Fontaines D.C. höll tillbaka orden, men inte budskapet

Ljuset ute är bländande. Folk rör sig i stora klungor mellan scenerna i Slottsskogen. Fansen framför scenen Azalea väntar otåligt på det irländska punkpopbandet Fontaines D.C. Det surras fortfarande efter den livliga Kneecap konserten, och precis som i deras publikhav viftar publiken med palestinska flaggor som matchar den som bandet själva har satt upp på scen. Musiken som spelas ur högtalarna avtar och bandet kliver hastigt på scenen. De ställer sig vid sina instrument, Grian Chatten kliver fram till micken. Utan ett ord, utan en min, börjar de spela. 

Till en början kändes det hela lite underväldigande. Ljudet var lågt och lite brusigt, publiken stod stilla. Jag kände inte det rus som man ofta känner när man lyssnar på livemusik – istället kändes det lite som att man kollade på en inspelning av en konsert. De inleder konserten med Here’s the thing, som följs av Jackie Down the Line. Deras logga, det ojämna och ömma hjärtat, hänger bakom bandet och skärmarna lyser i starka färger. Limegrönt, rött och gult. Det är något med deras svala utstrålning och oberörda uttryck som känns väldigt svårt att få någon koppling till. 

Publiken börjar bli lite varm i kläderna, många sjunger med, andra dansar lite stillsamt. Det finns något slags kontrollerat kaos i sättet som de spelar på. Låtarna är riviga men skenar inte iväg – publiken är alldeles för lågmäld. Applåderna mellan låtarna är artiga och korta så innan varje låt finns det en tystnad. Till en början fick vi bara ett “Hello” och ett magert “yeah” från sångaren, men desto längre in i konserten desto mer förståelig blev tystnaden. Bakom det stora silvriga hjärtat, mellan de blinkande färgerna i neon, flimrar färgerna av den palestinska flaggan förbi. 

Ju släpigare och stökigare musiken blir, desto bättre låter det. De fortsätter Televised Mind och Boys in the better land som följs av Roman Holiday. Det tredje utropet vi får höra från sångaren är ett ekande “Free Palestine” i micken. Jag fattade tillslut att det inte fanns något mellansnack eftersom det inte är artiga fraser som de vill förmedla till publiken. På gitarristen Conor Curleys gitarr sitter ett stort klistermärke med samma budskap – “Free Palestine”. Vinden blåser kallt och bandets basist Conor Deegan III är iklädd en regnjacka med huvan på. Bandet är onekligen otroligt skickliga livemusiker eftersom låtarna spelas med en sån precision att det nästan känns mekaniskt. Publiken pratar mellan låtarna men blir mer och mer fängslade av musiken. Det blir mer värme, mer rörelse i folkmassan som gungar till musiken. 

Rent musikaliskt och utifrån publikens reaktioner kommer konsertens höjdpunkter mot spelningens slut. Låtar som Before You I Just Forget, händerna vajar i luften till Favourite och publiken sjunger högljutt med In The Modern World. En kille crowdsurfar lite längre fram, jag ser hans krulliga hår guppa mellan händerna som bär honom. Mellan tonerna blinkar nu orden “Free Palestine” intensivt på de stora skärmarna, den palestinska flaggan lyser upp hela skärmen bakom bandet som gör sig redo för nästa låt. Vi närmar oss slutet av konserten och till publikens stora förtjusning spelar de hitlåten I love you. De har publikens fulla uppmärksamhet när orden “Israel is committing genocide, use your voice” skiner upp skärmarna runt scenen. Chatten dunkar mickstativet hårt i marken innan tonerna av en modulär synt sköljs ut över parken. Kvällen avslutas med Starburster och bandet kliver stillsamt av scen till ljudet av en distad gitarr som ringer ut i en rundgång. 

Tystnaden som jag till en början tolkade som ganska nonchalant och en del av deras image blev i slutändan ett kraftfullt verktyg att rikta uppmärksamheten mot budskapet bandet ville förmedla. Det dåliga ljudet i början och den stundvisa svaga kontakten mellan publiken vägdes upp av deras otroligt skickliga spelande. Fontaines D.C lyckades med en kraftfull spelning som lämnade sitt avtryck på publiken på många sätt och vis.