“Your generous loan to me, but your crippling interest”, sjunger den tidigare sångaren Isaac Wood på sista låten från Ants From Up There. I mötet med den nya skivan Forever Howlong är räntan redan skyhög. Saknaden av Woods är ett genomgående samtalsämne i chattforum och som lyssnare har man varit fundersam hur detta tomhål ska fyllas – och om det är tillräckligt för att sänka inflationen?
In kliver bandmedlemmarna May Kershaw, Tyler Hyde och Georgia Ellery som numera delar på uppgiften att sjunga. Det är ingen chockerande förändring, speciellt med tanke på deras intressanta sidoprojekt (Jockstrap och Tyler Cryde). Men trots den enorma potentialen känns det som att hela skivan brottas genomgående med vad bandet faktiskt vill säga med sin nya musik.
Ingen kan förneka att Black Country, New Road kan komponera ihop en imponerande låt med ett spritt arrangemang av instrument. Forever Howlong har ögonblick av gäckande instrumentala uppvisningar som hade gett högsta betyg på en Ivy League-musikkurs. Men oftast känns det som att all energi har gått åt till att strukturera och klä upp låtar som kanske inte förtjänar dessa vackra bearbetningar. Effekten blir därför motsägelsefull och de många instrumenten distraherar och lockar bort lyssnaren från den emotionella kärnan.
Kanske var Woods finurliga förmåga att nå just denna emotionella kärna? Att nå den sällsynta platsen där han som sångare och låtskrivare kunde knyta an till lyssnaren. Den nya etappen av bandet når visserligen sådana stunder men som oftast bara för ett ögonblick innan musiken totalt förändras: från en takt till en annan takt, en tonart till en annan tonart, ett instrument till ett annat instrument, ett knepigt musikackord till ett annat knepigt musikackord. En sådan stund inträffar ungefär 4 minuter in på Socks när Hyde höjer sin röst till en falsett, ackompanjerad till klättrande pianotoner. Den otroligt vackra bryggan ebbar ut i en sista slutrefräng som aldrig verkar nå det efterlängtade klimaxet – det hela blir nästan som att snubbla på mållinjen.
Det största felsteget som görs är albumets tråkighet, speciellt i jämförelse med allt annat material som de producerat tidigare. Låtar från bandets livealbum Live at Bush Hall sticker i efterhand ut som mer underhållande och relevanta, som under den självrefererande refrängen på Up Song ”Look at what we did together / BCNR Friends forever”. På Forever Howlong är ledsingeln Besties, som sjungs av violinisten Ellery, närmast att nå samma kvalitet, men utöver de få höjdpunkterna stapplar den nya konstellationen fram genom albumet. De fastnar i överdrivet komplexa taktändringar och invecklade arrangemang som hindrar musiken från att fästa sig i lyssnarens öron.
Black Country, New Road är inte nya till att göra väldigt långa låtar, men på Forever Howlong känns inte längden lika alarmerande. Fyra av albumets låtar sträcker sig över sex minuter spåret, oftast utan något vidare klimax. I jämförelse är låtarna från tidigare album nästan längre vilket exempelvis utnyttjas på låten Basketball Shoes som sträcker sig över 13 minuter men ger ett otroligt emotionellt crescendo i utbyte mot lyssnarens tålamod. Numera känns det mest som att teaternördarna har fått en orimligt stor budget till deras terminavslutande föreställning som visar deras enorma talang. Det blir mest bara ett pretentiöst ”shreddande” på traditionella instrument utan något brännande att dela med sig. Det kommer som en chock med tanke på deras exceptionella potential, både i och utanför bandet. Under albumets mest slöa stunder förs tankarna till sidoprojektet Jockstrap, frontat av Ellery, som inte är rädd för att blanda genrer och inkorporera ovettiga ljud men som ändå gör hela låten. Låtar som Glasgow, 50/50 eller Concrete Over Water är bara ett fåtal exempel där Ellery får skina. Ta bort den studsande basen från Greatest Hits och så har du trots allt ändå en låt med en kärna och något att säga. Klä upp Good Will Hunting i en techno-outfit, med läderbyxor och en svettig snare-drum och låten kanske fungerar ändå? Forever Howlong saknar denna inneboende kvalitet och dess riddarrustning skiner av 3D-printad plast än järn och ringbrynjor som man hoppades på att den skulle vara.
