Far & Son

Han sitter sådär tyst. Bredvid mig i passagerarsätet och bara insuper allt som han lyckas se över kanten genom bilfönstret. Han är ofta tyst. Verkar nöjd. Men jag vet aldrig så jag frågar “är du okej?” och han säger “ja” och det är inte mer än så.

Det är han och jag nu. En stranddag som planerats i förväg utan spontanitet. Likt en helgpappa fast jag inte är en. Men jag har ansträngt mig. Pannkakor. Tom & Jerry-kex. Bullar. Festisar. Äppelklyftor jag vet kommer ha mörknat och som han inte vill äta då. Men de finns där och jag har skalat med potatisskalaren och snabbt lagt ner i en plastlåda och hoppats att syret inte ska hinna förstöra allt.

Stranden är bara en kvart hemifrån. Vi kunde tagit bussen. Men jag är lat. Och han älskar att sitta fram. Det är fem minuter kvar. Jag frågar om han vill prova cyklopet och föreslår att vi kanske kan dyka lite ihop. I alla fall stå vid strandbrynet och kika ner i vattnet, kanske se en fisk eller så, men han undrar bara vad “strandbryn” betyder så jag försöker förklara.

“Här har vi varit med mamma”, säger han plötsligt när vi svänger in på parkeringen och jag svarar “ja, Gud vad duktigt du kommer ihåg” och sen inget mer.

Vi packar ur bilen. Kylbox med maten. En ryggsäck med ombyte och handdukar. Säcken vi har med strandleksaker. En filt att sitta på. Jag lämnar mobilen i handskfacket så jag inte blir “den där” pappan.

Vi halvspringer över vägen, innan en buss kommer för nära. Sen över vägräcket, ner längs en pytteliten brant och en bäck får honom att stanna och ropa “pappa!” och jag får chans att säga att det kommer lösa sig. Tar honom under armarna och jag får känna honom i famnen, naturligt och nära på något sätt som det inte alltid är då det ibland är ett “förlåt” för saker som blivit knas. Sätter ner honom på andra sidan.

Jag bär allt. Tekniskt sett skulle han kunna bära filten, men jag ids inte med att han tappar den i leran och försöker skjuta bort hela idén om detta och undrar varför jag liksom utgår från att det kommer hända. Fast egentligen handlar det kanske mer om att det borde vara ett “ojojoj” men ofta blir ett “men du skulle ju hålla i den”.

Han sträcker sig efter min hand när en hund kommer fram och luktar. Den är bara glad men han blir orolig. Hans hand i min så himla tillfälligt, men jag svarar. Den är inte bebisknubbig längre och jag hoppas att det inte går för fort innan händerna börjar diska, montera IKEA-möbler och rulla köttbullar till jul.

Jag säger lugnt att hunden bara vill säga hej och han säger “hej” och jag visar och han gör samma. Hunden luktar glatt och jag visar hur man klappar längs med pälsen. Hans ögon får glöda lite och fylls med förundran över denna hund som nästan är lika stor som han. Sen kommer ägarna och jag säger att “vi älskar djur” utan att någon frågat och så är stunden slut.

Till vänster finns ett fält och han säger “kan vi kolla?” och det finns ingen anledning i hela världen varför inte, även om jag direkt tänker att “nu ska vi ju till stranden”.

“Vad heter det?”

“Menar du fältet?”

“Mmm.”

“Jag tror inte det har ett namn.”

Han ser lite besviken ut. Pekar på en blomma och frågar utan att säga något, bara tittar på mig och jag kan svaret för en gångs skull och svarar att det är smörblommor.

”Andra mammor och pappor har med sig parasoll eller ett sånt där litet solskyddstält man lätt fäller upp så att barnen inte bränns. Några har UV-dräkt. Jag har med keps i alla fall.”

“Ska vi gå vidare?”, och han nickar. Jag säger att han kan ju döpa det. Komma på ett namn på fältet och han skiner upp och säger efter några sekunder att det ska heta Smörblomsfältet och jag skrattar, reflexmässigt, men skyndar mig att säga att det var så himla bra namn för jag vill inte att han tror att jag skrattar åt honom för det har jag läst någonstans att barn är så himla självmedvetna.

Jag hjälper honom över en trädstam men han snubblar och slår i sitt ben då jag inte koncentrerade mig och nu gråter han. Andra går förbi och jag tycker de tittar medan jag sätter mig på trädstammen och lyfter upp honom i knäet. Säger förlåt. Menar att det “var pappas fel” vilket det var men det är ju inte så självklart för honom. Drar upp hans shorts lite och det har blivit rött men blöder inte. Inget är brutet. Skämtar om att nu måste vi nog åka ambulans och fixa nytt ben. Tårarna på kinderna ligger kvar när han skrattar.

