Europa har blivit ett stort friluftsmuseum
Nej, man kan inte anklaga Grand Hotel Europa för att ha för små anspråk. ”Det måste handla om Europa”, säger den intradiegetiske författaren mitt i boken. ”Det blir en sorglig bok om en kulturs nedgång och fall”. ”Ett slags Bergtagen för tvåtusentalet”, svarar hans förläggare. Jag låter det vara osagt huruvida Ilja Leonard Pfeijffer når upp till höjderna av Thomas Manns mastodontverk, men det är åtminstone tydligt var ribban ska ligga.
Ilja, som delar både namn och karriär med bokens verkliga författare, tar in på ett anrikt hotell för att hitta tid och ro att skriva om en kärleksrelation som just slutat illa. Genom den berättelse han skriver får vi följa deras liv i Venedig, deras resor genom Sydeuropa när de jagar efter Caravaggios försvunna sista tavla, och till slut deras väg mot det smärtsamma uppbrottet. Samtidigt blåser förändringens vindar på den plats där han funnit sin tillflykt. Hotellet, där tiden tycks ha stått stilla i ett århundrade, har fått en ny kinesisk ägare som till de excentriska långtidsgästernas stora förtret vill modernisera verksamheten och locka fler turister från Asien.
Den gemensamma nämnaren mellan romanens två spår är spänningen mellan samtiden och det förflutna. Ilja är en vandrande anakronism där han går runt i full kostym i sitt Venedig och stör sig på den bristfälliga bildningen hos alla tyskar och nederländare i flipflops och hawaiiskjortor. Det visar sig också naturligtvis att väldigt lite av den värld Ilja och övriga stamgäster på hotellet identifierar sig med finns kvar. Herr Wangs projekt att omvandla Grand Hotel Europa från något ur en Wes Anderson-film till typ Scandic Continental beskrivs till slut inte som en nådastöt för dess gamla traditioner – snarare som deras räddning när antalet gäster understigit ena handens fingrar. En värld som har fastnat i sitt eget förflutna har knappast någon framtid.
Romanens största problem är att den alltför ofta fastnar i just den tesen, att Europa blivit till ett stort friluftsmuseum vars enda framtid består av olika sätt att göra det förflutna till en kitschig produkt. Ibland lyckas Pfeijffer säga detta på ett ganska kul sätt: jag är till exempel mycket förtjust i den del av handlingen där Ilja blir rekryterad till en film om modern massturism, av ett filmteam som mest verkar intresserade av vilka kulturbidrag projektet kan få, aldrig har med sig varken idé eller filmkamera, och där den enda som faktiskt gör något är en lagom ointresserad fransk fotograf vid namn Théophile Zoff som tar svartvita bilder på olika trädtoppar medan han muttrar ordet ”hippopotame”. Över 553 sidor blir det dock till slut en aning tjatigt när varje enskild händelse syftar till att göra ungefär samma poäng, hur snyggt gjort det stundtals än må vara.
I övrigt bjuder Grand Hotel Europa, i sann europeisk tradition, på en stor dos av en författares betraktelser om sin egen skrivprocess. Här är det lyckligtvis tillräckligt välskrivet för att det som skulle kunna framstå som navelskåderi faktiskt blir läsvärt. Pfeijffers prosa känns ibland lite väl styltig och arkaisk, men ger överlag en så trygg och behaglig* läsupplevelse att jag hade kunnat nämna den bland KULTs bästa sommarläsningstips. En modern Bergtagen? Kanske, kanske inte. Jag ger den i vilket fall som helst gärna några goda timmar i hängmattan.
*Bortsett från alla dåliga gubbkåta sexskildringar. De kunde faktiskt gott ha skippats.
