För en kväll utropas en ny stat
Med buller och bång slår Civil Polis och Elis Monteverde Burrau upp dörrarna till ett oortodoxt nationaldagsfirande på Musikaliska kvarteret i Stockholm. För en kväll utropar de en ny stat, och Evelina Emås är på plats.
En stat i en stat, heter det. En stat vars gränser är diffusa, men verkar sträcka sig ungefär i höjd med Musikaliskas husfasad. Klockan är halv åtta, de flesta har hunnit få något i glasen och står tätt packade runt en liten scen. Det är den minsta av flera scener som kommer att användas under kvällen. Lova Gadd inviger hela spektaklet med en nyhetssändning om statens införande. Stenruttat, som om hon aldrig gjort annat. På en projektorduk visas tillhörande grafik och ceremonin känns proffsig och genomarbetad. Öppningen leder oss in i Elis performance-läsning ur sin nya diktsamling Till de redan frälsta som följs av en intervju med antingen-eller-frågor där Elis konsekvent svarar “inget” eller “båda”.
Leo Leone är kvällens första musikakt. Han äntrar scenen med mjuk elgitarr och lika mycket känsla som alltid när jag ser honom live. Hans hitlåt och senaste singel Ängeln i taket är en perfekt mjukstart på kvällen. Efteråt slår han sig ner i en röd rokokosoffa och en kort intervju följer innan Johanna Svensson tar vid. Hon framför en osläppt låt och hennes distinkta röst har något varsamt och Astrid Lindgren:skt över sig. Den är varm och nostalgisk.
”Bandet, eller den konstnärliga rörelsen, är både avantgardistisk och har en unik förmåga att samla stora delar av Stockholms undergroundscen.”
Schemat är fullspäckat. Gustav Peebles presenterar statens egna valuta. Dansk poesi uppträder, men inte med dansk poesi. Därefter följer duon Emily & the Gideon, sedan Bem Subot som har lärt sig harpa helt på egen hand, en bedrift i sig! Risklovers framför en Dylan:esk folkballad som inte går av för hackor, innan det är dags för Själen att förlösa kvällen på den lilla scenen med dansanta, medryckande backingtracks och en röst som skär genom lokalen.
Själen, vars riktiga namn är Johan Jan Jonason, gör skrikiga, hjärtskärande låtar och samarbetar flitigt med Civil Polis, både i studio och live. På sistone har Civil Polis blivit väldigt i ropet. Sedan de startade sin egen streamingtjänst Civil Radio – ett finger åt Spotify och Daniel Ek – har det intervjuats och recenserats som om det inte fanns någon morgondag. Bland annat av KULT Magasins egen Holger Claesson. Men det är med all rätt! Bandet, eller den konstnärliga rörelsen, är både avantgardistisk och har en unik förmåga att samla stora delar av Stockholms undergroundscen.
De påstår sig vara Sveriges största band sett till antal medlemmar, och Civil Polis främsta språkrör säger att alla som vill vara med, får vara med. Det konkretiseras bland annat genom personliga ID-kort som tillverkas och delas ut under spelningarna. I februari i år skapade de en musikfabrik, där alla som ville fick chansen att medverka på det som skulle bli Civil Polis skiva Live at Spice Bar. Under två kvällar kunde man klippa och klistra låttexter ur Mitt i-tidningar och spela in instrument och sång i en provisorisk studio (filtar upptejpade i taket ovanför ett DJ-bås).
”Trots att de är en man kort låter de som en kaxig grungeorkester.”
Civil Polis och Spice Bar, som nu går under namnet Spice 99, har sedan dess etablerat sig som det pulserande hjärtat av Stockholms underground. En av de som medverkade på Live at Spice Bar var Rekordårens sångare Love Öhling, som näst sist kliver upp på den lilla scenen och framför en bearbetad version av Live at Spice bar-låten En duva lämnar hasch. Han bjuder på inkopplad akustisk gitarr och en rå röst med Ebbot-energi. Sist ut på scenen är “larger than life”-profilen Douglas Diamond (obs, jäv, red. anm), som vänder på kakan genom att insistera på att först bli intervjuad, innan han stänger lilla scenen med den dagsfärska singeln Ballad of a Big Town. Med sig har han en skolad saxofonist och två lågmälda män, nerfösta i soffan och beväpnade med tamburin respektive maracas.
Samtidigt som Douglas Diamond predikar om samhällskollaps uppträder Elis och Karamazov 3 på den stora scenen. Liveframträdandet klär dem bättre än Spotifys DIY-inspelningar. Det känns som om Lou Reed möter Stones i svensk kontext. Isidor, aka nästa generations Carl-Einar Häckner, följer upp med en magisk show, innan shoegaziga och 90-talsrockiga Clutter river av ett tajt set. Trots att de är en man kort låter de som en kaxig grungeorkester.
Inför Civil Polis hypas publiken upp av Yikes (som även är en av grundarna till Spice 99) med några ösiga låtar där rave möter punk. Efter en välorkestrerad kväll stänger Civil Polis Musikaliska kvarteret med en brakshow. Det är punkigt. Det är coolt. Och det är lite rörande. Civil Polis har lyckats samla sitt eget gäng hyperlojala Swifties – och jag är en av dem. Sista låten för kvällen heter Skör tråd. Den är från deras senaste release En man utan referenser och är en riktig anthem in the making. En låt i samma kaliber som Håkan Hellströms Valborg, som fansen om bara ett litet, litet tag kommer kunna utan och innan.
När sista tonen klingat ut tar jag mig ur den svettiga publikgemenskapen, drar på mig jackan och rör mig utåt. Framför porten brinner Civilstatens flagga och lyser upp Nybrokajen. Efter den här kvällen blir det extra tydligt hur Civil Polis blivit en rörelse snarare än ett band. Fansen är så aktiva medskapare att det är omöjligt att inte känna tillhörighet. Alla samlas som i hypnos runt elden. Den reflekterar ljuset tillbaka på oss. När flaggan brunnit ut är Civilstatens tid förbi, för den här gången.
Text: Evelina Emås