Garbage Girl

Igår när jag var hos min kompis var rummet helt oranget och kropparna gick i slowmotion, de tomma ölburkarna stod uppradade längs varje bord och när de spelade I FEEL LOVE av DONNA SUMMER dansade jag i tolv minuter för det är en lång låt. Vi glider alltid in på det blanka trägolvet, väljer ett hörn och står där resten av kvällen. Glasen döljer våra ansikten och jag skäms över att jag inte hälsar på nån, jag står där med vin upp till öronen och rodnar av värme och skam. Till sist hälsar man ju ändå, men de första minuterna är alltid så smärtsamma för när jag går på fest blir jag upplyst om imperfektioner jag inte visste att jag hade. Jag är för hetsig och för mycket och jag rinner igenom mina egna fingrar och när jag dansar är jag djupt medveten om hur min kropp rör sig; den går i otakt och rycker som en robot. Jag är också en nikotinhetsare för rökrutan är den enda platsen där jag känner mig lugn och jag röker inte ens, jag gillar bara att stå där. Så jag hejar på mina vänner och drar ut dem, och de röker och får lungcancer och jag ser på medan de dör och jag vill säga att jag älskar er men sen kommer jag på att det kanske är en full sak att säga, så jag sväljer orden och nickar anständigt. Jag är en sjukt anständig tjej. Pryd och sömnig. Det låg madrasser på golvet på festen och när jag la mig på dem snurrade rummet. Taket blev en spiral och den hypnotiserade alla förutom mig, jag synar alltid magin. Cyniskt va. När man ligger där på madrassen känner man sig lite som en exhibitionist, så man lägger den noppriga filten över sig för att vara är lite mer hemlig, inkognito liksom. Sen somnar man nästan. Jag somnade nästan, tills mina vänner satte sig bredvid mig. Vi lutade våra varma ryggar mot den smala fönsterbrädan, välte ett glas som stod på den och skrattade som elaka häxor. Vi drack och sen började vi prata om rövarspråk, och ibland kom det någon och frågade vad vi gjorde och då sa vi att vi pratar om rövarspråk och då gick personen som frågade. Rövarspråk kan vara riktigt roligt, men det förstår nog inte alla. På madrassen fick vi syn på en bokhylla och på den låg det en hatt som såg ut som en fisk, jag sa att vi borde ta den men när vi tagit den kändes det väldigt pinsamt att ha på sig den men det var en vacker fisk dock, skimrande med regnbågsfjäll. Den putade med sina läppar och kysste våra nariga fingertoppar; mina naglar såg nästan blodiga ut av allt rött nagellack. När jag låg där alldeles mosad på madrassen kom det efter ett tag en person som drog upp mig på dansgolvet, det var en TALKING HEADS låt och vi älskar TALKING HEADS. Det är så dumt för varje gång jag dansar dåligt säger jag högt att oj vad jag dansar dåligt! men då märks det så mycket mer. Fast en tjej där var faktiskt en dansare på riktigt och hon sa att hon önskar att hon kunde dansa som mig, dansa fritt och okonventionellt. Det är nästan en bakhandskomplimang men hon sa det ärligt och jag förstår vad hon menar för hon dansade väldigt vackert hela tiden, och ibland kan sånt vara lite tråkigt antar jag. Inte för att jag tycker det egentligen, men det är nog svårt att dansa balett till DON’T WORRY ABOUT THE GOVERNMENT. När jag var alldeles varm och färdigdansad gick jag in i ett rum där alla lampor var släckta och det satt fyra personer där som vejpade massor. Det är rätt töntigt men då testade jag att vejpa för första gången. Jag får för mig att min hals gör extra ont idag, men jag tog bara munbloss för jag är en riktig fegis, så det är nog placebo. Det var i alla fall roligt där, roliga människor som sa roliga saker och jag skrattade mest och sa inget och drack rödvin utspätt med vatten. En av dem gick sen och hämtade en hel flaska gin och sa att nu ska vi bli fulla! och jag skrattade men sen började de skicka runt flaskan i en cirkel och alla drack ur den så jag gjorde också det. Egentligen hatar jag gin. Eftersom lamporna var släckta såg jag bara mina vänners silhuetter, jag shottade med fyra skuggor utan ansikten och när jag till sist tände lampan såg jag att mina fyra nya kompanjoner hade ansikten som ödlor. Reptilögon som stirrade åt alla håll och grön, sträv, fjällig hud. När de pratade rörde sig deras tungor som ormar och deras andedräkt luktade vattenmelon och jag tänkte nej har jag råkat hänga med ormar! men sen kom jag på att de ju var ödlor. Jag tog en av dem i handen och då hade den långa klor och jag frågade vad de brukar äta och då sa de larver och flugor och ibland gurkor. Det var alltså riktiga ödlor och ingen hade