gång spelade hon melodier på ett piano, plockade smultron vid landsvägen, var en liten produkt av barndomens rosighet och uppsluppenhet. En gång var hennes lillebror det också, en gång rymdes allt ljus i hans lilla person. 

*

Bortom höghusen finns smala strimmor av en himmel. Man skymtar dem bara som små svarta rivsår. Det finns en måne eller en sol, en doft av en årstid, en vinter eller rentav en sommar, mörk blomjord, blekblått vatten. Någonstans finns kanske en regnbåge att gå rakt igenom. 

Om hon blundar kan hon stryka fingertopparna längs de buktande väggarna, se fingrarna bli svagt randiga av färg. Om hon inte blundar sitter hon bara här, i den röda fåtöljen på det stora sjukhuset. Fingertopparna är bara hud, små linjer, vita, ljusrosa. 

Lillebror röntgas i hjärnan. Mamma och pappa står bredvid med varsin handflata över hans smalben. Det är för att han inte ska börja skruva på sig, för att han ska veta att de inte har glömt honom. Hallå, säger han ibland, ni är väl kvar. Ja, säger de då, vi är kvar. Han måste ligga alldeles stilla i den vita tunneln, som en liten mumie. Ibland spretar han med tårna i strumporna. Han vill väl berätta att han lever. 

Själv får hon inte följa med. Hon är bara en syster, det är enkelt. Hon är fortfarande ett slags barn. Istället sitter hon i olika soffor, på stolar, kanske i en fåtölj, som nu. Hon har en liten pezautomat i knät. De små tabletterna är slut för längesen. Hon lutar pannan mot armstödet. Det händer att hon somnar så, som om hon har smält rakt ner i fåtöljen.

Det är så mörkt i rummet, som om det vore natt. Kanske är det natt. Hon vet inte. Tiden flyttar sig inte här, det finns inga konturer, inget fast att greppa. Det finns nätter som aldrig når något slut, det finns morgnar som stagnerar i gryningen, stelnade i brandgula ouvertyrer. Dagarna väver sig själva. Man måste själv pressa isär dem. 

Det är inte natt. När Nadja öppnar dörren till väntrummet faller solen rakt in i rummet. Golvet fylls av skärvor, gula, vita, som kanderat socker. 

Nadjas hår är långt och svart som olja, händerna alltid rena, hela hon innesluten i en doft av Nivea. Hon är den stora vänligheten. Hon flätar hennes hår, hon tar hennes ansikte i sina händer. Nadja är skärpa och godhet på samma gång. Man skulle kunna berätta allt för henne. 

Nu tar hon med henne till matsalen. Hon ger henne en tallrik med fisk och ärtor. 

– Mjölk eller vatten, säger Nadja. 

– Mjölk, svarar hon. 

– Bra, säger Nadja, det är bra för dina ben. 

Hon dricker sin mjölk, hon äter sina ärtor. På det sättet är hon ordningsam, enkel. Nadja ser glad ut. Men det är väl inget att vara glad över. Själv har hon slutat vara glad, hon blir alldeles för klen. Man går sönder så lätt, man har ingen kontroll. 

Det händer att hon och Nadja pratar i flera timmar, om vad är lite svårt att säga, det är inget särskilt. Det händer också att hon inte vill prata. Som nu, när hon känner den stora ondskan innanför huden. Den får henne att vilja säga elaka saker, göra tusen nålar, kanske dra i någons hår, klippa det illavarslande kort, se ansiktet förfäras i spegeln. 

På kvällarna tittar mamma och pappa på henne med något mjölkigt i blicken, något dimmigt, förirrat. Hon förstår att de letar efter lillebror i hennes ansikte, att de söker efter hans ögon, hans ljus. Men hon är ju bara hon. 

Nadja öppnar munnen igen, hon ser orden formas och rulla över kanten på läpparna. Hon är så vacker att man kan börja skratta. Själv är hon mest ful, lite fin på sommaren kanske. Du är söt som en syltkaka, säger Nadja ibland. Det är väl inget eftersträvansvärt. Hon vill vara vacker, det är vad det handlar om, men det är inte läge att vilja saker längre. 