“Kom så prövar vi om du kan stå.”

Han barnhaltar lite. Efter ett par steg verkar han ha glömt det och snart är vi framme vid stranden. Andra barn med andra föräldrar är uppe i varv. De skriker “sisten i” men inte han, det är inte så viktigt att vara bäst. Det kanske räcker med att bara vara bra? Jag säger “kolla” för att försöka frammana en reaktion. Få upp lite pepp men han säger bara “kan vi äta först?” och det kan vi ju.

Solen är skarp. Borde smörjt in honom med solkräm redan hemma, men får göra det nu. Han tröttnar snabbt där han står i sina badbyxor med sin lätt utspända barnmage. Hans kritvita hud som han ärvt av mig. Andra mammor och pappor har med sig parasoll eller ett sånt där litet solskyddstält man lätt fäller upp så att barnen inte bränns. Några har UV-dräkt. Jag har med keps i alla fall. Kränger på honom den. Sen smörjer jag mig själv.

Bakom oss ligger skogen och jag kan bara anta hur mycket barnkiss som skulle kunna gå att utvinna ur alla blåbär och lingon där. Motsatt från där vi kom, till vänster, ligger bergsklippor, och där sitter det en man som märks bland barnfamiljerna. Yngre än mig och fullt påklädd i värmen. Svarta byxor och långärmad tröja.

Sen frågar han med sin barnröst sådär utan paus mellan stavelser och ord på något sätt: “kanviätajagärhungrig?”, så jag plockar fram pannkakor. Egengjorda för det kan jag i alla fall. Ihoprullade med hallonsylt som han gillar och det går så lätt att äta då. På en filt bredvid oss sitter en mamma och pappa med barn som äter pastasallad med fetaost. Spenat ser det ut som. De äter med gafflar av trä och häller upp saft ur en flaska som det står “Fläder, Juni” på.

Vid vattnet finns en brygga som inhägnar en grundare bit av stranden, och jag pekar, säger “ska vi gå dit” och han nickar. Han vill. Det är inte alltid han vill det, men nu så. Jag tar fram puffar och det är krångligt och jag blåser upp och han säger “inte så hårt pappa” när det blir för mycket luft i dem, och jag tittar på pastasalladsfamiljen men de verkar ha fullt upp med sina magasin och böcker och japanska ordpussel. Släpper ut lite luft och säger “bättre så?”.

Han nickar, och jag säger “super” och sen “high five” och håller upp handen och han slår till den, ler lite och jag tänker att det var helt naturligt att göra det istället för att kramas för det hade blivit så stort då på något sätt. Han tar min hand och går mot bryggan. Sobert och lugnt. Jag kommer på att jag glömt bilnyckeln i shortsen så jag säger “vänta lite” och springer tillbaka. Ska man göra så? Lämna honom så nära vattnet? Men jag är tillbaka efter bara någon sekund.

Jag känner på vattnet med foten men ryggar undan. Det är iskallt med mina mått mätt. Stålsätter mig. Frågar “vad tror du, ska vi gå i?” vilket han gör och verkar inte tycka det är kallt.

“Kan jag få bulle sen?”

“Vi kan väl vara i nuet lite, du vet vi pratade ju om det.”

“Just det!”

Nästan lite glatt säger han det. Säger “super” igen och tycker jag själv är töntig för jag behöver hitta synonymer då min repertoar blir nött. Han sätter sig på huk och när rumpan blir blöt kastar han sig upp och skrattar till och jag känner mig varm. Spelar ju ingen roll vad som fick oss hit, för nu är vi här och har det fint. Lite, lite tårögd men blinkar bort det. Vill inte att han ska se, det kan oroa barn att se sina föräldrar gråta, men jag har också läst att det är bra att man visar det normala med att vara ledsen så jag blinkar inte jättehårt.

“Kan jag få hinken?”

Alla leksaker är kvar där uppe. Vid filten, i säcken. Men jag vågar inte lämna honom här och nu och när han är i vattnet bland alla blickar.

“Du får följa med upp då, så hämtar vi.”

“Kan jag få bulle då?”

“Nej, det tar vi sen.”

“Kan jag vänta här” och han pekar som det barn han är på en sten och jag säger “ja” och han sätter sig. Bättre kompromissa nu. Bevara det som vi har här på stranden. Jag rusar upp, tar med mig hink och spade och tillbaka. Väl framme säger han att han måste kissa.

”Mannen verkar nästan obrydd, som att detta är hur en stranddag kan bli, så tokigt liksom.”

