Ett oväntat telefonsamtal från Folkhemmet
Det är 40 år sedan mordet på Olof Palme. I denna novell bryter han tystnaden och ringer från andra sidan med en enkel men omvälvande fråga. David Hultén skriver fram en existentiell dialog där politik, trovärdighet och drömmen om en bättre värld ställs på nytt.
Med Halmstad bakom mig susade jag söderut på asfalten. För den som inte aktar sig kan E6 bota sömnlöshet permanent. Här inträffar ingenting anmärkningsvärt utanför förutsägbarhetens ramar – möjligen en död grävling eller en arrogant omkörning. Men idag kryddades motorvägen av en påringning som, envisare än någon annan, krävde ett svar. Som för att krångelmaximera omständigheterna hade telefonen dessutom lagt sig till rätta mellan sätet och handbromsen. Vibrerandet morrade mot kudden, rytmiskt, outtröttligt och fenomenalt stressande. I Snapparp svängde jag av och landade mellan två tyska husbilar. Med ryggen i skruv lyckades jag till slut fiska upp telefonen. På ett fåtal minuter hade inte mindre än sju meddelanden lämnats från 08-370989. Just som jag försökte lyssna av det första i ordningen surrade numret på nytt. Jag svarade med mitt förnamn – och spetsades av en surmulen stämma.
”För fasen, karl! Det var på tiden!”
Jag kände omedelbart igen rösten, lätt raspig på gränsen till överlägsen men samtidigt faderligt trygg. Den flöt upp som en flaskpost från en ungdomstid utan bekymmer, från Rapport-sändningar, tv-debatter och Dagens Eko i Sveriges Radio P1. Jodå, det var Olof Palme som ringde.
”Jag har en fråga till dig, främling.”
Jag vred av motorn. I väntan på vad en avliden statsminister hade på hjärtat laddades tystnaden av en elektrisk spänning. Sekunderna rann undan medan munnen torrlades på saliv. Sedan väste Palme:
”Bottnar du i dig själv?”
Rutorna började imma igen av min andhämtning. Jag letade febrilt efter ett svar som kunde vara värt frågan.
”Förlåt”, viskade jag.
”Sådant förväntades nämligen av mig”, konstaterade han utan att upprepa frågan. ”Ja, de krävde det till och med. De menade att jag borde bevisa att jag bottnade i mig själv.”
Jag försökte förlänga min tankepaus, men Palme tänkte inte vänta.
”Så därav denna fråga: bottnar du i dig själv?”
”Hur bottnar man inte i sig själv?” undrade jag och harklade mig.
”Ja, det ingår onekligen i frågeställningen,” muttrade Palme.
Jag hörde hur han drog ett djupt bloss på cigaretten och släppte röken med en förlösande puff över läpparna.
”Representerar du din bakgrunds förprogrammerade värderingar?”, fortsatte han. ”Eller är du ett spegelvänt, konstgjort dubbelväsen som pratar en massa smörja som du inte har den blekaste aning om?”
Tankarna föll på plats och började långsamt att strukturera sig. Jag sneglade på boken på passagerarsätet. Min andra paus blev därför något kortare än min första.
”Karl May”, pep jag innan rösten återvände.
”Förlåt, vem?”
”Ja….alltså….Karl May hade aldrig satt sin fot i Vilda Västern. Eller vad menar statsministern?”
”Aha”, myste Palme, och hans tonläge tinade något. ”Framgångsrika figurer utan självupplevd erfarenhet? Jag hade önskat att ytliga exempel av det slaget varit nog. Men i mitt fall vilar problematiken djupare. Här handlar det för fasen om anklagelser om klassförräderi.”
Stärkt av denna fullträff kastade jag mer ved på brasan.
”Herr Statsminister, lagar en mätt kock sämre mat än en hungrig?”
”Tänkvärt”, mumlade Palme. ”men knappast tillräckligt spetsigt för att avväpna angreppen mot min bakgrund och min stamtavla. I min ungdom valde jag en högst oväntad bana som uppenbarligen lyckades provocera båda flockarna samtidigt.”
