Hos Ida Börjel blir poesin en isande paradox
När läste någon senast en diktsamling med undertitel? Ida Börjels Röd anemon: dokumentärdikt är både retro och politiskt akut. ”Entydigt, ja, men också drabbande”, skriver KULTs recensent Amandus Gustafsson.
Röd anemon ekar av en folkhemsklingande litteratur, då svenska författare åkte ut i världen på reportageresor. I dokumentär lyrik skildrar Ida Börjel ett översättningsprojekt i Palestina med ditresta poeter, en berättelse förlagd till ”December tjugohundraelva: / sextiotre år efter Katastrofen”.
Dikstamlingens text karvas ur mötestranskriptioner och anteckningar, växlade med mer traditionella dikter. Samlingen framträder delvis fragmentarisk, delvis prosaisk – en blandning av medvetandeström och ett långt, kollektivt tal. Här är dikternas många (eller förenade) jag-retoriker, återberättare och formare av det första sagda, sedan omskrivna.
Poeten som inhämtar verkligheten till lyriken har i svensk kontext hyllats närmast gränslöst, som Marit Kaplas Osebol och Linnea Axelssons Ædnan. Men denna verklighetslitterära metod har också väckt frågor om autenticitet, sanning och litteraritet. Var går gränsen? Liksom medveten om problematiken är Röd anemon även metapoesi, litteratur om litteraturen. Den förekommer och kontextualiserar sin givna beteckning: ”sedan detta att det kallas för fri vers / när det är en form som härstammar / ur en västlig tradition från förra sekelskiftet / poeterna bröt sig fria från vissa regler / andra bibehölls”. Likaså beskrivs den lokala metadiskussionen som att ”poeten villkoras av samtidshistorien / redan innan hon föds”.
”Röd anemon är inte lika dramatisk, men ställer samma avgörande fråga: hur skriva poesi som inte är politisk?”
I Israel-Palestina kan litteraturen inte vara obunden den politiska verkligheten. I ett samhällsklimat så mättat av konflikt ryms inte poesi på armlängds avstånd från politik. Varje konstaterande, varje anekdot och rad, blir ett politiskt ställningstagande. Som tidigt i samlingens första dikt ”Rundabordssamtalet”:
men det har levt människor här
det var inte tomt när ockupanterna kom
vi hade en järnväg
den demolerade de illa kvickt
de ville inte att någon skulle veta
de ville inte att någon skulle minnas
att det fanns en civilisation här
det fanns människor här
det ville de göra osannolikt
det passade inte deras berättelse
om sig själva
det var därför vi skulle raderas ut
Det är omöjligt att inte också tänka på briljant lågmälda Enter Ghost av Isabella Hammad, nyligen översatt till svenska, som i romanform skildrar en uppsättning av Hamlet på Västbanken. Här blir den fria konsten ett statssäkerhetsproblem. Röd anemon är inte lika dramatisk, men ställer samma avgörande fråga: hur skriva poesi som inte är politisk? Som en av poeterna uttrycker det: ”allt i mitt liv är genomsyrat / av ett hårt politiskt tryck men / det är komplicerat dolt”.
På sätt och vis är detta tacksamt, att poesin automatiskt får sådan laddning. Men räcker det för att bryta igenom plakatpoesins tröttsamhet? I en av de mer traditionella dikterna, med allusion till Aleksandr Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen, föreslås hur det kan se ut:
NATT-SKIFT: Att slå
ett namn ur en kropp.
Tids-glapp: glömt, av stress
glömt, av våld
bär hon ett blankt ärr
om sin hals.
Männ-isk-o-
ark-ip-el-
ag-en.
MUR MUR SPRICK
MUR MUR RASA
Det plakatartade poetiska i att riva en mur framstår här nästan som pastisch, en halvt ironisk blinkning. Men eftersom den politiska laddningen är så stor går det inte att avfärda denna önskan. Här låter Börjel litteraturens ”externa och politiska kategorier / genomstungna av förlust” tala. Entydigt, ja, men också drabbande.
Som dokumentärverk har diktsamlingen ett ovanligt sanningsanspråk, med vittnesmål och ansedda källor. I texten benämns det mesta i arketypiska termer, som ”Ockupantstaten”, ”Styrelsen” och ”Katastrofen”. Denna öppenhet tycks peka mot en ahistorisk process, något som kan ske var som helst. Men de faktiska, historiska aktörerna bakom är tunt beslöjade. Och skulle någon tveka kommer längst bak ett index: ”HÄNVISNINGAR”. Här kan vi exempelvis läsa att ”Styrelsen” = ”Styrande institutioner i Israel: presidentskapet, regeringen och parlamentet”, att ”Nöjesorten” = Tel Aviv, liksom att ”Katastrofen” = ”al-Nakba: den etniska rensningen av palestinier under arabisk-israeliska kriget 1948”. Hänvisningarna är omsorgsfullt sakligt skrivna, men skuldfrågan är tydlig. Det är tänkt som en röst från rätt sida historien.
”Den politiskt kvävande nutiden hänger över varje sida som ett mörkt segel”
Den lyriska öppenheten är alltså både bevarad och stängd i Röd anemon. Ibland visar dikterna det lilla, som att driva en butik. Ibland visar de utraderade olivlundar och familjehistoria, med det strukturella våldet som ofrånkomligt. I de mer traditionella dikterna är den nordiska poesistämman i högform: skir och korthuggen. Här lyser Börjel som poet större än Börjel som dokumentarist. Men just kombinationen försätter diktsamlingen i en viktig paradox: politisk och obunden poesi, samtidigt. I Sverige, tycks diktsamlingen säga, tillåts lyriken båda.
Verklighetsanspråket, att det handlar om inspelade konversationer, om översättning, om poesins begränsningar och möjligheter i postmodern ockupation, färgar Röd anemon just röd, en tyst blödande artefakt. Materialet stammar ur 2011 och lyfts fram 2025, när de humanitära kriserna förvärrats till ofattbar nivå. Den politiskt kvävande nutiden hänger över varje sida som ett mörkt segel. De lidande fortsätter lida, men lever också, inte som metaforer – utan faktiska människor.
Klarsynt och isande frammanas Israel-Palestinas omöjliga verklighet.
Amandus Gustafsson