Nadja reser sig. Hon doppar nästan håret i den vita såsen. 

– Ska vi gå ut lite? säger Nadja. 

– Nej tack, säger hon. 

– Vill du göra något annat? 

– Jag ska gå ut. 

– Du ville ju inte gå ut. 

– Jag ska gå ut, inte vi. Bara jag. 

Nadja nickar och stryker henne lite över luggen. De där vårdande händerna, vänligheten. Plötsligt står hon inte ut. Det är som om omsorgen blivit ett slags våld hon inte kan värja sig mot. Hon måste ducka, det kan inte hjälpas. Hjärtat är så stelt, alldeles hårt. Kanske har hon inget längre. 

*

Hon stannar utanför den stora ingången. Det doftar sött, varmt, lite sopor. Solen står rätt ovanför huvudet, man kan nästan sträcka sig upp och peta på den. Några tjejer går förbi i sneakers och tunna silkeskjolar. Deras skratt fyller hela huvudet. Hon blir alldeles matt. Hon vill smula sönder dem, ta allt ifrån dem, deras skor, kjolar, deras ljusa skratt. 

Hon skulle med minsta ansträngning kunna uppbåda så mycket ondska att den antog fysisk form. Hon föreställer sig hur den spinner sitt nät kring allt som är vackert, kring allt som är sjukt. Hårdast ska det spinnas kring de gudar som gör hennes lillebror så svag, som tar allt ifrån honom: färgen i ögonen, leken, hemligheterna under duntäcket. 

Hon börjar gå. Marken är alldeles beige, som om den har asfalterats med rågmjöl. Hon sätter sig på bänken på den stora innergården. Luften är tung av sol. Hon försöker dingla lite med benen för att tiden ska gå, men de är så stela, trötta, de bara hänger där. 

En pojke kommer över gräsmattan. Han går långsamt, som om varje steg kräver ett beslut, som om det gör ont. Han har en brun liten midjeväska och en gul T-shirt. Han är tunn som ett bokmärke. Hon förstår genast, allt är så självklart, han bär sitt liv utanpå. 

– Hej, säger han. 

– Hej, säger hon. 

Hon vill inte titta på honom. Hon tittar på gräset, på tusenskönorna, på slitningarna vid tårna på conversen. 

– Varför sitter du här, frågar han. 

– Jag väntar på min lillebror, svarar hon. 

– Var är han, frågar han. 

– På magnetröntgen. 

– Så han är sjuk. 

– Annars gör man väl inte magnetröntgen heller. 

Hon måste snegla lite på honom. Hans hud är vit, nästan genomskinlig. Han ser ömtålig ut. Han skulle kunna vara gjord av glas. Hennes ögon växer av tårar, hon känner hur de töjer sig i kanterna, det är inget hon kan kontrollera. 

– Är du ledsen, frågar han. 

– Nej, svarar hon. 

– Jag ser ju det, säger han. 

– Jag är bara arg. 

– För att din bror är sjuk. 

– För allting. 

Han sätter sig bredvid henne. 

– Är det allvarligt, frågar han. 

– Ja, säger hon. 

Han doftar tvål, rent. Hans fingrar är knotiga som rötter. 

– Du är också sjuk, eller hur, säger hon. 

Han nickar. 

– Är inte du också arg då, frågar hon. 

– Det hjälper väl inte, säger han. 

– Men känner du ingen ondska för att du är sjuk, säger hon. 

– Jag orkar inte. 

Det blir tyst. Det går en stund, hur lång den är går inte att säga, det finns ingen klocka. Men tiden skrivs i dem, inuti kropparna, det är ett ständigt arbete. Kanske är det helt enkelt de själva som är tiden: två små tickande personer på en bänk. 

– Har du varit sjuk länge, frågar hon. 

Han nickar igen. Det tar flera sekunder. Det måste göra ont, nacken ser så svag ut. Hon vill be honom att sluta nicka, hon vill säga att hon har fattat, han behöver inte leta efter något att säga, det kommer inte att gå. För det svåraste i livet finns inga ord. 

