Feberstäder

Hon har feber, det är kroniskt. Ja, så måste det vara. Hon har förstått det nu. Det kan inte vara på något annat sätt. Det är ingen ursäkt, men det är en förklaring, och förklaringar är bra: de är som små sköldar i lego att hålla sig i. Är hon ledsen över den, febern? Det har naturligtvis ingen betydelse. Den slumrar i hennes kropp, i hennes mörka blodådror, slug och svekfull och alldeles likgiltig inför hennes antydningar till humör. Och när hon minst anar det vaknar de små rycken, de plötsliga ingivelserna genom vilka febern tar sig uttryck, infall som över huvud taget inte går att hejda. 

*

Hon står ofta och klämmer på saker, påsar med bröd, tandkrämstuber, förpackningar med snickers i affären, och hon slutar inte förrän en viss triangel stiger ur den svarta rymd som expanderar på ögonlockens baksidor när man kniper ihop dem. Hon minns särskilt en gång när hon var liten. Lily var ute i trädgården. Pappa satt vid bordet på altanen, böjd över en stor tidning. Själv stod hon i köket i ett smalt solflöde och tittade på vaniljbullarna pappa köpt och lagt på ett fat på bordet: ljusbruna vetebullar doppade i socker, med gula kletgropar i mitten. Hon sträckte fram pekfingret och kände lite på det tunna sockerskiktet. Och så fick hon en konstig tanke, det var inte första gången, men denna var särskilt intensiv och stark: tänk om Lily dör där ute nu. Hon strök med fingret över bullen och kände att hon behövde klämma lite på den. Då skulle Lily inte dö, det var alldeles uppenbart: klämmer hon bara på bullen kommer Lily aldrig dö.

Pappa hasade in i köket. Hans tofflor åstadkom alltid små, raspande ljud, som en hyvel över golvplankorna. Vad gör du, sa han. Ingenting, sa hon. Jo, sa han, du står och klämmer sönder bullarna, varför gör du det? Hon tog en bulle ur korgen och stoppade ner den i magfickan på klänningen så att hon kunde klämma lite till. Jag kan inte, sa hon, jag kan inte sluta, triangeln kommer inte. Pappa lyfte upp henne i famnen, hon sprattlade som en liten fisk, släpp ner mig, sa hon, jag måste vänta på triangeln. Hon hängde över hans axel som en tröja på tork. Pappa gungade lite i sidled. Du måste sluta med de där ritualerna, sa han, de hjälper inte. Hon tittade på bullarna i korgen, de låg alldeles knycklade bredvid varandra. Det såg inte klokt ut.

När Lily kom in en stund senare såg hon att pappa la ett finger på hennes läppar. De var rosa, nästan lite lila, hon hade varit ute i flera timmar. Själv satt hon i kökssoffan med knäna under hakan och pillade på sina strumpor, föreställde sig hur det skulle vara att krypa ner i dem, gömma sig längst in i tåsömmarna. Där kunde man veckla ihop sig till en liten gråsugga och aldrig mer komma ut. 

*

Febern klättrar krampaktigt över kroppen. Den sätter sig i fötterna, i läpparna, i de röda linjerna i handflatorna. Får den henne att göra dumma saker? Hon drömmer att hon lägger sig ner på torget och låter folk komma och sparka henne i sidan, mellan revbenen, i knävecken, att de knäcker hennes näsa som skalet runt en valnöt. Människor är arga på henne. Varför är de det? Hon vet inte. Själv är hon sällan arg, hon är som ett hål genom vilket allt försvinner, rotlös driver hon runt på gatorna, köper en kaffe eller en cola, sitter på avskavda bänkar och tittar på människor som rör sig över torget. Det måste vara uppenbart för dem att hon dras med denna feber, ja, det syns i ansiktet när kroppen ängslas och ansiktet bär hon likväl med sig. Det är inte mycket att göra åt. 

*

Hon står på busshållplatsen med händerna i fickorna och nynnar rakt ut i luften. De andra tittar med vrängda ansikten på henne, de nålar fast sina blickar i hennes kind. Det är störande, det förstår hon väl, hon vet precis hur hårt man vill slå alla som nynnar på offentliga platser, i mataffären till exempel, eller i det gula väntrummet på vårdcentralen, men hon vill så gärna nynna, hon vill vara en människa utan vett och sans.

