Funderingar kring god litteratur

Jag läste nyligen en artikel i Dagens Nyheter (12/7), sammanställd av Kristofer Ahlström, som handlade om dålig litteratur. Närmare bestämt vad som kännetecknar dålig litteratur. Artikeln innehöll olika åsikter från sju personer verksamma inom den litterära branschen. Det framkom saker som klichéer, långa miljöbeskrivningar, otrovärdighet och så vidare. Detta fick mig att återkomma till en fråga som jag ofta funderat kring. Vad är egentligen god litteratur? Frågan är en gäckande sådan. Jag hoppas att jag inte gör någon besviken genom att genast bekänna att jag inte besitter något svar. Jag tänker inte ens bemöda mig med att försöka. Snarare ska jag söka reda ut varför det är så svårt att besvara detta. Jag misstänker nämligen att det har att göra med litteraturens dunkla funktion.

Tillåt mig att illustrera med ett kontrasterande exempel. Föreställ er en bro som går över ett vattendrag. Det kvittar hur den ser ut eller vilket material den är gjord av. Det är tämligen enkelt att avgöra ifall bron är bra eller dålig. Om en bil kör över bron och den håller, så är det många som skulle hålla med om att det är en bra bro. Om det däremot skulle vara något fel på brokonstruktionen, och bilens tyngd skulle få den att kollapsa ned i det strömmande vattnet, är det en dålig bro. Brons funktion är alltså tydlig, den ska hålla för att förflytta ett ting mellan två punkter. Därmed är den lätt att värdera, på basis av huruvida funktionen upprätthålles eller ej.

Och det är här vi stöter på patrull. Litteraturen har nämligen inte den entydiga funktion som bron har. Den har en otalig mängd funktioner, som värderas olika och som dessutom är svåra att mäta. Är det litteraturens funktion att vara medryckande och spännande? Att ställa och besvara stora existentiella frågor? Att suggerera fram bilder genom oväntad och originell språkinnovation? Beroende på vem man frågar får man ju som bekant olika svar. Horace Engdahl och valfri deckarslukande semesterläsare har förmodligen radikalt skilda uppfattningar av vad som är god litteratur.

De gånger jag faktiskt försökt att besvara frågan för mig själv har jag ofta hamnat i pseudointellektuella abstraktioner likt ett sublimt oscillerande mellan form och innehåll eller intrikat gestaltande av kropp och själ. För vad betyder egentligen detta? Det fördunklar snarare än att förtydliga. Kanske är det själva frågan som är felformulerad, en dålig konstruktion. Kanske bör den omformuleras till något i stil med: Vad anses vara god litteratur och på vilka grunder? För estetisk värdering kan omöjligen vara objektiv. Och det är här vi börjar närma oss pudelns kärna. Säga vad man vill om en kulturell kanon, men den ger oss åtminstone en fingervisning av vad som ansetts vara god litteratur. Förvisso av ett kulturellt etablissemang, men ändå. Och litterär värdering skiftar. Vid publiceringen av James Joyces Ulysses, nu ohotad som ett centralt verk inom modernismen, blev han i en recension kallad en pervers galning som inte bemödade sig använda punktion. Detta bör kanske tas med en nypa salt, men poängen är att det råder delade meningar även kring litteratur som i traditionell mening anses vara god.

Det har gjorts gällande att den goda litteraturen har något slags allmängiltigt estetiskt skimmer över sig, att dess storhet ligger i själva textens konstruktion snarare att det skulle handla om dess reception. Och tro mig, jag vill verkligen att detta ska vara sant. Men någonstans i mitt skeptiskt lagda sinne mumlar mitt medvetande – men bevisa det då! Den närmaste liknelsen jag kan komma är en religiös tro på den gudabenådade litteraturen. För visst måste det ändå finnas bra och dålig litteratur. Alternativet är ju någon slags kulturrelativism, att en illa skriven skolnovell skulle ha samma estetiska värde som Virginia Woolfs romaner. Möjligen ligger skönheten i denna svårbestämda mätbarhet, att det finns så många schatteringar och delade meningar kring vad som är god litteratur. Det är denna ändlösa diskurs som gör litteraturen intressant och outtömlig. Och så måste det få förbli.

Text: Hannes Hellström