en grå kropps utälvning

två experiment

min högerhand har blivit gummerad plast
till följd av upprepad exponering
för tanken.

jag dricker bara varmvatten
ur gamla etikettslösa PET-flaskor
som fått stå hela förmiddagen i fönstret.

vi genomborrad

när våren spricker övermoget och trängs
ut i födsloluften
av bladfjädrar i formation, valsade spjutspetsar
och suckar ånga ur novemberhuvuden.

jag är vi genomborrad.

insikten blir lättare i fasbytet,
utklivandet, indragandet, frigivandet
skakar fjättrar som knakar när man älskar
eller ser en grå kropp utälvas.

kroppsscanning

det här syftar till att uppmärksamma
känslor och tankar, utan att skrämma
dem på flykten – de får vara
så länge du kan se dem.

se till att andas om du gör det,
eller att känna andetagen om inte.
låt blicken klyvas om det är bekvämt.
stäng ögonen eller lägg undan dem.

en kropp – när man vänder blicken till
fryser den som ett rov.
bara bytesdjurets hjärta slår.
känn andetagen, men försök inte förändra dem.

vore du en båt och andades
skulle framtiden bäras på din rygg.
bara känn dem bölja genom kroppen,
andetagens klistervågor.

tuffa på. havet är stort och vi har långt att färdas. flyt lättsinnigt. sjunk långsint. hundraåtta grader celsius.

rikta medvetandet som strålkastare
från den gamla volvon ut i ösregnet
några ögon glimrar i vägkanten,
ser du dem?

tår kring vilka klänger blåstång
blå av olja
surrar som för att varna att det stiger
vattnet, klistervattnet.

insup, insup, glöm inte att andas
andas! oförändrat! gurgla!
skum, tapetklister i matberedarskum
låt inte strålkastaren hindra, inte något.

trettiotusenslumenpromenera
uppför knä, veck, lår, höft,
jag tittar inte, bara du, rikta ljuset dit
bara bytesdjurets hjärta slår.

ländryggen kan hålla mycket stress.
byt, ett djur, en form som aldrig
borde varit medgivlig. den skäms,
vill stelopereras och gör rätt i det.

känn tungt kluckandet dit köttet
ännu inte trängt, gurgla,
oförändrat, känn hjärtat, stilla
där bara klistervattnets djur står.

häng. upphängd. belys. fyra lyktor centrerad stigmata i bröstet. jesus kände sin kropp. länge.

rör vid heta gjutjärnsplattor med fingrarna,
men håll dem stilla. bara fäll
huden. du vet vad den har gjort.
vänd tanken till djupen när den vilsnar. klisterdjupen.

stiger djupen eller sjunker resten?
hurdant säger halsen, nacken,
slå dem samman och tala:
skum! skum! bubblor som spricker! warum?

känn ditt kranium inifrån och ut
med tio fingrar ur halsens skumma djup
hur gommen är mjuk mot hjärnans
allra onödigaste, sjuka delar.

så: känn bytesdjurets hjärta stiga
och klistervattnet slå mot stranden
se solens sista strålar fast i flugfällssanden
och kom ihåg att du när som helst kan uppnå detta.

trinidadduva

trinidadduva, gudahuva
ansamlad blåaktig hypostas i fettet
efterdödad utfällning.
utdöd innan levandet blev till.
en gång prydde du himlavalvet
        som stjärnbilder, så självklara,
stinna dunlager mellan mutationen
och det eviga.

så landade du att vila för natten.
för vem kan flyga i mörker?
        än mer, vem kan smyga upp
på något av kött och blod
och vrida det ut och in?
å mannagryn, å grötvälling.
jag lodar ditt galjonsbröst med ravitchspettet
gudahuva, trinidadduva.

Text: Isak Laestander