Första dagen på sista helgen
På Öland samlas omkring fem tusen reggaefantaster i deras kärlek till musiken under Öland Roots. Rastafärger, budskap om fred och solidaritet och dreads är tydliga inslag. Det är en helt ideell tillställning, att engagemanget räckt till fler än tjugo festivaler måste firas. Torsdagen headlinas av Kultiration – är fem timmars bilfärd värd det?
För en utomstående är subkulturer intressanta att svepas med i för några dagar. Reggae-Sverige är jag inte främmande, men en renodlad reggaefestival har jag inte besökt innan. Och det ÄR verkligen reggae från alla hörn och kanter. De vindpinade tallarna svajar av lätt vind och baktakt under dygnets alla timmar. Festivalcampingen är överfylld redan vid kvällstid första dagen. Nya röda linjer dras för att säkerställa brandgångarna men utöka antal tält. Det är smått klaustrofobiskt. Festivalens smeknamn, ”Sveriges mysigaste festival” känns hittils ur led.
Viben, här säger man det snarare än stämning, är ändå god. Om festivalens kommande bortgång hör man sorgsna kommentarer i matköerna och en hel del verkar ha vallfärdat för att för första och sista gången få uppleva festivalen. Löstfolk berättar att det gjorde ont i hjärtat då de fick höra beskedet. Bandet kliver upp på den lilla scenen vid den 100 år gamla dansbanan klockan 22. De är medelålders män med lång erfarenhet av reggaemusicerande. De är nio personer på scen varav tre sångare. Sången är en viktig del, den utförs i stämmor men också med rappande. Den så karaktäristiska djupa basrösten som ofta återfinns i dancehall används fint av Moncho. Deras musik är glad även om den pekar ut orättvisor i världen. Intressantast i ljudbilden står percussionisten och producenten Marcos Monserrat för. Hans mpc används live på ett föredömligt sätt. Publiken gungar avslappnat. Tills deras största låt Aina Älskar Reggae drar igång och händerna viftar och dansbanan får se sig stampad.
Knappt har Löstfolk hunnit av innan Kultiration sammanställer att alla ljudnivåer är korrekta på stora scen. Denna reggaeorkester som startade 25 år sedan men som inte spelat på tio år har alltså samlats för en återförening. Även vid en släckt scen för soundcheck utövar de en dragningskraft. När sedan scenen tänds och Melomel drar igång är det såklart packat i publikhavet. Vi låter sångare, låtskrivare och rytm gitarristen Marcus Berg få föra oss.
Kultiration innehar en tyngd i sitt tonspråk, sprungna ur roots- traditionen som de är. Men de står också på fler ben. Den svenska folkmusiken har letat sig in genom användandet av dragspel och fiol. Det tillför en melankoli. Jazzen finner också en plats genom blås sektion och komplexa rytmer. Ett experimenterande och skaparlusta skiner igenom på deras plattor, men hur står det sig live?
På förhand förväntar man sig en alltför vingklippt orkester då bara fem stycken skulle medverka. Men väl på scen står där sju, ibland åtta då gästartist Efia Abu lägger några verser. Visst saknas fiolen på Albanija. Valet att näst intill sänka tempot på redan långsamma låtar kanske var en manöver som segar ner publiken, vilket de kanske inte har något emot i och för sig. Men spelglädjen i bandet smittar av sig och de påtalar att de är hedrade att få ”komma hem igen” och vara med i firandet av denna sista fest.
Att få höra Lejoninna live är värt hela bilresan. Även om den chockartade utvecklingen efter halva låten, då den öppnar sig och transformerar sig bortom den upptrampade stigen, uteblir något. Blåssektionen är lite tunn, trumpeten saknar sin trombonkompis och leadgitarren tar inte tillräckligt med plats. En annan låt som utmärker sig i deras diskografi är En timme kvar att leva som i liveskrud får en svävande dubbig känsla. Rytmsektionen, (Gurka! Log drum! Kantslag!) spelar skelettartat, med undandragandet av element och eko effekter. En fröjdefull avslutning att bära med sig ut i natten.
En fördom jag hade innan festivalen var att både polis och stickande örtiga lukter skulle vara mer förekommande. Visst festas det rejält, men platsen alstrar inte aggressivitet. Farligast är de många stupen ner mot havet. Natten avslutas med dj-set på stranden. Den är en liten strimma sand. Människorna kliver därför ut i havet och omsveps av skymning och gryning i sin dans. Baktakten har måhända inte fått tillräckligt med nytt engagerat folk på Öland, men reggaen finner en väg och de som trivs i subkulturen är lyckliga med sin tribe. Tråkigt också för oss som gillar tältfestivaler att Roots lägger ner, även om jag i skrivande stund känner att festivaler med endast en (förvisso bred) genre riskerar att kärleken till den mattas av på grund av avsaknaden av annan musik som bryter av.
Text: Albin Holmström
Foto: Levi Feklistoff
