Fotspår
06:30
Aprilmorgon är
lättare än många andra
med sitt rödklara ljus
på väg upp över taken
Gatorna har svepts rena
under natten
Det är alldeles tyst –
så måste måsarna möta varje dag
på väg in från klipporna
Spårvagnen stannar några gator bort
men det finns en längre väg
förbi lekplatsen i parken
Jag tar den ibland
när det finns tid
Svårt, säger många
det är bara att kämpa
och ta en dag i taget
och så en till
släpp taget
svep in dig
i strömmen
och låt dig virvlas runt
ut mot vidsträckt öppet hav
När jag kommer ut igen
är jag trött
men det är timmar kvar av dagen
tid att vila
tid att leva
uppleva
mer
Fotspår
Fotspåren vi lämnat
är många, de tränger djupt ner.
Från ett flygplan
ser du dem.
Överallt linjer, former, hörn.
En mänsklig hand
har strukit över marken.
Skapat ordning
där det tidigare inte fanns.
Kaoset är väl
inrutat, avgränsat.
Risken för möte liten.
Nere på marken
ser du förödelsen tydligt.
Landet är dissekerat av en kall kniv.
Inga ögon kommer se det läka.
Inga fötter
gå på mjuk jord.
Ändå
växer gräset
genom betongen.
Första dagen här
Över oss
sänker sig en kupa av ljus
Det är första dagen vi är här
Människor kommer
de ser oss
och talar
som vi alltid tänkt att de skulle tala
Långt borta
är allting som förr
Där strömmar människor fram längs skenor
som vindlar sig
korsar sig
över marken
Alla går framåt
Ingen ser
och ingen talar
Inte med någon som står bredvid
Vi tänker på dem
och kanske
kommer vi tillbaka en dag
Som upptäcktsresande
som återvänder
långt efter att alla börjat tro
att havsbottnen eller den nya jorden blivit deras grav
Tills dess
tar vi varandras händer
och vänder våra ansikten mot ljuset
Igår var vi på väg
idag är vi här
Gränsen
bli född du har
ingenting med det att göra
väx upp
formas/deformeras
det är du
för en stund
känn slumpen känn
vinden genom ditt hår
ström
hon brukade gå på gatorna
i olika ljus
varje gång var vägen ny
och hon kände blodet tunnas ut
när luften trängde genom huden
och hon tänkte tankar
som var en ström
som var sand genom fingrarna
och hon vände ansiktet mot himlen
och kände banden lossa
Innan solen går upp
Innan solen går upp
är världen oskriven
Framtiden ett tomt blad
Då är dagens stigar ännu inte funna
och vi står vilsna i det
stjärnbeströdda mörkret
Döda generationers axlar
bortryckta
och med dem deras råd
En sådan morgon ger jag mig av
Bilen väntar på mig
som en bubbla av ljus
Under en himmel som lovar morgon
lämnar jag staden
Ännu leder vägen ingenstans
men snart ska den ha ett mål
Monte Verità
med sina ansikten mot himlen
stjärnorna, gräset under deras fötter
dansen
kall februarimorgon, vinden mellan husen
solen i höjd med taken
det är bara en av många andra
men med glöden i bröstet
fri
nästan barn
äcklet och glädjen förde dem samman
en tid tillsammans
gruppen, en sköld mot världen
de älskade alla mer än en
Skrivet om hösten
”Vem vill inte leva för evigt?”
sade du en dag när vi
vadade upp till knäna i
död och förruttnelse.
Vattnet fick marken att
lossna från sina fästen
och glida som ett isflak
över berget.
Träd och djur
halkade hjälplöst fram.
Men jag såg svampar
sticka upp ur myllan
och mindes de gröna knopparna
om våren.
”Att leva är att vara frusen
i fast form men i döden
flyter vi igen.”
Texter: Jesper Nyberg
