Festlig lektion för mannen på Brogatans Kvinnofest
I andan av den internationella kvinnodagen gör frigruppen Teater Plan A en nytolkning av Suzanne Ostensregiprojekt Kvinnofest från 1981. Som kille i publiken känns det som att smyga sig in någonstans jag inte hör hemma på en kväll fylld av poesi, teater och musik med olika kvinnliga motiv.
På en av Malmös bästa barer – Brogatan, förvandlar Teater Plan A scenen till en intim festkväll i tre akter. Den första akten inleds med körsång av scenkollektivets egen ensemble om kvinnokampen, följt av dialogbaserade dramatiseringar av mäns oförståelse av metoo-rörelsen, varvat med monologdrama. Samtidigt sitter jag där som kille och skrattar åt män som inte förstår kvinnor men, diskret, funderar på om skämten handlar om mig själv, fattar jag egentligen det här?
Den andra akten är mer poesicentrerad. En uppläsning om den kvinnliga kampen följs av en kritisk dramatisering av den kvinnliga, uppdelningen i söt, snygg eller vacker.
I den tredje akten tar kvällen en ny vändning och övergår helt till sång, fantastiskt framförd av Elsa Macleod. Här står relationsproblem i fokus, liksom en reflektion gentemot mäns enkla väg i livet.
Tyvärr omfamnar inte denna tredje akt resten av kvällen. Och här är det min egen, killigt stereotypa, reaktion som gör sig påmind. Reflexen av att bli lite obekväm när det blir lite väl allvarligt, när kvällen som tidigare varit lättsam och rolig snabbt blir melankolisk. Vi som hade det så trevligt!?
Macleods sånger är i sig både tänkvärda och väl framförda med texter som rör sig kring relationer och maktbalanser och skejtande killar som tycks glida genom livet. Och från min plats i publiken går det inte att undvika en lätt känsla av att den sortens killar nu åtminstone har en representant i rummet…
Problemet är inte sångerna i sig, utan deras placering under kvällen. Efter två akter där humor och lättsamhet, med seriös tematik, drivit kvällen framåt förändras stämningen markant. Resultatet blir att tredje akten känns mer som ett avbrott än en naturlig fortsättning på kvällens dramaturgi och besökarna lämnar kvällen med en dyster känsla.
Att just vara man i publiken gör därtill kvällen särskilt intressant. Föreställningen lyfter situationer jag själv sällan reflekterat över eller varit med om, från mäns oförståelse av meetoo till ständig kategorisering och värdering av kvinnors utseende. Men att få ta del av detta kvinnliga perspektiv, framställt med både humor och allvar, blir därför inte bara underhållande utan också till en nödvändig lektion.
Men allt går inte riktigt som planerat under kvällen, repliker levereras feltajmat, sångtexter tappas bort, onödigt långa pauser mellan akterna och i den varma, trånga lokalen inträffar till och med ett svimningsanfall. Ändå är det just i dessa ögonblick som föreställningens största styrka blir tydlig – den felfria dynamiken mellan ensemblemedlemmarna.
Det märks att det är vänner som står på scen och vänskapen smittar av sig. Samspelet är varmt, lekfullt och avslappnat. Den lättsamma stämningen gör att missödena snarare blir en del av charmen. Med små medel lyckas Teater Plan A skapa en varm och intim stämning där humor och allvar möts, och resultatet blir, som titeln antyder, en opretentiös kväll som känns mer som en fest än en traditionell teaterföreställning.
Kvinnofest spelades den åttonde mars på Brogatan i Malmö
