Få kan rocka ett ställe som Tomma Intet kan
Det är en mörk och ruskigt kall januarikväll på promenaden genom Gamlestaden mot Wine Mechanics. Precis utanför entrén står systemet-kassar och tomma burkar som hintar att besökarna är förberedda för dyra ölpriser inne i vineriet. Det är såklart lite speciellt att gå på rockkonsert i en vinbar, men man tar det man får när Tomma Intet bjuder på show. Dessutom intygar min senaste upplevelse av Wine Mechanics på Slakthuset Block Party i somras om att vineriet kan rockkonserter lika bra som de kan viner.
Boråsarna firar tio vintrar som band i år, och de gör det med bland annat nomineringar som årets rock på Manifestgalan och en topp 30 plats på KULTs bästa album från 2025 i ryggen. Med min 85 kronor dyra öl i handen går jag runt i lokalen och undersöker Tomma Intets supporterskara. Det är inte helt lätt, det är ganska proppfullt på det här väldigt smala scengolvet, men efter att ha strukit längs med den vinfatsklädda väggen förstår jag snart att de yngre finns längre fram och de äldre håller sig bakom i vanlig ordning. En förväntat eklektisk folksamling.
Det tar ett tag att rigga scenen efter att förbandet Saaristola gått av, antagligen för att det bland annat ska riggas upp sju mickar – en för varje bandmedlem i Tomma Intet. Publiken är ivrig, men tålig, och sjunger med i låtar som Helgen v. 48 under väntan. Snart stiger sjumannabandet dock upp på scen med ett gitarrfodral pyntat med orden TOMMA INTET i stora bokstäver hållet över huvudena, och de är måna om att hålla stämningen vid liv.
Med fyra gitarrer, bas, synth och trummor levererar de en ljudvägg som, efter att öronen vant sig vid chocken, är rent av häpnande. Jag vet inte vad jag förväntade mig, jag har lyssnat på mycket av musiken sedan innan, men kanske antog jag att sån här musik kunde tappa lite när den spelas live. Allt annat var fallet. Det är inte lätt att i ett sjumannaband spela sju instrument och samtidigt sjunga sju stämmor utan att det låter kladdigt och överflödigt, men Tomma Intet visar hur fantastiskt resultatet kan bli.
Bandet demonstrerar i varje ny låt hur de har plockat ut alla de bästa delarna av rockens evolution och gjort det till sitt eget sound. Självsäkerheten i sin musik märks av i att de inte behöver kompensera upp med en överdriven scennärvaro utan är naturligt vilda och magnetiska, och den tio år långa erfarenheten märks av i setlisten och hur dynamiskt den balanserar bandets både drömmiga och ösigare nummer. I Rävlanda Rudeboy ansluter publiken till stämmorna och missar inte en not när de vrålar “You’re gonna live forever” och hoppas kanske att det är sant när det kommer till Tomma Intets livsspann.
Inför DET STORA BLÅ, en hyllning till frontfiguren Magnus Petterssons mamma, svimmar någon i närheten och jag väljer att tro på att det är musikens, och Cornelia Adamssons sångrösts förtjänst, och inte systemet-kassarnas utanför. Vid Fuglesang tar Erik Ahlblom, även känd under soloartistnamnet Himlen Bror, täten (bokstavligen, ståendes på scenmonitorerna) och sätter ord på bandets generella rymdliga känsla med en nickning till Sveriges förste och störste astronaut. Men höjdpunkten är såklart vid setets slut, där de dundrande refrängerna i Ta min hand inför din gud så ska jag dra dig ner till helvetet sjungs av samtliga bandmedlemmar och åskådare och följs av en crowdsurf. Gitarrfodralet hålls upp igen för att underteckna spelningen. En spelning av sådan klass att få andra i Sverige hade kunnat underteckna den.
