Fenomenet: terapikonsert — bli evigt helgonförklarad, eller se din publik ge upp i realtid
De bästa terapikonserterna är ögonöppnande, revolutionerande och näst intill religösa. En gemensam resa, ett delande av en hemlighet, med de andra lyckliga på plats. Det kan bära – som Jonas Lundqvist på Pustervik – eller brista, som när Ryan Adams besökte Draken i Göteborg. Då fastnade hemligheten i halsen, och publiken verkade mest undra när de fick gå hem.
Skjortan är felknäppt och svettringarna under armhålorna är så mörka att de nästan smälter in i draperiet bakom Pusterviksscenen. Jonas Lundqvist har precis sprungit tillbaka upp på scen efter vattenpaus och har dragit av sig de redigt slitna Timberlandbootsen, blöta av december-slasket utanför. Barfota på scen öser han ut dansvänlig, upptempo indiepop till en trollbunden och åldersmässigt mångfaldig publik.
Så plötsligt tystnar han. Han gestikulerar och viftar med handen bakom sig tills trummisen fattar hinten och lägger ned trumpinnarna mot virveln.
Sedan börjar Jonas Lundqvist gråta.
Med krokodiltårarna fritt rinnandes ner för kinderna och med tårna spretandes på den slitna scenmattan ropar han ut, med viss självföraktande humor i rösten, att “vi begravde min mamma idag”.
”Aldrig har jag varit på en konsert som känns så djupt in i benmärgen – som golvat mig så redlöst. Det är rått, flummigt, kladdigt. Det är oemotståndligt intimt.”
Ett sus går genom publiken, som stirrar sig blinda på detta unikum till rockstjärna. Jag och mitt sällskap av välanpassade killar i tidig tjugoålder skruvar på oss – vad händer nu? Hur ska vi reagera?
Då ställer sig Jonas Lundqvist i krigarposition. Drar med fingrarna längs de våta kinderna för att måla dit en imaginär krigsmålning. Knyter nävarna framför ansiktet, nu rött och puffigt. Han tittar upp mot himlen, mot mamman.
Sedan exploderar han. Han hoppar rakt ut i etern, låter bandet gapa stort och slukar sedan hela publiken och scenen och byggnaden med hull och hår. Det är så hjärtskärande briljant att man inte kan försvara sig.
Aldrig har jag varit på en konsert som känns så djupt in i benmärgen – som golvat mig så redlöst. Det är rått, flummigt, kladdigt. Det är oemotståndligt intimt. En terapi-konsert som överträffar allt och alla.
“Är han påtänd?” viskar min mamma i mitt öra när Ryan Adams inleder minut femton av osammanhängande mellansnack om spindlar som talade om för honom att de skulle döda honom och därmed “begrava alt-countryn”.
Det är Ryan Adams andra Sverigespelning på turnén. Han har utlovat att spela den alternativa country-genrens guldkorn, plattan Heartbreaker från 2000, i sin helhet. Sedan skulle han “absolutely tear apart, rip apart” några klassiska rock- och indiecovers. På pappret en briljant idé.
Men Ryan Adams på Draken misslyckas med exakt det Jonas Lundqvist ror hem. Att bemästra den ädlaste konstformen: den flummiga, självcentrerade terapi-konserten.
Lamporna är släckta och publiken sitter tålmodigt och väntar, när Ryan Adams strosar ut på scen en kvart sent. Han ursäktar sitt utseende – svart collegetröja och jeans, gråande hårstrån dinglandes som bladvass i pannan, och utan sin typiska svarta kostym – med att tiden var knapp och brylkrämen var borta.
“Ge mig trettio sekunder, så ska jag fixa till mig”, säger han och försvinner bakom kulisserna igen. Några minuter senare kommer han ut på scen i samma outfit som tidigare, och med samma slappa hårstrån hängande framför de flackande ögonen. Någon brylkräm hittade han inte, och kostymen hann han inte dra på sig.
”En kvinna begår det grova brottet att råka hosta under en låt. Då pausar Ryan Adams konserten och lämnar scenen för att återvända med en flaska vatten, som han ber publiken skicka bakåt mot den hostande kvinnan.”
Sedan följer tre timmar av att en mer eller mindre tålmodig publik nervöst klappar medhårs, när en redlös Ryan Adams rusar in och ut ur kulisserna, och drar anekdot efter anekdot om diverse “galna ex-tjejer” som sårat honom. Om skrönor från livet innan han blev nykter, om hur katastrofal den moderna feminismen är.
En kvinna begår det grova brottet att råka hosta under en låt. Då pausar Ryan Adams konserten och lämnar scenen för att återvända med en flaska vatten, som han ber publiken skicka bakåt mot den hostande kvinnan. Jag skrattar med, trots att det lämnar en sur bismak av förvirring och passiv aggression i munnen.
Publiken klämmer fram ännu ett ansträngt skratt när Ryan Adams slarvar bort den första av två versioner av Call me on your way back home. Han lirar den över tre minuter långa hitlåten på kanske fyrtio sekunder. Min favoritlåt.
Ryan Adams lyckas klämma ur sig nio, kanske tio låtar innan lamporna tänds för paus. I foajen delar vi ståbord med ett tillrest par. De hade fixat barnvakt och bokat hotellrum. Detta skulle bli deras kväll. Nu försökte de vackert nog upprätthålla idén om att det ändå inte var så farligt, om att musiken var bra. Att “man aldrig vet vad man får med Honom”. De verkar försöka övertala varandra lika mycket som sig själva om att de inte är besvikna.
När klockorna ringer på Draken i Göteborg för att signalera att pausen är över, står var femte stol tom. Personer som spenderat 790 kronor (!) för de slutsålda biljetterna har gett sig av i pausen, för att slippa genomlida ytterligare någon timme av en konstant ström av tankar från en märkbart upprörd, förvirrad och bitvis rent av konfrontativ Ryan Adams.
”När han äntligen kliver av scenen efter över tre timmar drar publiken, eller vad som är kvar av den, en kollektiv suck. I garderoben vill ingen möta någon annans blick.”
Det är egentligen strunt samma att de, i och med deras hemgång, missade det sociala experimentets briljanta musikaliska kulmen — en avslutande timme av rena, genomgående kvalitativa akustiska ballader och diverse hederliga rock-covers. För efter att ha hållit publiken gisslan genom otrohetstrubbel och självömkande utläggningar om #metoo har Ryan Adams gjort sig av med allt förtroendekapital han, som legendarisk rockstjärna, en gång haft. När han äntligen kliver av scenen efter över tre timmar drar publiken, eller vad som är kvar av den, en kollektiv suck. I garderoben vill ingen möta någon annans blick. Vad var det vi skådade här, egentligen?
Hade Jonas Lundqvist gjort detsamma, den där magiska kvällen, när han förförde hela Göteborg barfota på Pusterviksscenen, hade publiken ätit från hans handflata. För det är en sak att kasta sig ut mot publikens öppna armar, att vara flummig och harmlöst men öppenhjärtigt ventilera till en publik som skrattar med, inte mot.
Där Jonas Lundqvist är självironisk och naken, är Ryan Adams självcentrerad och gränslös. Där Jonas Lundqvist bjuder upp sin publik till en tragisk men genuin vals, alienerar Ryan Adams istället sin publik, för att sedan bli bitter när stolar står tomma efter pausen. Då spelar det ingen roll hur många helt glimrande Oh My Sweet Carolina man river av – om ingen längre är villig att lyssna.
Text: Klara Larsson
