Film på duk, en relik från det förflutna?

Det verkar som att vi har accepterat vår dystopiska framtid: en värld där filmkonst reducerats till en algoritmstyrd massproduktion, där det enda som betyder något är att folk konsumerar något av allt det innehåll som tillfredsställer den korta koncentrationsförmågan. Streamingjättarna sväljer filmmarknaden med sina evigt scrollande kataloger av innehåll, och samtidigt krymper bioduken, både bildligt och bokstavligt. Har vi gett upp den kollektiva filmupplevelsen för att sitta ensamma med ett flimrande ljus från en mobilskärm?

Att se film på bio är en rituell upplevelse, en samling där skuggor på en vägg förvandlas till levande världar och där det kollektiva mörkret runt oss förstärker varje känsla, varje detalj. Det är en plats där tiden får sträcka ut sig, där bilderna får tala ostört, och där vi inte bara ser en film, vi upplever och engageras. Ljudets djup vibrerar genom kroppen, varje visuell komposition är omsorgsfullt anpassad till den stora duken, och berättelsen ges det andrum den behöver för att sjunka in i oss.

Vad händer när samma filmer reduceras till flyktiga fragment på en mobilskärm, avbrutna av tunnelbanestopp, pushnotiser och en snabb scrollning genom sociala medier? Bildkompositioner, noggrant utformade för biodukens storslagenhet, stympas till obetydliga utsnitt där filmfotografens omsorgsfulla bildspråk och detaljrikedom går förlorade. Långsamma scener, skapade för att andas och låta publiken försjunka i berättelsen, tvingas tävla mot vår rastlöshet och spolningsfunktionens skoningslösa tumme.

Det är en förskjutning som riskerar att förändra vårt sätt att förstå film i grunden. Jean-Luc Godard jämförde streamingens intåg med stumfilmens död och menade att vi står inför en liknande brytpunkt, där ett helt medium riskerar att förlora sin själ och ersätts av något ytligare, mer flyktigt. Vid FIAF:s prisutdelning i Lausanne 2019 uttryckte Godard att det är en stor förändring som sker, men inte en positiv en. För om filmen inte längre får vara en omslutande upplevelse, utan bara en av många distraktioner i informationsbruset, vad är den då egentligen värd?

Biografen som en ny kommersiell försökskanin och IMAX-fångenskapen?

Biografen lever, men den lever som en fånge i sin egen marknad. De stora kedjorna har länge fått biopubliken att tro att ”riktig” film bara är de dundrande blockbustrarna i IMAX-format. Eller är det samtida trender som styr våra biobesök? Fenomen som ”Barbenheimer” och, nu senast, den sensationella Minecraft-filmen med sitt ungdomliga genomslag – både på biotoppen och i sociala mediernas algoritmer – tycks i alla fall trivas i den förändrade biokulturen.

Några gånger per år vallfärdar vi till biograferna, men de små filmerna, de som byggde filmkonsten, får knappt plats. Hollywood har inga problem att släppa filmer direkt till streaming, men för att få folk till biograferna pushas endast de mest bombastiska spektaklen. Det är som att bioformatet får två lägen:

1. Explosioner i 4D-stol med surroundbas som skakar tarmarna. 
2. Ingen distribution alls.

Vad hände med det där mittemellan?

Netflix, Disney+ och andra kapprustade streamingtjänster har reducerat film till en ström av innehåll, paketerat som Hongkongs blockhyreshus, spottat för maximal ”engagement”. Vi positioneras som passiva konsumenter i det populärkulturella mantrat. Det handlar inte om vad folk ser, utan att de ser på något. En sorts audiovisuell snabbmat utan någon konstnärlig näringssubstans.

Och vad blir resultatet? Filmkonst som industriproduktion snarare än personlig uttrycksform? För hur ofta ser vi idag någon lik en Lynch, en Fellini eller en Agnés Varda, få tid och utrymme att skapa en vision på sina egna villkor? Ruben Östlund, en av de få som fortfarande försvarar den ärliga biografupplevelsen, har tydligt sagt att film måste ses i grupp, att upplevelsen är kollektiv. Om vi fragmenterar filmupplevelsen förlorar vi en del av dess själ.

Men det finns en väg framåt. Om vi vill återuppliva biografkulturen måste vi återknyta till dess rötter, men inte genom ren retrospektivitet. Uppfattningen behöver omdefinieras efter vår tidsanda. Fernando Solanas och Octavio Getino skrev i sitt manifest Towards a Third Cinema: ”The possibility of discovering and inventing film forms and structures that serve a more profound vision of our reality resides in the ability to place oneself on the outside limits of the familiar, to make one’s way amid constant dangers.”

Vi kan omöjligt vara lika idealistiska som den tredje filmens revolutionära anspråk på kulturförändring, utan detta är blott en metafor för den möjlighet som finns för oss att göra skillnad. Att medvetet välja biografen, att stötta filmkonst utanför de algoritmstyrda streamingplattformarna, är ett litet men viktigt steg mot att upprätthålla en levande och mångsidig filmkultur. För vem säger att bion måste vara tråkig och förutsägbar? Svenska Filminstitutets Cinematek, Bio Rio och andra små självständiga biografer erbjuder en variation och närhet till filmupplevelsen som streaming aldrig kan replikera. Det är här vi kan motarbeta streamingmonopolet genom att visa att det fortfarande finns en efterfrågan på film som mer än bara snabb underhållning.

Men en nostalgisk eller romantiserande bearbetning av bioupplevelsen funkar inte. Vi kan inte luta oss tillbaka och drömma om en tid som var. Vi måste agera i nuet och lyfta bion genom att gå och uppleva den. Det finns redan slagkraftig och visionär film att upptäcka på duken.

Vi talar ofta nostalgiskt om den svenska filmens guldålder, om Sjöström, Bergman, eller till och med Bo Widerberg. Men de skapade i en tid då film existerade i ett annat kulturellt sammanhang. Vill vi ha en ny storhetstid, måste vi skapa förutsättningarna för den. Vi måste se till att det finns en plats för filmkonst att frodas. Det är därför vi måste ställa oss upp och säga det enda rimliga: Alla till bion!

Text: Jacob Leonard Vega