Festivalen som tog mig tillbaka till dansgolvet
Hösten kommer smygande och när mörkret lägger sig tänds istället det stora godsmagasinet i Falun upp. Det är dags för årets upplaga av FLOCK dansfestival där det vankas åtta timmars kroppslig aktivitet för både inbitna dansfantaster och noviser.
Magasinet som är spelplatsen för festivalen var en gång ett tomt nedgånget godsmagasin vid tågrälsen men är idag en av Faluns största kulturella mötesplaster, med stora golvytor, scen, restaurang och bar. Namnet FLOCK är en lek med själva ordet flock och festivalens tematik. ”En flock är en grupp, klunga eller familj av landlevande djur. Ibland artfränder, ibland endast förenade av lust.”, framhåller initiativtagaren, tillika dansaren och koreografen, Anna Öberg som beskrivit festivalen som en mötesplats för både dans och scenkonst.
Själv befinner jag mig i en dans-svacka. Inte sedan högstadiet har jag dansat regelbundet och lärt mig koreografi. Knappt sedan dess har jag dansat över huvud taget, vilket jag tycker är en tragisk utveckling. Förvisso har jag studerat fysisk teater men renodlad dans var minst 10 år sedan jag ägnade mig åt. Men nu är det dags, ett decennium utan dans ska man inte behöva uthärda! Årets dansfestival i Falun kanske kan bli min räddning.
Soul Line Dance i ledning av dansveteranen Maria Naidu inleder kvällen. Vi bjuds in till att hitta groovet på dansgolvet, musiken är soul, R&B och hip-hop-klassiker som ”Wobble” av V.I.C. Trots att jag är skakig på benen blir jag varm i kläderna, mina luftiga träningsbyxor och T-shirt var helt rätt val av outfit! Stämningen är lekfull. Fyra steg åt höger, klapp, fyra steg åt vänster, klapp! Dags för mingel!
Jag noterar att det är fullt av människor som antingen har kreativa yrken eller jobbar inom regionen som tjänstemän för kreativa yrken. Den tredje kategorin av deltagare är studenter från stadens dansgymnasium. Alla står i klungor och pratar efter att ha skakat loss.
Redan efter första dansen är jag svettig. Jag borde stå och mingla men jag och min vän Allan dras mer till vattnet och pappmuggarna. Det går att förtära både mat och alkohol på plats. Lite öl hade suttit fint, men jag är designated driver för kvällen och man kan faktiskt dansa nykter (om man är tvungen).
Ljuset är dämpat mellan programpunkterna, och lokalen är verkligen passande mörk och murrig. När det är dags för dans liknar ljussättningen vilket klubb-dansgolv som helst med blinkande ljus i alla regnbågens färger.
Kvällens höjdpunkt för mig blir uppträdandet Prinsessjympa – Spänsta med Birgitta med dansaren och koreografen Carl Olof Berg. I klassiskt hemmatränings-manér är alla med och svänger på höfterna och böjer på knäna. Verket är en triptyk bestående av rörelser till vinylskivan prinsessan Birgittas gympa, Bergs personliga berättelse från en tidigare punkt i hans karriär och till sist dans. Grammofonskivan med Birgittas röst uppmanar oss att “Ta det lugnt i början, överansträng er inte!”. Gymnastiken handlar om att forma och disciplinera den kvinnliga kroppen, samtidigt som Carl Olof Bergs performance berättar om att som konstnär möta hot och hat men att aldrig ge upp.
Tillsammans gör vi knäböj och snurrar på armarna. Vi ligger på golvet, står lutade mot väggarna och flåsar. Carl Olofs ord sätter sig på ett annat sätt när vi alla rör oss. Det finns en lidelse och sorg bakom den glättiga musiken och hemma-träningspasset som ordlöst når sitt klimax när han ensam framför en koreografi av Isadora Duncan. Skivan har repat upp sig. Kroppen är avklädd, någonting skälver inombords och i slutet blir jag rörd till tårar.
Det har nu blivit dags för en injektion av folkdans, som både unga och gamla verkar ha längtat efter. Hallingspringar, en norsk folkdans som framförs av Margit Myhr, Ingunn Stræte och Ulf-Arne Johannessen, ackompanjerat av Olav Luksengård Mjelvas fiol. Iklädda bunad snurrar deras kjolar hypnotiskt runt och försätter mig i ett transliknande tillstånd.
Golvet öppnar upp till gemensam folkdans med Acoustic Dance Musics live-arrangemang under ledning av pianisten Olov ”Klyv-Olle” Lindroth. Ett improviserat folkmusik-inspirerat flöde bjuder in till danser som polska, schottis och vals men i en närmast transcendental ström. Dansgolvet är fritt och mängder av par och ensamma dansare rör sig runt i en stor cirkel till vågorna av musiken. Jag och Allan som inte kan en enda folkdans hoppar in efter bästa förmåga och försöker att snurra varandra.
Efter vårt lyckligt misslyckade försök att dansa folkdans blir det lägligt att sluka en hamburgare och lite frisk luft innan Zero Point Field står på dansgolvets meny. En föreställning med lång koreografi och tre ensamma dansare (Jim De Block, Logan Hernandez och Miguel Duarte) på det stora dansgolvet. De flyger fram, kastar sig och dansar med en enorm skicklighet. Men någonstans här tappar de mig och jag har svårt att förstå vad det är som berättas. Jag är ingen van danskonsument men utöver att bli imponerad av att dansarnas kroppar rör sig på fantastiska sätt undrar jag var berättelsen finns. Är det helt enkelt så att jag inte förstår?
Applåderna rasar hursomhelst efter framträdandet, liksom efter alla framträdanden. Under kvällen börjar jag dock fundera över om uttrycket i en dans också bör sitta i ansiktet? Vad händer egentligen när uttrycket är enormt starkt och förhöjt i kroppens rörelser men ansiktet inte är det? Jag märker att jag söker en helhet av uttryck där både ansikte och kropp är med i berättandet. (Är detta en yrkesskada från teatern?)
Dock blir jag att känna att dansen främst handlar om community, att vara här och nu, att dela dans tillsammans. I folkmassan på det öppna dansgolvet fram till midnatt står vi alla och rör oss rytmiskt till en dunkande bas och neonljus. Det här är verkligen inte som att gå på teater. Att uppleva dans tillsammans med andra i det här formatet ger mig mersmak och i den avslutande dansen känner jag en förenande kraft. Jag hoppas att FLOCK dansfestival finns med oss i många år till, att ännu fler hittar hit och att fler än jag kan få sin dans-svacka att gå över.
FLOCK dansfestival hölls på Magasinet i Falun den 19 september 2026
