En litens desperata försök
Ett.
Han sitter koncentrerat på golvet i vardagsrummet. Runt honom brer ett hav av det pyssel han fått av mamma ut sig. Det glittrar av färgglada pappersbitar och locklösa pennor. I mitten sitter han med en sax som är nästan lika stor som han själv i ena handen, i den andra håller han sitt verk. Han biter sig i läppen medan han snyggar till kanterna, han kan knappt vänta tills den är färdig men först måste han se till att den blir perfekt. Varsamt klipps simhuden i papp mellan fingrar och tår bort. Han suddar bort blyertsresterna under de färdiga tuschlinjerna. Tålmodigt har han väntat så att färgen hunnit torka innan han börjar sudda, så att inga linjer blir förstörda. Han har målat munnen oproportionerligt stor och osannolikt glad. Men det fina i att bygga sin egen är att man får välja själv. Och får han välja själv ska hans vara gladast och snällast i världen. Mungiporna slutar uppe vid öronen och de är målade i röd permanent tusch så att de omöjligt kan halka ner. Alltid glad. Aldrig arg. Även armarna är oproportionerligt långa, det är för att hans alltid ska kunna kramas, även om han har en annan under armen med. Armarna är tillräckligt långa för att alltid rymma honom. Händerna däremot har han krympt, det är av taktiska skäl, så att de inte kan nå runt hans handleder. Det kan göra ont när de har för stora händer, och har man chansen att konstruera sin egen bör man tänka på sånt. Han ser sig om i pennhavet och funderar en stund innan han slutligen greppar en. Så färglägger han hela kroppen, både hud och kläder, i gult. För det är en snäll färg, en varm och skön färg som utstrålar värme, det har bildläraren sagt och får man välja färg på sin ska hans vara gul. När han är klar har även hans egna fingrar färgats aningen gula av all tusch som använts, men det gör ingenting. Det får det bara att kännas som att de hör ihop. Att de som nästan är släkt på riktigt. Han ler stort och springer ut i köket.
Stolt håller han upp den för mamma som skrattar och säger ”Åh fy, vilket läskigt monster!”. Papperspappan åker i sopen. Han var meningen att bli perfekt. Men det är klart, mamma gillar bara plastpappor, men de håller ju aldrig längre än ett halvår.
Två.
Leken Mamma Pappa Barn är egentligen för tjejerna att leka. Det är aldrig någon av killarna som vare sig föreslår eller går med på det lekförslaget. Det ingår faktiskt som plikt i att vara kille på skolgården att demonstrativt vara emot den typen av lek. Man kan visa missnöje på många olika sätt. Till exempel genom att dra en lång dramatisk suck, ställa till med ett högt buande i kör eller till och med att sparka grus mot den tjej som kom med förslaget. (Gör man det sistnämnda får man räkna med att bli grusattackerad tillbaka av tjejerna).
Han är en kille, så därför stönas och suckas och sparkas det grus även från hans håll så fort förslaget kommer. Det är bäst att göra som resten av killarna, att sticka ut är inte riktigt hans grej. Men i hemlighet hoppas han alltid att förslaget ska gå igenom. Och rätt så ofta efter en omgång gruskrig vinner tjejerna och killarna går motvilligt med på att ingå i världens mest tjejiga lek. När förslaget klubbats igenom kastar han huvudet bakåt och suckar högt, men ler inombords när han och resten ställer upp sig för att bli tilldelad sina roller i leken. Mamma och Pappa paxas snabbt. Det är alltid samma två tjejer som spelar den grunden. Resterande tjejer bråkar om vilka som får vara storasyster. Som kille ber man aldrig om att vara någon speciell, man blir allt som oftast store- eller lillebror, vilken av dem beror för enkelhetens skull på längd. Han tar som alltid emot lillebrorsrollen med ännu ett stön, innan han går in i karaktär. Men då trivs han. Det är underbart. Det spelar ingen roll att han blev lillebror, han hade lika gärna kunnat få bli lillasyster. Så länge han får leka barn är allt perfekt. Han leker barn med två föräldrar. Han tittar på sin pappa med långa blonda flätor och rosa gummistövlar, världens bästa pappa, tänker han. Han kryper runt på alla fyra och säger gogo gaga medan mamman och pappan står och lagar geggamojagryta. Min pappa har två flätor. Ansiktet är vänt ned mot marken, det är bara han och gruset som vet att han ler.
Tre.
I skolan finns det en regel som är att man inte får ha med sig något eget hemifrån om man inte låter kompisarna också få låna och leka med det. De flesta kompisarna följer den regeln och om någon inte gör det ska man säga till fröken. Då säger fröken till den som inte följer regeln att den ska göra det och så blir den som inte följer regeln en som följer regeln. Det är en av de sakerna som fröken har sagt är en guldregel på skolan, alltså en sån som är superviktig att man följer. Alla vet det. Men nu när han har gått till fröken och berättat att en kompis inte gör det så är det som att regeln tappat guldet. Istället för att raskt gå fram till kompisen och säga åt henne att Nu får du dela med dig så tittar fröken bara på honom och ler snällt. Det är helt fel reaktion. Istället för att sätta på sig det där allvars-ansiktet som skrämmer den som gjort något dumt har hon tagit fram det som används när fröknar tröstar. Men han är inte ledsen, han har inga skrapsår som behöver baddas, han är arg. Det hela är mycket förvirrande. En av kompisarna följer inte guldregeln och det betyder per automatik att hon då ska bli tillsagd. Varför funkar inte fröken som hon ska? Han stampar i marken, drar otåligt i nederkanten av den orangea rastvakts-västen. Men kom då säger han och drar lite till. Men istället för att följa med dit den bestämda handen drar sätter sig fröken på huk. Fel håll, hitåt, säger han och rösten låter mer och mer frustrerad men hon lyssnar inte. Istället lägger hon huvudet på sned, med fortsatt tycka-synd-om-ansikte. Fröken lirkar loss den lilla handen från reflexvästen och lägger den i sin. Du, vännen, den regeln gäller inte med pappor.
Text: Milja Lo Timm
