Fatta Film: En klubb för dig som vill mer än att bara titta

Lattemorsor med ena handen runt en to go-kopp och den andra runt barnvagnens handtag, signaler från järnvägskorsningar, stressade människor på cykel och en sprakande neonskylt som lyder Bio Bristol. I ett blåsigt Sundbyberg en kall söndag i maj samlas de i värmen av gemenskap och nedsuttna biostolar för att diskutera David Lynchs twistade värld i debutfilmen Eraserhead. Svartvita scener dissekeras på färgglada post it-lappar. Jag befinner mig på filmklubben Fatta Films näst sista visning för säsongen, och diskussionssessionen har precis tagit fart.

Klubben startades av Andrea Sigurd, Isabelle Pedone och Karina Kuanova och har under det senaste året tagit sig från Signalfabrikens bibliotek till Bristols klassiska lokaler. Det råder en uppfriskande stämning av tänkande i salen – på en dag som annars brukar präglas av vad vi idag kallar brainrot, styr Fatta Film in oss i filmvärldens eviga grubblande. Här spånas det fritt om även de minsta av detaljer. Hos Fatta Film har allt en betydelse, så länge du är villig att tyda den.

Vilka är ni?

Andrea: Vi är tre filmpedagoger som har pluggat tillsammans på Konstfack och vi jobbar nu på olika sätt med film och kultur. Man kan säga att vi möttes i vårt gemensamma filmnörderi.

Karina: Någon sorts idé om en filmklubb började när vi tre satt hemma och diskuterade på samma sätt som vi gör på visningarna idag. Vi presenterade idéer för varandra och styrde upp samtal. Vi kände att vi ville bjuda in andra för att skapa ett större sammanhang.

Isabelle: Vi ville själva förstå film bättre och se mer film. Det finns ju hur mycket som helst, och till exempel klassiker som Citizen Kane – den ska man liksom bara ha sett. Men ibland är det svårt att ta sig an sådana filmer själv. Då är det skönt att vara i sällskap med andra. Man lär sig så mycket av att se och diskutera tillsammans, och av att se film som har påverkat filmer som kommit senare. Man får en djupare förståelse för filmens utveckling och det öppnar verkligen ögonen för hur dagens filmer bär spår av sina föregångare.

Sedan över ett år tillbaka anordnar Fatta Film visningar en söndag i månaden. Visningarna inleds med en presentation av filmen för att kontextualisera verket redan innan man ser det. Det väcker frågor, skärper blicken och bjuder in till aktivt tittande. Därefter ser man filmen gemensamt, kanske avnjuter man en kopp kaffe eller te och lite popcorn. När eftertexterna rullat färdigt bjuds det in till diskussion. Det är tre passionerade filmpedagoger som tar ton och leder samtalen framåt. Ingen av dem verkar ha tröttnat på att bryta ner film än – och kommer, vad det verkar som, aldrig att göra det med den glöd som finns i rummet. Inget är för stort eller för smått att fundera över.

”Idag finns det en snabbmatskultur kring film. Vi vill lyfta film som konstform.”

Hos Fatta Film vågar man ifrågasätta filmiska beslut, tala fritt och lyssna nyfiket. Det är en klubb inte bara för dig som tröttat ut nära och kära med långa utläggningar om metaforer och bildspråk, utan även för dig som vill förstå mer om film – utan att behöva scrolla efter tolkningar på TikTok. Eller så vill du bara ha en meningsfull söndagsaktivitet i gott sällskap.

Vad ville ni skapa med Fatta Film?

Isabelle: Vi ville skapa en plats där man kan prata om det man sett, reflektera, förstå. Idag finns det en snabbmatskultur kring film. Vi vill lyfta film som konstform – ljud, ljus, rytm – hur de olika filmtekniska komponenterna är sammansatta för att påverka oss som publik. Dels ur ett konstnärligt perspektiv, men även ett kritiskt – att man vågar nyansera mer av det man ser. Idag finns det ju visuella bilder överallt och man riskerar att bli väldigt passiv i sin kulturella konsumtion.

Karina: Och där kommer vår filmpedagogiska syn in, där vi är väldigt medvetna om den kritiska blicken. Det är viktigt att förstå vad det är vi ser och därigenom förstå varandra.

Andrea: Det finns ett begrepp som heter konvergenskultur, apropå det här med kritisk blick. Det innebär att man genom varandra hämtar små bitar av kunskap. Så de som kommer hit behöver inte vara några experter, utan alla har någonting med sig och tillsammans blir det en rikare upplevelse. Detta, i kombination med vår förberedda presentation, skapar ett perfekt utrymme för att dela med sig och tolka filmens innehåll. Genom att se och prata om film ihop lär vi oss att avkoda film som medium och förstå världen ur andras perspektiv.

