Fartfylld realism möter Hollywoodfloskler i F1: The Movie

Coola biljakter i actionfilmer, roadtripfilmer eller bara en hederlig lång biltur i regnet till en smäktande ballad – att bilar passar bra på film vet vi sen gammalt.

En annan panggenre som dyker upp då och då är filmer om motorsport. Efter Netflix-dokumentärserien Formula 1: Drive to Survive, som följer lag och förare inom F1, har många fler fått upp ögonen för sporten, även de som kanske inte är klassiska fans av motorsport. För att kapitalisera på detta fenomen har Hollywood bestämt sig för att satsa på en ny film som kort och gott heter F1: The Movie.

Filmen handlar om Sonny Hayes (Brad Pitt), en racingförare med ett svårt förflutet och en kaxig attityd. Efter en krasch i sin ungdom övergav han F1 men erbjuds att komma tillbaka för att rädda APEX GP, ett lag på botten som desperat behöver en vinst. Där tvingas han både försöka samarbeta med laget samt coacha rookieföraren Joshua Pearce (Damson Idris), sin aviga personlighet och egna demoner till trots. Storylinen är så generisk att den lika gärna skulle kunna vara AI-genererad.

Kombinera de klyschiga fraserna “he’s a loose cannon but damn it he gets things done” och “it’s so damn crazy it just might work” så förstår man både huvudkaraktär och plot. Men man ser väl inte en sån här film för den briljanta dialogen. Jag, som ett fan av sporten, såg fram emot en perfekt actionfylld och kanske lite hjärndöd bioupplevelse.

Hela poängen med denna film trodde jag skulle vara 100% överdriven racing. Och till viss del levererar den! Bilar susar förbi med häftiga ljudeffekter och krasch efter krasch slängs in hej vilt (kanske lite för många krascher, men jag ursäktar det, något behövde ju hända för att trycka på den styltade handlingen). Vad som gör mig besviken är att de har jobbat så hårt på realismen att det känns som att kolla på ett helt vanligt F1-race.

Filmen är inspelad på plats under flertalet race 2023 och 2024. Förare och lag som är med i filmen är också riktiga förare. Dessutom är den sjufaldige världsmästaren Lewis Hamilton med som producent och FIA (tänk bilsportens FIFA) har varit med och skapat filmen. För någon som kollar på F1 är det som att dimpa ner i ett extra pampigt avsnitt av just Netflixserien Drive to Survive. Det är ett konstigt grepp de valt. Som att plötsligt låta ett låtsaslag (Pitt och company) spela allsvensk final mot MFF (de riktiga F1-lagen). Eller ja, som om de spelat i Allsvenskan för ett år sen, eftersom både lag och förare som är med är de som körde då – och sportvärlden förändras snabbt. Det gör filmen onödigt daterad och dessutom lite för verklig.

Det som gör filmen mindre verklig för ett sportfan är hur mycket den bryter mot regler och rimlighet i vissa aspekter, det är många detaljer som stör. Utan att nörda ner för mycket så finns det flera tillfällen där laget kommunicerar med föraren ute på banan och de diskuterar till exempel öppet hur laget ska fuska – kommunikation som hela världen kan ta del av, något varje person som sett ett race är väl medveten om.

Det här är såklart sånt man får förvänta sig av en filmatisering, men när allt annat är så verklighetsförankrat blir det en nagel i ögat på mig och säkert många andra – det är för mycket som ett helt vanligt race. Detta inkluderar idel cameos från kända namn inom sporten, till exempel riktiga sportkommentatorer och journalister som får hoppa in och riktigt stelt leverera en replik här och där. Dialog och skådespeleri ligger ibland på en rimlig nivå, men ibland behövs skämskudden – vilket är förvånande med tanke på toppnamn som Kim Bodnia och Javier Bardem i rollistan.

Skådespeleriet adderar till den närmast fanfic-liknande berättelsen – om du är bilfilmsentusiast kan du tänka dig Days of Thunder men med F1 och Brad Pitt istället för Nascar och Tom Cruise, så fattar du. Filmens regissör, Joseph Kosinski, har för övrigt jobbat med Tom Cruise under Top Gun: Maverick, och på frågan om varför inte den action- och bilälskande Tompa fick rollen sa han helt sonika att det hade varit för intensivt att sätta Mission Impossible-galningen bakom ratten. Synd tycker jag, då hans excentriska och rubbade energi hade tillfört mer till rollen än Brad Pitts släpiga och nonchalanta stil.

En stor skillnad från ett vanligt race är Hans Zimmers soundtrack. Resterande originalmusik känns lite framkrystad, med låtar av popstjärnor som Ed Sheeran och Doja Cat. De poppiga låtarna står i en för stark kontrast till Zimmers skapelse, som verkligen driver filmens starkaste scener på racerbanan. Detta är andra gången han skapar ett soundtrack till en film om F1. År 2013 kom Ron Howards Rush, som handlar om de två legendariska förarna James Hunt och Niki Lauda, och deras kamp på banan – en film jag rekommenderar för lite mindre ytligt dramatiserad film om racing. När jag ändå är igång och rekommenderar måste klassikern Le Mans (1971) med Steve McQueen i huvudrollen nämnas. Där skildras varv efter varv med hypnotiserande rytm i ett racingepos som är lika fartfyllt som underligt existentiellt. F1: The Movie är långt ifrån att spela i samma liga.

Även om man ibland skrattar åt karaktärerna snarare än med dem – replikerna känns banala och berättelsen klyschig – så är F1: The Movie trots allt underhållande. Den har ändå god racing och gör nästan allt som jag vill att den ska göra. Kort sagt känns det som att någon med mycket pengar kommit in i mötesrummet på produktionsbolaget och exklamerat: “Hollywoodproducenter – producera!” Och det gjorde de sannerligen, på sant Hollywoodvis. Gillar du F1 kommer du säkerligen, likt mig, ändå fnissa till lite av att se Toto Wolff försöka skådespela, och sen njuta av det där kittlet i magen som bara riktigt snabba bilar kan framkalla.