De sitter tysta som insekter och tittar ner på sina ben. Det finns egentligen inget att se. Han borstar något från byxorna. Lite smuts, kanske de små vita fröna från asparna. Sen drar han upp dragkedjan på sin midjeväska. 

– Är du törstig, frågar han. 

– Hur så, säger hon. 

– Jag har en festis. 

– Varför då? 

– Jag fick den av en sköterska. 

– De ska alltid ge en saker. 

– Jag vet. 

Han håller den lilla tetraförpackningen över hennes knän. 

– Vill du inte ha den själv, frågar hon. 

– Jag gillar inte apelsin. 

Hon tar emot den, sticker försiktigt ner sugröret genom hålet. Saften är så söt, nästan giftig. Vinden stryker över gräsmattan. Stråna rör sig mjukt, som alger i havet. Det ser inte verkligt ut. 

– Vill du veta en sak, säger hon. 

– Det beror på, säger han. 

– Beror på vadå, säger hon. 

– På vad det är för sak, säger han. 

Hon känner sig så trasig i ansiktet. Hon måste titta ner på sina ben igen. 

– Jag hoppas att du blir frisk, säger hon. 

Hon tittar upp. Han ler, fast bara halvt. Ena mungipan är lite för svag, den glider ner mot hakan. Hans ögon är så stora, hans armar är så långa. Ansiktet är glansigt, halt. Vita paljetter av ljus flimrar på hans kindben. Han skulle kunna vara en prins med det där ansiktet, en liten glaspojke man har i fönsterkarmen. Själv kan hon inte le. Hon är allvarlig. Hon vill att han också ska vara allvarlig. 

– Jag menar det, säger hon. 

– Tack, säger han. 

– Det vill väl du också, säger hon. 

– Det är så mycket man vill. 

– Som vadå. 

– Åka till Miami kanske. 

En smal reva ringlar sig över gräsmattan som ett sår. Det ser ut som om någon har gjort marken illa. Man kan se rakt ner i jorden. 

– Varför det, frågar hon. 

– Min pappa har varit där, säger han. Han är fotograf. 

– Jaha. 

– Över Miami Beach är himlen alldeles klarblå, liksom helt ren. Tänk på det blåaste du vet. 

– Jag vet inte, smurfarna kanske. 

– Ja, typ. 

Han börjar pilla med dragkedjan på väskan. Hon tänker att hon skulle vilja leva på en annan planet, på denna kan man bara sörja. Hon sätter sig på sina händer, de är så torra, hon vill inte att han ska se dem. En skata haltar över gräsmattan. Den ser sjuk ut, nästan död. 

Det är som om en ridå sakta glider in mot mitten nu, scenen är avsked men den håller på att ta slut. Snart kommer han att gå. Hon skulle kunna gråta. Det gör hon inte. Hon måste behärska sig, det är enkelt att räkna ut. Hon dricker lite av saften. Det svider när hon sväljer, det känns alldeles vasst, som om någon skurit ett snitt i halsväggen med en kökskniv. 

Så reser han sig. Hon tror att hon hör ett litet ben knäckas i hans kropp när han gör det. Hon skulle vilja säga att han kan sitta kvar, hon kan hämta en rullstol, hon vet var alla finns. Men det vet väl han också. Vad ska hon då säga? Hon vill säga något bra, hon vill säga något värdefullt. 

– Ska du gå nu, säger hon. 

– Jag är hungrig, säger han. 

– Okej, säger hon. 

Hon pillar sig lite på armbågen, lite på knät. En sorts förväntan spänner en tunn bubbla över dem innan den spricker, snabbt och ljudlöst. Det kommer inga ord. 

– Det var kul att träffa dig, säger han. 

– Ja, säger hon bara. 

Kring hans ansikte välver sig något vänligt, något trovärdigt, innerligt. Hon skulle vilja säga att de kanske ses igen, men det går inte att ljuga. Hon vet så väl att nu går han och kommer aldrig igen. 

– Hejdå, säger hon. 

– Hejdå, säger han. 

Och himlen är alldeles klarblå, som den kanske är i Miami.