Jag kan uppleva att film och bio gått från att vara en gruppaktivitet till att bli en allt mer asocial syssla – man ser själv och söker sen andras reaktioner på sociala medier. Vad betyder det för er att se film tillsammans, snarare än själv på kammaren?

Andrea: Dels uppstår den här gemensamma lägereldskänslan av att ha något att samlas kring där man delar en upplevelse tillsammans, och dessutom ser man världen ur varandras ögon för en stund. Plötsligt är det inte längre passivt på samma sätt utan man blir medveten om att filmtittande faktiskt kan vara en aktivitet där man själv är en del av filmen. Vi medskapar ju filmen med våra egna erfarenheter. Därför tror vi att det är viktigt att faktiskt sitta tillsammans med en publik som förändras varje gång, då det gör något med diskussionen. Det blir ett möte mellan deltagare som kanske inte annars skulle ha mötts. Det gemensamma tittandet bygger broar.

Isabelle: När man själv är delaktig i samtalet sätts det nya krav på en som tittare, man måste vara närvarande och fokusera på det man ser. Man måste ge det tid. Alla är nog skyldiga till att ta upp mobilen och börja scrolla samtidigt som man har en film på. I en biograf med andra blir det en upplevelse – inte bara något man gör för att fördriva tiden.

Andrea, Isabelle och Karina är naturliga värdar som bjuder in till samtal på ett vis som gör att folk känner sig uppmuntrade att svara. De hjälper en även att sätta ord på det man tänker, innan man kanske själv hunnit förstå vad det är, och ger ens begynnande tankar ultimata förutsättningar. En stund hos Fatta Film är en utvecklande stund. Kärleken för film är minst sagt påtaglig och de besitter tillsammans en särskild förmåga att dela med sig av sin passion på ett sätt som även lockar fram den hos andra.

På många sätt kräver vi som tittare mycket av film – underhållning, originalitet, och kvalitet – men vad tror ni film kräver av oss?

Isabelle: Att vi tittar aktivt och medvetet, vilket tyvärr blivit lite av en raritet idag. I ett sånt här sammanhang kan man faktiskt lyssna och ta del av någon annans berättelse utan att förbise det bara för att det är i en medieform som blivit så pass tillgänglig.

Andrea: Vid såna här tillfällen tittar man ju inte bara på film, utan man lär sig hur man förstår film som konstform. Man kan förstå och lära sig typiska filmiska element som återkommer, man börjar se mönster och skapar förväntningar. Man förstår kurvorna i dramatiken och utvecklar sin filmförståelse på ett sätt som lyfter framtida filmiska upplevelser.

Ibland känns det som att jag har sett så många filmer att de smälter samman till en enda – som om inget riktigt fastnar. Det blir lätt så när man alltid tittar ensam, utan att stanna upp och fundera över vad man faktiskt upplevt. I det vakuumet blir film bara ännu ett innehåll att konsumera. Därför känns initiativ som Fatta Film så viktiga. De påminner oss om att film inte bara är något vi tittar på – det är något vi delar. En filmklubb är ett tidlöst, träffsäkert sätt att göra just det.

Skulle man kunna säga att Fatta Film är en slags motreaktion av hur snabbt och individuellt vi konsumerar kultur idag?

Andrea: Det kanske inte är en motreaktion, men en respons på att det finns ett uppdämt behov av att vara med varandra, att man vill träffa folk och göra något tillsammans. Att ta vara på film som medium, att man inte slentriantittar utan faktiskt tar sig aktivt till en biograf för att uppleva film, eftersom att det faktiskt är ett så pass rikt format som når ut till många.

Isabelle: Men det handlar även om att bli medveten om det man ser och inte bara ta in det utan reflektion. Det känns som att mycket idag, både reklam och media, bara passerar och man vet inte hur man ska tänka. Det gäller att öva på sitt kritiska synsätt, att öva på att prata om vad vi ser och hur det har skapats. När jag var yngre var det lätt att tänka att vissa detaljer i film gjordes av misstag. Idag vet jag att det är så mycket som görs i förproduktion, i produktion och i efterproduktion, jag vet att det finns en tanke bakom allting och det finns vikt i att samtala om och tolka den betydelsen.

Det är inte ovanligt att man lämnar en biosalong lite dåsig. Men efter tiden med Fatta Film känner jag mig omfamnad av den sprudlande tankekraften. Här undviker man risken att sakta förmultna i en biostol. Filmen får liv långt efter eftertexterna, och blir något mer än bara underhållning. Det är inte direkt onyttigt att marinera i denna sorts tankesmedja en timme eller två. Nästa visning kommer att handla om Celine Songs romantiska drama Past Lives – en samtida pärla som sticker ut i Fatta Films annars ofta retrospektiva urval. Jag kan sätta pengar på att den kommer leda till samtal som dröjer sig kvar.

Håll utkik på deras sociala kanaler för vidare information, det är bara att knappa in Fatta Film på Facebook eller Instagram så har du dem där.