Åh, hon är så störig, en slyngelaktig störunge, varför har ingen berättat för henne hur roligt det är, att vara störig! 

*

Hon har en tendens att bli besatt av saker. Plikten exempelvis, detta trygga paraply att hålla sig i när man står inför ett förestående hot. Är den rentav ett uttryck för lojaliteten, den enda kraft hon är i stånd att lyda under? Hon vet inte. Hon vet, när allt kommer omkring, ingenting. Det är som att det verkliga livet glider runt omkring henne, sol och träd och små svarta gruskorn närmar sig varandra kalejdoskopartat, människor rör sig i bilden, de krymper, de växer, ansikten utan konturer krockar och glider sömlöst in i varandra. Är hon själv där någonstans i bilden? Hon tycker sig ibland skymta en arm, en som skulle kunna vara hennes, ett knä, ett litet födelsemärke, men det är mycket svårt att avgöra. 

Det rör sig runt henne, allt det där. Vad är hon då själv? Hon tänker på sin kropp som ett skrov till en båt mot vilket livet skvalpar men aldrig kommer åt. Hon blir kvar utanför. Hon har bara sitt ansikte, sin förståelse: hon delar ut den som inbjudningskort. 

*

Hon ligger och funderar på om hon ska gå till affären, hon skulle kunna köpa en chokladkaka, en med nötkross i, hon tycker så mycket om det söta och lite sträva knastret som letar sig ner i kindtänderna när man äter. Hon rensar dem sedan med en av sina små tandpetare som hon bevarar i en liten cylinderformad förpackning på diskbänken. De har likadana på bageriet där hon jobbar på helgerna. Det vill säga: där hon jobbar när hon inte försover sig, det händer allt oftare numera. Hon gör det inte medvetet, även om chefen verkar tro det: han är så arg att det ryker ur skägget när han pratar med henne bakom espressomaskinen. Du måste raka dig, säger hon, det mjällar ner på förklädet nu. Då kupar han handen om hakan och ser sorgsen ut. 

Ofta finns det bakverk kvar när bageriet stänger. Några ihopsjunkna croissanter, en sprucken chokladmaräng, en mazarin med ett tumavtryck i glasyren. Hon har aldrig snott något i hela sitt liv, hon har alltid varit så behärskad, och det äcklade henne plötsligt en gång när hon stod och pillade på en lös tråd i förklädet: hon har gått genom hela barndomen utan att sno någonting! Hon blev alldeles full av trots. När alla gäster hade gått och hon var ensam kvar bakom disken sträckte hon sig därför efter den sista blåbärsbullen, en glansig, flätad bulle med strösocker på. 

Utanför fönstret sprack himlen i en sorts gulröd nyans. En svullen duva vaggade framför soptunnan på parkeringen. Hon satte sig på en stol och åt bullen, rak i ryggen och med förklädet som en presenning över knäna. Värdigt, tyckte hon, att äta en bulle och verkligen vara medveten om att det var vad hon gjorde. Sockret föll över det karmosinröda golvet, som snö, i mycket små, vita kristaller.

*

Det kommer en dag då hon inte ens orkar skala ett ägg. Hon sitter som en medeltidsmunk i sängen med benen i skräddarställning och tittar rakt ut genom fönstret. Kastanjen nickar i stilla slummer under himlen, den är svart och välvd och säkert lika slät som siden. 

*

Hon sitter på bussen när det händer. Ett minne sveper förbi, som en tunn gardin skälver till av vinden från ett öppet fönster:

De pratar tyst med varandra, Lily i den höga sängen och hon på stolen bredvid. Lilys röst är oväntat klar, lite hes och sprucken, men meningarna är skarpa. Genom en glipa i fönstret spiller månen sitt vita ljus i en liten rektangel över golvet. På bordet bredvid sängen ligger en banan. Den är stor som en batong. Hon tar upp den och håller den under hakan på Lily. Ät, säger hon, de sa att du måste äta. Lily nickar, skalar den varsamt och tar ett bett, tuggar sedan långsamt. Det ser jobbigt ut, som om hon tar i. Ett litet klick uppbådas mellan tänderna när de stöter mot varandra.