sagt något till mig om att de var där. Det konstigaste var svansarna för jag förstår inte hur de kan sitta bekvämt på dem. Istället för en rumpa har de en lång, tjock svans, det måste vara jättesvårt att hitta en bekväm balans på en sån när man sitter. Men vad vet jag, de kanske är jättemjuka och jag antar att de är vana vid dem, så de vet väl egentligen ingen annan verklighet. Ödlorna fortsatte dricka gin och vejpa och jag släckte lampan igen för jag blev lite ångestfylld av deras ansikten, jag vill liksom inte råka kränka dem genom att stirra på de smala näsborrarna och kalejdoskopögonen. När jag började känna mig lite för full sa jag att jag behövde gå på toa så då lämnade jag ödlorna där. Luften utanför det stängda terrarierummet kändes otroligt mycket lättare att andas, jag måste ha råkat hotboxa vejpen typ. På toaletten var inget lika vackert men de hade tänt levande ljus så det kändes som att man var på spa men lysrörslampan i taket var steril och vit och när jag såg på mig själv i ansiktet såg jag ganska ful ut i det ljuset. Jag kissade snabbt och spolade och tvättade mina händer, sen tog jag lite toapapper och rättade till mitt smink, men min kropp kändes så luddig att jag inte riktigt kände igen mitt eget ansikte; det var utsuddat och det kändes som att universum drog i kanterna så att jag blev helt splittrad. Skärvorna spilldes ut i handfatet och i dem hittade jag rester av alla jag någonsin varit och när jag gjorde det tänkte jag att jag nog borde dricka ett glas vatten så då gick jag till köket igen. Det var i kökets hörn jag stod när festen precis börjat och till min förskräckelse såg jag att en av mina vänner stod kvar i samma hörn. Men innan jag pratade med honom gick jag till vasken och satte på vattnet och headbangade mitt ansikte in i vattenstrålen så att jag kunde dricka lite; glasen var slut. Sen gick jag till min ensamma vän och frågade hur han mådde och han sa sådär och jag sa varför då och han sa att han inte vågade prata med någon så då tog jag honom i handen och drog med honom ut på dansgolvet och vi dansade pardans. Handen på midjan och handen i luften för jag ledde. Och då blev han lite gladare och jag blev glad över att han var glad och medan vi dansade sa jag att det satt fyra ödlor i sovrummet som vejpade och han började skratta så jag stämde in. Låten var egentligen inte en pardanslåt, den var punkig och gitarrig för det var BIKINI KILL men det är kul att vara motsägelsefull ibland. När den precis skulle ta slut höll jag hårt i hans händer och skrek death drop! så gled jag ner på det hala golvet och slog i mitt huvud i det. Min kompis skrattade och sa att han skulle ta en cigg och jag sa jippi! men låg kvar på golvet ett tag för mitt huvud gjorde så ont. Det liksom bultade och kanske var det också rödvinet men jag fick en riktig huvudvärk. En främling frågade om jag var okej och jag sa att jag såg stjärnor och främlingen skakade på huvudet på ett besviket sätt och frågade vad jag tagit och då svarade jag att jag inte hade tagit nåt alls för jag är ingen tjuv och om du ska leka polis får du göra det någon annanstans, sen stödde jag mig upp på mina armar och vinglade ut på balkongen. Det blåste kalla vindar men jag var alldeles varm inombords, stjärnorna tindrade och jag hittade Kassiopeia och Orions bälte. Jag lärde mig sen att Orion är mer än ett bälte, han har axlar som heter Bellatrix och Beetlejuice, det är så nördiga namn men är det inte underbart att jag associerar något uråldrigt och evigt med min egen samtid. Den ensamma killen var inte där men en annan kompis höll en glödande cigg som en ficklampa mot mig och sa att jag såg lite konstig ut och jag sa att mitt ansikte typ sprack när kissade innan, så om det är sprickor du ser så är det därför. Hon tittade bara konstigt på mig och började prata om sin sjuka pappa. Jag nickade och hummade och blev väldigt ledsen i mitt lilla hjärta av att höra om sjukdomen, så jag la min arm om henne och vi höll våra huvuden tätt ihop och blängde gemensamt på universum som uppgivet ryckte på axlarna och då skrek jag skärp dig! tillbaka. Vindarna på balkongen började linda in sig i oss och till sist blev mina armar så knottriga att jag frågade om vi inte borde gå in igen men min vän skakade på huvudet så jag satt kvar i en solidarisk kvart till. Vi pratade lite mer om livet och sånt och vi skrattade inte så mycket men det är okej för man kan inte alltid vara glad, ibland måste man vara ledsen. När min vän också huttrade så gick vi in igen och där