Det står ett par bajamajor kanske tjugo meter bort så jag tar med honom dit, men han stannar och bromsar när vi kommer nära.

“Vad det?”

“Toaletter. Det är inte farligt. Ska vi kolla?”

Så öppnar jag dörren. Det luktar vidrigt. Såklart. Han tittar in. Det är ljust där inne. Blå plast som släpper igenom dagsljuset.

“Vill inte”, säger han och det är ju bara kiss så jag hjälper honom av med badbyxorna utanför och han lutar sig mot ett träd. Hans rumpa är bar och folk som går förbi ler och vi kan dela idén om att “barn är barn” och i denna åldern så finns det ingen skam i att kissa ute. Det kommer lite kiss på badbyxorna men det är sånt som händer, det sköljs bort i vattnet sen.

“Du, pappa behöver också gå på toa, bajsa”, och jag gör en min när jag säger “bajsa” och viskar det lite lågt, för det blir kul då och han fnissar faktiskt.

“Du behöver inte följa med in”, säger jag och sneglar bort på andra föräldrar som tycks ha total kontroll över sina tarmar och kan tillåta sig själva att gå på toa när de väl är hemma och barnen är i tryggt förvar.

“Klarar du det?”, så pekar jag på en liten plätt på marken, “att stanna här bara, jag låser inte och du kan ju alltid höra mig och så, okej?”

Fast det är ju inte en fråga egentligen men han nickar tappert.

“Stark och modig” säger jag och gör “starka armar” ovanför huvudet och han säger samma, och så går jag in.

“Du ser, nu hör du ju pappa!”

“Okej”, fast jag hör att det finns lite oro i rösten. Kanske kunde sjunga något. Men kommer inte på vad. Vad brukar han gilla? Skyndar mig så mycket jag bara kan. Hör plask och stök. Några som går förbi utanför och säger “hej” till honom, men det i sin tur gör att jag inte vill ropa så högt. Allt är lite pinsamt. En vind utanför. Lukten som kommer från hålet. Jag tar papper. Torkar.

Och så kommer ett ljud.

En smäll och jag kan inget om vapen eller så, inte mer än det jag sett på film men jag tycker det låter som ett skott. Så en smäll till och direkt efter blir allt tyst i någon sekund. Sen hör jag ett skrik. Fötter som rör sig och en till smäll. Det finns inte tvål men alkogel. Så jag tar lite och gnuggar samtidigt som vad det nu är som händer, händer, men jag vet ju inte vad som händer och jag vill inte få panik om jag inte måste.

Öppnar dörren men han är inte där. På stigen springer det folk.

Jag försöker stanna ett ungt par och frågar “har ni sett en liten pojke, han är fem och—” men de springer bara vidare.

Så kommer pastasalladsfamiljen. Pappan bär ett av barnen i famnen som hänger lealöst med blodig mage och nu blir allt så basalt på något sätt och jag ropar hans namn igen och springer i riktningen som alla kommer ifrån.

Vid stranden så guppar en kropp i vattnet, större än vad han är och baddräkt istället för badbyxor. Vår filt är tom, men nära den ligger en kvinna och håller om sitt ben, gråtandes.

Sen ser jag mannen i svarta byxor.

Han bär ett jaktgevär som han inte ens lyfter mot axeln utan håller lite blasé mot höften. Kvinnan haltar bortåt skogen men faller när han släpper lös en kula och jag gör inget åt det.

Mannen verkar nästan obrydd, som att detta är hur en stranddag kan bli, så tokigt liksom. Ena stunden läser man lite bok och kanske tänker att man kan prova att grilla en sådan där beer can chicken ikväll och i nästa sekund så skjuter man människor.

“Min son…”, försöker jag. Tänker att det kanske finns något i mannen som gör att han kommer lägga ner sitt vapen och fråga “vad hade han på sig?” och jag skulle kunna säga “gröna badbyxor, starkt gröna liksom” och känna mig stolt för att det var jag som valde dem just för att han skulle vara lätt att se på stranden. Så kanske han kunde leta och ropa “här är han” och jag skulle säga “tack” och jag märker nu att jag gråter, fast på nåder på något sätt.

Istället kommer han närmare. Justerar geväret på höften, laddar om med en invand rörelse.

”Så länge jag inte ser honom så är han heller inte död.”

Så.

Från ingenstans hör vi båda ett ljud som kommer från trädlinjen. Han frigör mig från sin blick och går dit. Jag backar. Tänker att jag är den enda som kan hitta honom, som kan få med honom hem, ingen annan kommer leta.

