Efter att ha upplöst bandet Black Midi är avant-proggens okrönte konung, Geordie Greep, nu ute med sitt första soloalbum. Black Midi som gjorde sig kända för sina kompromisslösa, tekniskt avancerade gitarriff representerade en ny våg av experimentell rockmusik – en tydlig produkt av unga killar med attityd och en förkärlek för det brutala. På Greeps första soloplatta är brutaliteten aningen nedtonad, och musiken drar mer åt det sofistikerade hållet. Med den kaxiga titeln, The New Sound, utforskas just detta, en unik, eklektisk blandning av progressiv rock, jazz och latinamerikansk musik.
”Här uppstår en unik, men förvånansvärt träffsäker kombination av skrikiga gitarrtoner, tydliga sambainfluenser och Greeps utsvävande sång”
Bland albumets höjdpunkter finner vi dess första singel, Holy Holy. Efter några aggressiva introtakter av noise välkomnas man av elegant, förstklassig jazzrock. Här uppstår en unik, men förvånansvärt träffsäker kombination av skrikiga gitarrtoner, tydliga sambainfluenser och Greeps utsvävande sång. Refrängen bjuder på en närmast religiös känsla, med en bakgrundskör mässandes titeln “Holy, Holy” om och om igen. Låtens första halva är en vild fest av härliga rytmer, samtidigt som Greep berättar en historia om ett romantiskt möte med en kvinna. Det är inte förrän i andra halvan sanningen avslöjas: i själva verket har låtens berättarjag betalat kvinnan för att möta upp honom, dansa med och smickra honom. Förmågan att para ihop intressanta narrativ med ambitiösa kompositioner visar på ett steg framåt från tiden i Black Midi, där kompositionerna alltid gavs företräde.
Greeps texter går väl ihop med hans teatraliska och expressiva röst. Ofta är de satiriska karaktärsporträtt, som i det starka öppningsspåret Blues. Med låtens ständiga crescendo som bakgrund riktas rad efter rad av sarkasm mot en person med alltför höga tankar om sig själv. Vidare tycks Through a War handla om en mäktig ledare och dennes besatthet, As If Waltz om en person som förälskat sig i en prosituterad. Den stundvis romantiska sambamusiken, stundvis brutala proggrocken blir en passande bakgrund åt dessa narrativ om besatthet och känslostormar. Ett annat genomgående tema är skillnaden mellan fantasi och verklighet, i synnerhet vad gäller sexualitet och kärlek. Många av karaktärerna Greep så sarkastiskt antar tycks balansera på gränsen mellan just falsk och äkta kärlek, fantasi och verklighet. Albumets lugnare låtar, som Terra och Bongo Season, för istället tankarna till Steely Dans sofistikerade jazzrock, med exotiska rytmer och stilfullt blås, dock alltid med de egensinniga texterna i fokus.
”Det är svårt att hålla sig på Greeps våglängd och hänga med på vilka saker han gör narr av och vilka han faktiskt menar.”
Skivans allra starkaste spår och emotionella höjdpunkt är tolvminutaren The Magician. En inledningsvis mjuk ballad om efterdyningarna av ett uppbrott. Flera känslosamma klimax byggs upp under låtens gång, och Greep sjunger om hur han förlorat sin kärlek, gömmer sig från verkligheten, och hur hans falska bild av allting går i kras. Refrängen består endast av den ensamma, men ack så slagkraftiga frågan “What’s left?” Detta innan allt till slut exploderar och Greeps röst drunknar i ett kaosartat outro, i sedvanlig Black Midi-anda. Farväl tas sedan med If You Are But a Dream, som påminner om gammal, öm jazzpop från femtiotalet. Vid det här laget har det blivit svårt att urskilja vad som är sarkasm och vad som är genuint. Just detta är kanske skivans största svaghet; det är svårt att hålla sig på Greeps våglängd och hänga med på vilka saker han gör narr av och vilka han faktiskt menar, särskilt med tanke på hans tillgjorda, ofta överdrivet dramatiska röst. I slutändan får kanske denna postironiska tvetydighet ändå tas som ett tidens tecken, med tanke på den unga, internetdominerade generation Greep representerar.
The New Sound bygger vidare på Black Midis etos av ständig innovation. Även om musiken är betydligt mindre brutal och intensiv, är den fortfarande utforskande och nyskapande. Allra mest lovande är Greeps texter, som har blivit mer personliga, träffsäkra och ambitiösa, om än stundvis abstrakta. Där Black Midi främst stod för uppvisningar av extrem avantgardemusik får Greep som soloartist möjlighet att skriva mer konceptuellt och genomtänkt. Trots att det han faktiskt vill säga ibland blir tvetydigt, bådar albumet mycket gott inför hans fortsatta karriär.
