En välspelad men uddlös hemmafru
På Dalateaterns Lilla Scen kryllar det av kulturtanter och deras barnbarn som liknar små kopior av dem själva. Inte så konstigt, då vi i kvällens föreställning Handbok för husmödrar får följa Ester, som är 19 år, nyinflyttad och nybliven mamma i 1950-talets Sverige. I den toppmoderna 50-talsvillan ska hon och hennes man Gunnar bygga ett liv. Som inflyttningspresent från svärmor Hildur får Ester ett exemplar av just handboken som ska vara ledstjärnan i hennes nya liv.
Men allt blir inte som hon tänkt sig. Ester berättar för oss i publiken hur hon utan att bli tillfrågad fick gå från sitt jobb som etikettklistrare vid bryggeriet Gränges. Hennes chef resonerar att nu när hon är gift och ska bli mamma har hon ju fullt upp med sysslorna där hemma. Orden ”Det viktiga kanske inte är vad man gör. Det viktiga kanske är vad man är.” upprepas flera gånger i Esters direkta tilltal till publiken som löper föreställningen genom.
Pjäsen berättas i en sammanstrålning av tider, där Ester gestaltas av Susanne Ekman Hellström, Anna Granquist och Mala Kyndel, vilka även gestaltar alla andra roller. Tillsammans framför de en grundlig genomgång av historien om folkhemmets hemmafruliv. Vi får se Ester från tiderna när hon var 19, 40 och 60 år, där hon reflekterar kring sitt liv och sina erfarenheter och minnen.
Föreställningen har även flera förbryllande sång- och dansnummer, med äldre dansband och mer nutida pop. Handlingen kan gå från allvarliga utläggningar om vad Ester håller inom sig till att det plötsligt blir glättig show med “gamla godbitar” från förr där alla Estrar dansar tillsammans. Nåväl, att meningen är att det ska förhöja ljusglimtar eller betona och nyansera allvarligare partier, men de känns istället ofta aparta och forcerade.
Esters förminskande av sig själv är dock smärtsamt att se. Det bakas rullrån, golven skuras, det städas och diskas och Ester konstaterar bittert att: “Ingen har någonsin frågat mig om vad jag vill.” och “Det blir väl bäst så för alla”. Vad blir man när hela ens existens centreras till matlagning, städning och barnalstring, och när det sedan i modernintetens utveckling tas ifrån en? Ester bryter ihop och gråter. Hon har blivit obsolet.
Men det är något som inte klaffar. Budskapet verkar vara: Titta hur dåligt vi kvinnor hade det! Medan jag mest tänker: Det här är väl inget nytt? Men Matilda, vill du inte förstå hur kvinnor har haft det förut? Vill du inte få inblick i hur kvävande kvinnorollen har varit? Problemet är att det som berättas här har berättats förut, det är något som behandlats oräkneliga gånger i kulturen och på avsevärt mer intressanta sätt.
Vid vissa punkter snuddade föreställningen dock vid att beröra, som när djupa trauman från dåtiden nystas upp och det olösta återkommer i Esters nutid. Här tangerar vi ett mörker som vi tyvärr aldrig får gå ned i. Som när Ester kvider av sorg eller bryter ihop av ångest, men då hör jag plötsligt flera gånger hur publiken skrattar. Är det inte tanterna i publiken som ska sympatisera med Ester eller är det för jobbigt? Och sedan är stunden över och det blir ett nytt dansnummer.
Ester biter ihop och gör sina sysslor och får några sammanbrott. Hon är trött. Hon känner att hon håller på att bli galen. Hon håller allt inom sig. Vi ser det. Vi hör det. Men bara för att saker upprepas på scenen betyder det inte att vi känner det.
Såklart avslutas pjäsen med Ängeln i rummet i Lalehs version. Och det blir precis som jag trott, när föreställningen är slut ska vi sitta och sucka och säga, “Ja tänk, såhär var det förr i tiden”. Och sen då? Vad vill föreställningen göra med oss förutom att ge en snyggt förpackad tragisk historieskildring? Föreställningen anspelar på en faktisk verklighet och ett kvinnoöde jag borde relatera till, men istället blir jag mest irriterad över den uddlöshet vi just bevittnat.
För vad uppmuntras vi kvinnor till i pjäsens forcerade slutsensmoral som saknar förankring i övriga delar av pjäsen? Förvirring? Jag eftersöker att nå katharsis men tyvärr känner jag mig likgiltig inför denna mellanmjölksversion av Ibsens Ett Dockhem som endast mynnar ut i en antiklimax. Efteråt skrockar kulturtanterna nostalgiskt medan barnbarnen mest ser ut att vilja åka hem.
Spelperiod: 21 mars – 10 maj 2026, i Falun och på turné i Dalarna.
