Ekona från Göteborgskravallerna studsar åt alla håll
Kastar man ett getöga på världshistorien ser det ut som att vi framförallt har förståndiga människor att tacka för rättigheterna vi har idag. Sällan finns det plats i historieböckerna för alla stökiga människor som försökt förändra världen. I Göteborgskravallerna – som om en annan värld var möjlig får myllan i det politiska ekosystemet det utrymme den förtjänar.
Föreställningen skildrar händelserna kring EU-toppmötet 2001. Hundratals aktivister reste till Göteborg för att protestera mot EU, den globala marknadsekonomin och USAs president George Bush. De från början fredliga manifestationerna urartade i våldsamma protester och kaos. Polisen sköt skarpt mot demonstranter för första gången sedan Ådalen 1931.
Det är en känslig berättelse att skildra eftersom det är så många som fortfarande lever med konsekvenserna. Dramatikern Jerker Beckman tar sig an problemet genom att låta flera olika röster höras. Personerna är fiktiva, men deras egenskaper och upplevelser är hämtade från verkligheten.
Polischefen Ulf Rönn (Robin Stegmar) lovar sin dotter en semester på “M… Tjörn!” när allt har lugnat ner sig. Annika (Hilda Krepper) från AFA ska dela ut rosa ballonger till små barn för att sprida en “gullig antifascism”. Om Lena (Elesine Naucler) från nätverket YaBasta! lyckas bryta sig in på svenska mässan, vill hon “läsa en dikt och göra ett uttalande”.
I Rickard Anderssons scenografi är den välbekanta, kommunala inredningen en hörnsten. Ljusa träbord med stålgrå metallben. En IKEA-Poäng fåtölj. Pucko och en ostfralla inslagen i plastfolie. Det är nästan övertydligt: det handlar om vanliga människor som gör vanliga saker i vanliga miljöer. När en lekfull workshop i att pressa sig förbi polisen med badringar och bitar av skumgummimadrasser avbryts av en containermur och kravallpolis blir kontrasten hjärtskärande.
Föreställningen nystar i många trådar som lämnas hängande. Alla ska höras, och alla aspekter ska tas med. Poliserna humaniseras och nyanseras. De ifrågasätter sina befäl, de är rädda, och de blir själva slagna blodiga, drabbade av hjärnskakning och PTSD. Aktivisten Andrés (Jason Iskander) får besked om att hans spanska morfar som kämpat mot diktatorn Franco är död. 17-åriga Peter (Eric Almefalk) dras med i upploppet på Avenyn, men ifrågasätter sedan om det verkligen är rätt att kasta sten på folk. Nazister i IFK-tröjor slåss med aktivister utan att polisen hindrar dem. Pizzeriaägaren Bengan (Kjell Wilhelmsen) får långt mindre ersättning för sin förstörda restaurang än de stora kedjorna. Han förklarar i slutet av första akten att han brukade vara Socialdemokrat, men nu röstar på skinnskallarna som brukade hänga på hans pizzeria. De har växt upp och blivit politiker. Här finns inte tid för subtila metaforer.
När föreställningen går mot sitt slut är det med ett försök att knyta ihop säcken med en framåtblick. Den nya generationens rörelser nämns, men det är snarare ett vagt axplock från samtiden än en blinkning till de som tagit över facklan från Göteborgsaktivisterna: “Fridays for Future, den Arabiska våren, engagemanget mot kriget i Ukraina, Gazaprotesterna”.
Samlingsnamnet “Gazaprotesterna” är anmärkningsvärt. Kallar de sig inte “Palestinarörelsen?” Medvetet eller omedvetet skiljer begreppet ut de aktivister som framförallt invänder mot Israels agerande i Gaza de senaste två åren, från den mer radikala skaran som menar att Israel är en apartheidstat som begår folkmord i Palestina. Det är intressant, med tanke på att aktivisterna som åkte till Göteborg 2001 antagligen hör till den senare gruppen.
Trots det ibland övertydliga och klottriga politiska budskapet är helhetsintrycket kraftfullt. Skådespelarna lyser starkast när de inte behöver förklara en metafor, utan tillsammans skildrar personer och situationer som känns igen från verkligheten. När ensemblen i slutet av föreställningen stämmer upp i “Inatt jag drömde” önskar jag att jag satt längre bak, så att skådespelarna inte kan se att jag gråter.
För visst finns det något här: en närmast religiös längtan efter att tro på att vi kan bättre.
Göteborgskravallerna spelar på Göteborgs stadsteater till 30 maj
Text: Doris Kapla