Jag upplevde att jag låg på rätt frekvens och fortsatte:
”Misstänkte de kanske att en kille med barndom i en niorummare på Östermalm, fullriggat med tjänstefolk och guvernanter, inte skulle kunna representera en låginkomsttagare i Blackeberg? Skulle en person som bara gått på elitskolor, utan minsta lilla sommarjobb i CV:t, vara mindre trovärdig som knegarens ledstjärna?”
”Ta det varsamt, främling!” kontrade Palme. ”Du är oförskämd. Blackeberg?Jag bodde i ett radhus i Vällingby, för fasen. Inget skrävel där inte. Sommarjobb? När jag byggde broar till den amerikanska arbetarklassen drygade jag ut reskassan som servitör! Tag detta till protokollet, tack!”
Jag lät mig inte hejdas.
”Eller vad händer när en människas politiska visioner är omöjliga att förankra i hennes sociala bakgrund?”
Palme andades tungt i luren. En ny cigarett fick eld.
”Du börjar närma dig kärnan”, konstaterade han med en suck. ”Politiska målsättningar måste alltså överensstämma med socialt arv. Är detta enda villkoret för att bli betraktad som en riktig människa med botten i sin egen sanning? Trovärdiga visionärer ska således vara hundraprocentigt förutsägbara individer utifrån sitt bagage?”
En biltransport rullade upp bredvid mig medan statsministern nådde avslutningen på sin utläggning med en ny rökpuff.
”Jag vill påstå att det inte är i den personliga erfarenheten av förtryck, trångboddhet, tunn plånbok och mekaniska arbetsuppgifter som en politikers trovärdighet ligger. Kampens syfte är att göra livet så anständigt som möjligt för så många som möjligt. Eller hur? Och då är det inte endast det självupplevda som är det vassaste vapnet. Tvärtom kanske drömmen om en bättre värld kräver en gestalt helt utan botten i sig själv?”
Det sprakade olycksbådande i telefonen. Den bräckliga linjen mellan nu och då började spricka.
”Apropå att bottna i sig själv”, tillade jag. ”Har Palme hört talas om sociala medier och internet? Nu för tiden har folk fått en okontrollerad frihet att bottna i vad som för stunden smakar bäst. Man kan marknadsföra sig själv som vad som helst, när som helst, i text, ljud och bild. Den autentiska människan med botten i sig själv är en utdöende art.”
Palmes svar dränktes av ett missljud som kom och gick med jämna intervall. Efter några sekunder bröt han igenom igen. Dessvärre hade mitt senaste inlägg undgått honom.
”Hallå?”, anropade han. ”Är du kvar, främling? Det hela var bedrövligt ondskefullt alltihop. Att dessa satans mördare ska få hålla på! På Sveavägen till och med!”
Med detta svajade och skrapade förbindelsen olycksbådande på nytt. Tusentals frågor trängdes i mitt huvud.
”Du råkade inte skymta en gubbe i keps med öronlappar?” hojtade jag desperat och förlamades i samma sekund av min ovärdigt korkade fråga. Mitt ansikte mötte mig med en plågad grimas i backspegeln.
”Fälldin?”, svarade Palme plötsligt. ”Det där låter som Thorbjörn. Men vad skulle han göra på Sveavägen en fredagskväll klockan 23:21?”
Samtalet bröts.
”Herr Statsminister!”, ropade jag. ”Herr Palme!”
Mina fingrar trummade mot mobilskärmen men numret hade inte längre någon abonnent. Ändå tyckte jag mig för ett kort ögonblick höra andetagen från ett folkhem som borde vara platsen på den andra sidan. Flämtningarna var svaga och avlägsna men bottnade ännu i medmänsklighetens lungor och i blodflödet från ett outtröttligt hjärta. Sedan blev det tyst. Palme var borta.
Text: David Hultén