var luften som sirap; den var seg och svettig och alla kroppar slingrade sig till musiken. Någon hjulade, någon stod med ett sexpack öl och såg förvirrad ut och några hånglade i soffan. Jag trängde mig förbi alla med mina armar som en mur runt mig själv och sa förlåt och gick till hallen, där stod det några coola personer. De skrattade och jag kände mig lättad av att kunna skratta igen. Sen tittade en av dem lite konstigt på mig och frågade vad det var med mig och jag backade ett steg och kramade om mig själv för plötsligt kändes det lite obehagligt. Menar du sprickorna i mitt ansikte sa jag och han svarade inte utan vände sig om och fortsatte prata med alla andra. Sen kom en av mina andra vänner och höll upp ett svärd och sa titta vad jag hitta! och alla låtsades vara rädda och jag blev glad igen. De började fäktas med skohorn och träsvärd och genom nyckelhålet till ödlerummet kom det puffar av rök. Jag skrattade och pekade så att jag nästan behövde sätta mig ner på golvet. Sen satte jag mig ner på golvet på alla skor och skämdes lite för lycka är alltid pinsamt. När jag satt där ringde det på ytterdörren och jag var ju precis där så jag sträckte mig mot handtaget och öppnade: där stod det tre kvinnor i svarta kostymer och slipsar och jag kunde bara tänka på hur ofattbart snygga de var. Jag hälsade försiktigt och fick en impuls av att krama deras ben när jag satt där på golvet framför dem men jag stod emot tanken och reste mig istället upp. Anständigt. Kvinnorna turades om att prata och sa att de var från en hemlig underrättelsetjänst som spårat några illegala reptiler hit och med fasa insåg jag att hon pratade om mina ödlevänner. Skräcken måste ha varit lätt att läsa på mitt ansikte för sen knuffade de bort mig och gick in utan att någon välkomnat dem så jag ropade inkräktare! och ryckte svärdet ur min kompis händer. Mina vänner skrek vad gör du! och jag sa att kvinnorna är poliser och då insåg de genast allvaret i situationen och försökte stoppa dem de med. Med svärdet i högsta hugg tog jag sats och hoppade upp i luften i slowmotion och sen krossade jag svärdet mot en av kvinnornas huvuden som föll ihop direkt. Jag fick genast dåligt samvete men när de andra två kvinnorna drog fram pistoler blev jag tvungen att fortsätta striden. Medan vi slogs ropade jag desperat att jag var pacifist och full och bara ville rädda de snälla ödlorna men sen kallade de mig massa skällsord som hora så då blev jag riktigt arg. Mina vänner hjälpte till och vi gav dem blåklockor runt ögonen och hjärnblödningar och brutna ben. En av kvinnorna lyckades skjuta min kind men den snuddade bara, hon träffade dock min kompis bakom mig och när kvinnorna äntligen var döda bar vi effektivt ut min vän i vardagsrummet för medicinering och vård. Vi samlades i en cirkel runt henne och drog ut de tända ljusen, vi bönade och bad och band bandage om hennes skottskador och jag tror och hoppas att hon kommer att överleva. De tre kvinnorna kastade vi i sopnedkastet och resten av festen stod jag med tvättsvampar och trasor och torkade blod och rödvin från tapeterna och golvet. Ödlorna märkte inte ens att något hade hänt och röken fortsatte puffa ut ur nyckelhålet, men jag är glad för deras ignorans för tänk hur traumatiserande det måste vara att veta att man är förföljd. Jag skrubbade och tvättade och mina röda naglar blev helt blodiga på riktigt. I vardagsrummet spelade de DONNA SUMMERS I FEEL LOVE och det var då jag bestämde mig för att sluta städa och börja dansa och då kände jag verkligen kärlek. När jag snurrade runt till hennes ljusa stämma i tolv minuter skvätte jag andra personers blod runtomkring mig och när jag snubblade över min skottskadade kompis sa en främling att jag nog borde gå hem och då sa jag jävla polis! och reste mig upp, tvättade av mina händer i badrummet och såg på mig själv i spegeln. Skärvorna i handfatet låg kvar och jag kysste varenda bit innan jag spolade ner dem i toaletten, sen gick jag utan att säga hejdå till någon. Trapphuset ekade av mina smattrande steg och jag promenerade hem, solen började gå upp och asfaltsgatorna var helt orangea av solsken. Strålarna lyste upp mina imperfektioner och jag satte på mig mina kladdiga solglasögon. Allting snurrade, fåglarna kvittrade och jag tänkte på att jag nog kommer få ångest snart eftersom jag vejpat för första gången. Sen fortsatte jag gå och fortsatte vänta på ångesten, och fåglarna fortsatte kvittra och solen fortsatte gå upp och jag fortsatte vänta.

Text: Hilda Ander, @hildalilja