Ut från träden hoppar något fram och fäller mannen. Han kravlar sig upp på fötter och mellan mannen och mig står ett djur. Björn finns inte så här långt söderut. Den har svans. Horn. Fyra ben och den tar sig försiktigt mot mannen. Verkar inte ha registrerat mig. Når oss båda upp till magen. Större än en hund. Massa tänder. Den gör ett ljud som blir ett skri och mannen lyfter geväret, nu mot axeln och klämmer av.

Djuret faller samman och det känns som att det bara är en paus i filmen och att det inte på något sätt ändrar hur narrativet kommer utveckla sig. Men så kommer ett nytt ljud.

Mörkare och högre. Ett vrål.

Bortifrån bergsklippan dyker ett till djur upp. Fast större. Högre än vad vi är och bredare. Grövre än den mindre med tänder som ser använda ut. Nosen påminner om en katt, men ansiktet som en hund. Kanske en hyena. Mannen vänder sig och skjuter ett skott. Det är så han löser problem. Saker som är i vägen. Men han missar, och djuret kastar sig fram. Slår ut med labben och klöser sönder hans ansikte, tar ett bett kring hans lår och vevar hans kropp som när en späckhuggare leker med en säl och jag minns att han blev rädd när vi såg det på teve och jag fick förklara att “det är så det är” och han frågade desperat “varför?” och jag hade inget svar.

Sen är den klar. Släpper mannen vars lemmar vridits onaturligt. Går fram till den mindre och slickar den över kroppen.

Nu är det bara jag kvar och jag höjer mina händer, tänker att den ska förstå att jag inte kan eller kommer skada den. Så ropar jag hans namn igen. Det kommer bara. Trots faran. Ser mig omkring. Inga fler guppande kroppar. Inga gröna badbyxor med röda fläckar på och så länge jag inte ser honom så är han heller inte död.

Han måste vara här någonstans, och djuret till trots så går jag. Utan klar riktning. Vi hade det ju bra! Det var en bra dag på stranden. Allt var bra. Han fick ta den plats han borde få ta jämt. Jag hade tänkt köpa glass till oss senare. Han hade fått välja. Kanske vi kunde beställa hämtmat. Göra kvällen lättare. Få somna i soffan medan jag såg en film med hörlurar så han inte störs. Bulla upp kuddar och vaddera hans liv lite.

Jag ropar hans namn igen. Djuret följer mig med blicken men jag tänker att om han är död så kan jag likväl dö också. Det gör inget. Men jag vill inte dö först.

Jag börjar gå mot klipporna men kommer bara några meter innan varelsen hoppar fram och stoppar mig. Vrålet igen och jag står helt still. Det är definitivt inte en björn. Älgar ser inte ut så. Den går fram till mig och trycker mjukt men handfast sin nos mot mig. Vrider min kropp så den riktas mot skogen och buffar mig framåt. Lite för hårt så jag ramlar, den väntar, jag reser mig, och sen fortsätter och jag förstår. Ropar igen och börjar springa. In bland träden. Bland barnkissmarinerade blåbär och lingon. Jag river mitt ben på en gren. Trampar på något hårt och inser att jag är barfota och tanken på att jag gått på en bajamaja barfota äcklar mig lite och utan att jag kan styra det så tänker jag att jag ska tvätta fötterna ikväll och jag skriker hans namn så det rör sig mellan träden.

“Pappa!”

Han är där. Bakom ett träd. En dunge. Sitter på lite mossa och jag kväver honom med min kram. Frågar om han är okej och han säger “ja” som om att detta bara vara ännu en grej som vilken annan. Vill inte släppa honom men måste titta efter blod så jag sätter ner honom, snurrar honom men han verkar hel.

“Har du ont?”

“Nä”, och han snyftar.

Jag säger att “nu är pappa här” och han gråter och säger inte förlåt men säger ändå förlåt genom att erkänna att “jag ville bara ha en bulle”.

“Det gör inget”, säger jag och att det är klart han ska få en bulle. Och i just detta nuet finns inget annat utom vi och jag kramar honom igen.

Han kanske förstår allt, det gör barn ibland, har jag läst.

Vi behöver fly och komma till säkerhet och jag ber honom att blunda för att det kommer en överraskning sen och han vill inte först, men jag överöser honom med löften om glass och annat. Så han gör det. Jag plockar upp honom. Springer. Tar bilnyckeln från vår filt men resten får vara. På Clas Ohlson kan man köpa en ny kylbox.

Jag sneglar bakåt och båda djuren är borta.

Han blundar fortfarande och jag sjunger lite, eller nynnar snarare, medan jag skyndar.

Ber honom att blunda lite till. Vilket han gör samtidigt som han kramar tillbaka och viskar att han vet vad han vill ha för glass.

Piggelin.

Text: Julius Olofsson