Ett försvarstal till fina fina Hov1

Det som inte fick hända hände. Jag mådde fruktansvärt när jag fick notisen om att min årliga sammanfattning av Spotify var här. Vem var min toppartist? Förra året var det Beatles, vilket jag säger nu för att bygga upp någon slags “kredd” inför det som komma skall. 

För min mest spelade artist pissåret 2019 var Hov1. Andas. Jag försöker komma till ro med detta, komma underfund med vad det är jag känner att de “har”. För det är objektivt dålig musik, jag är med på det. Det finns ingen som kan hävda motsatsen med väl underbyggda argument. 

Som mest lyssnade jag på Hov1 i våras under en otroligt generisk tågluff genom Europa. Jag gick runt tågstationen i Paris eller en Sephora i Prag och välte saker med min dyra ryggsäck. I mina hörlurar var “Smokebreak” på repeat. Det är en otrolig låt som handlar om att ta smslån för att köpa Yeezys. Den är dålig och den är svensk och det var tryggt. Deras hybris fick mig att komma ner på jorden. Det är delvis det som gör att jag vill lyssna. Just att de är så självsäkra, trots sina dåliga texter, tillför något. Många av raderna är dumma och paradoxala utan att ens försöka vara det. “Hur kan du ligga vaken om nätterna?” från deras första låt “Hur kan du säga saker”, är ett tydligt exempel. Hur kan någon ligga vaken om nätterna? Det känns som att kontexten blir fel, hur kan någon sova om nätterna är väl ändå en rimligare fråga? Har de försökt att göra något konstnärligt, förvirra med flit? I så fall faller det platt. Det blir komiskt och dumt, men i och med det blir det sårbart. Man kommer nära, bara inte på sättet de kanske hoppats på. Jag vill klappa dem på huvudet, säga “det ordnar sig”. Det är som att läsa Nicole Falcianis dikter, jag själv får en överväldigande känsla att jag kan göra allt de gör, fast bättre. 

Man kommer dock långt på att sampla bra grejer. Var hade Kanye varit utan det? Hov1s låt “Still” är bara rakt av Seinabo Seys låt med lite “rap” på. Nu, över till barn. Barn älskar Hov1 och hela grejen med barn är att de är okreddiga och ärliga. De har ingen smak men de vet vad som känns bra. De bryr sig inte om att texterna är slarviga, dumma och utan djup. Att tillfredsställa barns musikaliska behov gör man genom att ha en riktig poppig hook och en gullig melodi och så är det med det. Den finns i Hov1:s diskografi, det kanske inte bara var de som kom på den. 

Att jag känner att det finns ett mys kring fina fina Hov1 tycker jag ändå att jag har etablerat. I själva verket tror jag mest att “myset” handlar hur otroligt osköna de är. Vi är lite svältfödda på otrevliga svenska musiker. Hur tacksam jag än är över att dagens övriga artistelit är snälla och trevliga så är det lite kul hur de beter sig. Killarna. P3 guld 2018 kanske är historia nu men ingen har någonsin varit drygare. 

Det är inte coolt att lyssna på Hov1, i alla fall inte i de kretsar jag rör mig i. Det blir någon slags konstig meta-ångest som jag tycker är svår att förklara. Jag kämpar på med att inte vara pretto men jag tycker att det känns jobbigt att inte vara cool. Jag trodde jag var klar med att tycka att allt var pinsamt, att skämmas. Allt alla säger är att man bryr sig mindre om allt ju äldre man blir. Jag trodde jag var äldst. Jag är tjugo. Kanske måste jag fortsätta tycka att allt är pinsamt. Lite till bara. Men jag får sluta hävda att det är ironiskt. Ens mest lyssnade artist kan inte vara ironisk. Jag ska börja gå rak i ryggen. För jag tycker ju om Hov1. Jag ska skrika det på stan; Hov1 är riktiga rockstjärnor! Storhet vinner man inte med talang, det vinner man med att vara otrevlig, skriva dåliga texter, sampla Seinabo Sey och tilltala barn.