Hon släpper skalet till golvet och kniper sedan ihop ögonlocken, de knycklas tunt, i tusen små veck. Under den lilla vägglampan är ansiktet vitt och matt, det finns ingen färg i det, bara i ögonen, där är det fortfarande alldeles blått, nästan lila, som i kronbladen på en blåsippa. Hon säger något, försiktigt, hon försöker skjutsa ut orden i en mjuk båge. Det går inte. Lily vänder sig om i sängen och börjar gråta, det är nog inte meningen, det kommer som en plötslig stöt ur henne. Kroppen skälver till under täcket. 

Hon reser sig från stolen och lägger sig bredvid Lily, stryker henne över kinden med pekfingret. Hon är så liten, som en polly pocket nerpetad i plastsängen i dockskåpet. 

*

Man kommer till jorden för att leva. Hon tycker snarare att man verkar dö, alldeles runt hörnet slumrar våldet och hatet, lukten av flottiga pommes, av parfym, av ångest. Hon står i mataffären bakom en pyramid av bananer från Ecuador och glömmer hur man andas. En bebis kräks i en kundvagn. En mycket gammal man torkar svetten ur pannan. En burk oliver faller till golvet och krossas. Hon måste ut, Ica är ett zoo där alla vill varandra illa. 

*

Maj är minnenas månad, det är körsbärsträdens fel: de doftar så drömskt att man inte kan låta bli att vara sentimental. Hon ligger som en kåldolme i en av hängmattorna som kommunen spänt upp mellan träden i parken och minns till exempel det här: 

Hon står i glödande gråt och pillar spaghetti ur håret. Det är efter en händelse i matsalen, någon har precis vänt sin tallrik upp och ner över hennes huvud. Vem var det som gjorde det? Det går inte att minnas. Lite längre bort står några tjejer i en blond bukett. En av dem har en enorm mjölkmustasch. En annan pillar sig hela tiden på armbågen. Själv säger hon ingenting. Eller gör hon det? Snörvlar hon lite medan en vaxböna glider längs håret och ner till golvet?

Hon snurrar runt i hängmattan och koncentrerar sig: nej, hon säger ingenting och snörvlar nog inte heller. Hon står nog kvar på golvet och tänker på bokmärkena som hon ska sortera när hon kommer hem.

*

Hon står i vardagsrummet och skriker på bokstaven A. Det stör ingen, lägenheterna är väldigt bra isolerade. Hon skulle kunna drabbas av en väldig smärta i bröstet eller i ländryggen och ingen skulle höra henne om hon skrek. Kanske skulle någon höra henne om hon skrek högre, det är alltid den som skriker högst som får hjälp, men hon har aldrig lärt sig att ta i ordentligt. 

*

Doften av lavendel utanför konsum är så stark att hon tvingas sätta sig ner och fokusera på vad hon ska handla. Staden sjuder av feber. Luften är hal som olja. Ändå rör sig människorna obesvärade förbi henne, alldeles proppfulla av lättja och enfald: alla vet vad de ska plocka på hyllorna, färgen på mjölken, doften på handtvålen, smaken på chipsen. Vad skulle hon själv ha? Hon känner med fingrarna över pannan, svaret finns inte där och det vet hon, men hon svettas intensivt: handflatan blir alldeles våt. Och ögonen! Varför gör det så ont i dem? Det är lavendeln, den andas så tungt! Hon kröker ryggen och prövar att hänga med huvudet mellan knäna. Hela tiden störs hon av lavendeln och en bild i huvudet den framkallar:

Hon finner sig själv nedsölad på golvet efter en impuls hon inte kunnat tygla. Fönstret är vidöppet, det är där lavendeldoften tar sig in, och solen blöder genom pannan medan hon skär några snitt i underarmen med sin bästa kniv: den lilla med karmosinrött skaft. Sedan ligger hon på golvet bredvid sin kniv och tänker just inte på någonting.