Fyra filmer och florsocker på Kastratis fabriksgolv
Från Kosovos konfektyrfabriker till Röda sten i Göteborg: Doruntina Kastrati gör monotoni till koreografi. Bland löpande band och en gigantisk pistagenöt synliggörs arbetet bakom konfektyrens sockersöta yta.
Lagrime mie, à che vi trattenete? eller “Mina tårar, varför håller ni tillbaka?” frågar sig sopranen i Barbara Strozzis aria från 1600-talets början. Strofen har inspirerat kosovanska konstnären Doruntina Kastratis till titeln …Why do you hold back – hennes första separatutställning i Norden som nu visas på Röda stens konsthall i Göteborg kurerad av Amila Puzić. Utställningen öppnar dörren till de fabriker som anlades i Kosovo efter arbetsmarknadens avreglering 1999, i dessa produceras konfektyr längs löpande band för att sedan packas i kartonger med cellofan och färgglada snören. Kastratis har tidigare ställt ut på Venedigbiennalen och på Istanbuls konstbiennal, på vilka delar av det projekt som gestaltas på Röda sten har ställts ut.
Utställningen inleds i den stora salen, den ibland kallade katedralen, som denna gång passande nog inhyser vad som påminner om en orgel. Ur rören tränger ljud fram, inte nödvändigtvis melodiska, men som genom sin mekaniska rytm ändå bildar en enhetlig ljudbild som är svår att sätta fingret på. Väggarna pryds av reliefer med motiv hämtade från fabrikerna och produktionens olika moment. Bilderna öppnar upp sig, ofta inramade av fabrikens dörrar eller interiörer med armar synkroniserat sträckta över löpande band. Uttrycket påminner om de, något romantiserade, socialrealistiska skildringarna från mellankrigstiden och efterkrigstiden. Först därefter framgår det att den vita ytan på dessa sju reliefer är täckt av florsocker, just som konfektyren.
Grunden till Kastratis utställning utgörs av fältarbete och rör sig bitvis nästan in i gränslandet för reportaget, men det finns en associativ lekfullhet som präglar gestaltningens uttryck. Fältarbetet blir som tydligast i Attempt II där de fyra videoverken Repetition, Production, Monotony och Mechanical Pain projiceras i fyra rutor mot sockervaddsrosa väggar. Dessa visar bilder från fabriksgolvet och bygger på besök gjorda i konfektyrfabriker i Istanbul 2025. De rullar på olika lång loop vilket förstärker den repetitiva aspekten av arbetet som bilderna visar. Denna mer socialrealistiska skildring av arbetet bryter mot den enorma pistagenöt i metall som vilar i hörnet intill – The Age of Silver Bones II. Nöten når mig nästan till midjan och det finns något mycket absurdistiskt i mötet mellan den och de repetitiva arbetsmomenten som visas på väggarna.
Lokalerna på Röda sten samspelar fint med utställningen, givetvis har byggnaden en egen industriell historia, men den erbjuder även en växelverkan mellan de stora och små utrymmena. Vi leds framåt genom rummen som annars är utmanande med sina varierande format. Från den stora salen vidare upp i mindre, mer intima utrymmen där vi också kommer närmare både arbetet och de arbetande. Gestaltningen knyts ihop fint med den ensamma stämman som på översta våningen framför just Strozzis Lagrime mie, à che vi trattenete inför ett annars tomt rum.
Utställningen är, trots den ibland bokstavligt sockersöta ytan, inte minst en berättelse om arbetet. Just det repetitiva arbetet och den nästan uteslutande kvinnliga arbetskraften i dessa fabriker. I gestaltningen lyckas Kastratis med att lyfta arbetet från sysselsättning till något mer. Liksom mötet mellan den förvuxna nöten och filmerna uppstår en bitvis absurd, men framför allt suggestiv kontrast, mellan konfektyrens mjukhet och sötma, och fabrikens repetitivitet och opersonlighet. I det utrymme som uppstår tar handen och sinnena plats. Där finns de rytmiska kropparna och sötmans doft.
Text: Hedda Älveby
