Musikaliska höjdpunkter vid Näsåkers dalgångar
Urkult har kanske stämpeln av att vara en festival för alternativa människor. Den startade 1995 av antroposofer och skogsnäskollektivister och visst finns här hippies. De allra färggladaste människor svingar nycirkusattiraljer och ylar som vargar. Men stämningen är inte sekteristisk. Det lilla samhället, Näsåker, fylls snarare av goda vibbar, fioler och världsartister denna första helg i augusti.
Musiken som spelas på Urkult är ofta svårfångad och svårdefinierad. De vill förmedla musik från många av världens hörn med eller utan traditionella förtecken. Festivalen inleds i kyrkan utanför området av den norska folkmusiktrion Ævestaden. De har valt instrument på ”hard mode”, de tar lite tid att stämma, de ursäktar sig. Mellansnacket förmedlar solidaritet. Solidaritet har gruppen även med små skevheter i vardagen, så som tandkrämsfläckar och tillknuffsade burkar. Det är vänlig musik, en fin inledning på en festival som andas rätt mycket folkmusik. Nyckelharporna känner sig välkomna här. Kan du polskor finner du snabbt jam att delta i.
VKB Band spelar samtidigt och jag springer in på området (än har jag inte lärt mig the joy of missing out) och in i danslogen för att få en glimt. Tre damer från USA spelar Tom Waits-covers. Det låter som en omöjlig uppgift, Waits är en musiker med ett sådant utstuderat sound men VKB Band gör charmiga, lättsmälta arrangemang och det låter underbart. Vi sjunger med i balladen I dont wanna grow up. För visst är det så, att på denna festival kryllar det av människor med barnasinne (ibland till och med oansvar).
I entrén möts man direkt av en mäktig lekplats, barnen är inte bara närvarande här, de tar och får plats. Även de äldre lyser med sin närvaro. Mormors/fars-epitet hörs eka ut med Ångermanälvens dånande fors. Det ger en speciell stämning, en festival där supandet inte nödvändigtvis är i fokus. Det är istället en morgonpigg festival, alla workshops (vilket är många) är slutbokade innan klockan slår 11. Fast vill man bjuder Urkult också på det bästa med festivaler, alltså rövarhistorier (synd att den workshopen inte hålls längre), och märkliga möten, (bastushamaner!), till soluppgångens sken och eldens knaster. För sömnlösa finns också skogsraves att ströva till.
Eldnatten är också namnet på Urkults ceremoni för att välkomna torsdagsnatten och besökarna till årets festival. I den naturliga amfiteatern har vi samlats, uppemot 6750 personer. På scen dansas det, svingas facklor och sprutas eld, allt inramat av diverse musik skapad av bandet 75öre. Det ska vara mäktigt. Man ska känna historiens vingslag. I Näsåker finns hällristningar och det har festats här i tusentals år. Man ska känna sig som en del av något större, och sprida festivalens budskap, solidariteten ut i världen. Föreställningen är inte jätteimponerande, även om dansarna och eldkonstnärerna är skickliga, men publikens ”vågen” är jag alltid svag för.
Följer gör de ritualistiska rockarna i Fauna. De uppstod ur den rika psykrock-myllan på Västkusten för några år sedan och har hunnit med många spelningar sedan dess, till exempel på den eminenta Clandestinofestivalen. De spelar minimalistiska melodier, hypnotiserande basgångar och öser på med allsköns slagverk, vinlande flöjtspel och sång med effektpedaler. De är dynamikarbetare. Publiken studsar. Golvet gungar. Att hoppa i grupp är det bästa som finns. Riten fungerar så att säga.
Återkommer för i år gör Fastpoholmen. De spelar på den mindre scenen, Solscenen, till fredagskvällens avlånga strålar. Bandet är en oktett som bjuder på reggae-bonanza. Det är familjära toner för publiken, detta kan man gunga till och sjunga med till – ”För jag blir sjuk av det tempot som körs i vår värld. Det finns ej tid för att älska varandra”. När Fastpoholmen spelar känns det som att en annan värld är möjlig.
Solscenen ger oss senare Las Karamba, ett band bestående av sex kvinnor från olika länder. De njuter av sin stund i rampljuset och delar med sig av sin glädje. De spelar kubansk musik för det mesta, och dansar även en del på scenen. Publiken är mer van vid baktakt och finner ibland gunget svårt i denna rytmiska smältdegel (salsa, cha-cha-chá, osv). Las Karamba excellerar däremot och slirar aldrig en sekund ur tempo. Tack och lov för koskällor, som de har många av. Mest intressant är det när congasspelaren släpper trummorna för ett tag och greppar micken för att rappa några låtar, Las Karamba låter sig inte definieras i ett fack, även om de har en fast grund att stå på.
Det är en lyx att se så många internationella proffsmusiker på nära håll, efter spelningarna kan man se artisterna bli besökare och byta några ord och ett handslag med dem. Från Kongo har bandet Fulu Miziki tagit sig med sina egentillverkade, från skräp, instrument, masker och glittriga rustningar. De har diy-attityd. De spelar musik inspirerad av genren soukous, som speedade upp den kongolesiska rumban. De fyra slagverkarna spelar intensivt i ett högt tempo men trummorna ligger ändå på en lagom decibel. Bandet har en förträfflig publiknärvaro, en utstrålning som får oss att lyda varje vink. Bäst är det när en av artisterna tar sig ner i publikhavet för att dansa med oss, våra blickar är limmade.
Ayla är kanske den för svensk publik mest kända artisten på årets upplaga. Konserten hålls tyvärr inte på stora scenen. Det är väldigt packat, Urkult är annars en festival där stora och små har utrymme på dansgolvet. Ayla börjar sitt set med tre tunga soliga reggae-låtar. Hennes otroliga röst svävar över de moderna produktionerna (på scen har hon med sig en keyboardist och en beatmakare/livedubbare). Hon berättar sedan att detta är den spelning hon sett fram emot mest på hela året och rädslan som kommer med det. Visst trevar hon lite på scen i början men det släpper eftersom, och vid hitlåten Elefanter, har hon hela publiken med sig i stämman. Extranumret Lego (exklusivt och osläppt) firar av 168bpm, DnB och transporterar oss in till den coolaste av klubbar.
Sista akten (förutom den klassiska polske dansnatten i logen, som kan pågå långt in på småtimmarna och värma de kyligaste av pardansfiender) är den Stockholmsbaserade Ebo Krdum. Denna gång med ett svängigare sound, nu spelar han och bandet snarare afrobeat än blues. De tre blåsen spelar de lenaste av toner, tillsammans med de antifascistiska texterna och de smittande rytmerna. Festligast blir det när Sollefteåungdomarna bestämmer att en cirkel ska öppnas på dansgolvet. In i den om du vill visa dina moves. Peppen väller över de som ger sig in i leken. Det är en salig blandning som gör just det, leker, och festivalers potential att svälla över i antifascistiska gemenskaper gör sig påmind.
Urkult är festivalen där de storögda smilen multiplicerar sig. En häpnad och en öppenhet inför mångfalden av musikaliska uttryck ligger som en dimma. Kanske är publiken lite väl lättflörtad ibland, men varför sura när man kan dansa? Är det inte den som har roligast som ”vinner” på dessa tillställningar? (Även om det öppna anonyma brevet till konspiritualitets anhängare som sattes upp på festivalen, och uppmaningen där: ”dont do drugs kids”, bör tas i beaktning).
Text: Albin Holmström
Foto: Levi Feklistoff
