Ett epos om Sveriges död:

en vacker eldsvåda
börjar alltid med ett skott
i natten.

–

Vi var ute,
vi gick omkring
som man brukar.
Det var jag och Ola
som det brukar
vara.
Dessutom så var det sent
och det var sommar.
Det var fint ute
och kvällen kändes
oändlig med alla
möjligheter som låg
framför oss,
men allt var precis utom
räckhåll

–

Precis vid järntorgets spets
böjde sig en tjackis ner
och spydde högljutt
framför oss.
Han fortsatte att skratta
emellan spyorna som rann.
Jag tror han var påverkad
av något.

–

Finns det någon skillnad
på natt och dag?
Kvinnligt och manligt?
Ickemanligt
och ickekvinnligt?
Jag vet inte.
Ola visste inte
heller

–

Men Ola hade
som vanligt
ett ess i rockärmen
(skjortärmen).
Snabbt och smidigt
drog han fram
en Walter ppk
som han köpt på
nätet,
och satte en kula
i Folkteaterns
älskvärda vakt.

–

Blodet sipprade ner
i mattan de hade rullat ut
inför sin stora
Surströmmingskväll

–

Ola tyckte det var roligt
att se vakten lida.
Men han dog långsamt,
jag vet inte ens om han dog.
Ambulansen kom
och hämtade vakten.
Vakten ville ha en sista
skål från den törstiga
massan,
och Tjackisen
hade slutat spy.

–

Ola och jag
sprang upp för trappan
till Skansen kronan.
Som för övrigt
har öppet dygnet runt
enligt google.
Vi fick faktiskt vara där,
även fast det inte
kan te sig så.

–

Ola hade som
vanligt
ett ess i skjortärmen
(rockärmen).
Han drog fram
en handgranat som han
fått på köpet och sa,
undrar vad denna kan göra.
Idiotisk fråga
nu såhär i efterhand,
men vi är alla
unga och dumma
på ett eller annat sätt.

–

Ola lade tillbaka
handgranaten.
Han ville spara den
till nästa gång
Jens Lapidus
har boksläpp.

–

Poliserna gömde
sig överallt.
Dem behövde inte
gömma sig
men det är vad
dem är vana vid.
Vi smet in och ut
ur trånga gränder
för att undvika
deras blickar.

–

Jag höll ett tal
medans vi väntade
på spårvagnen.
Det var någonstans
emellan
Kungsportsplatsen
och Klaratornet.
Ola var den enda
som lyssnade
på mitt tal
om Sveriges död,
för Sverige var
verkligen dött
den kvällen.
Jag var helt säker
på det.

–

(Nu när jag sitter och skriver
så ser jag
att sverige faktiskt har dött.
Det hände under våra näsor.
Hur kunde vi missa det?
Jag ska meddela att det hände
när Lena Andersson
blev postmodernist).

Text: Ludvig H. Sandell, @sistanatten