Dreamgirls är en dröm som du sent kommer att glömma

China Teatern bjuder som vanligt på en livad premiär när musikalen Dreamgirls introduceras. Det är väl i och för sig inga konstigheter när den otroligt talangfulla ensemblen skapar en ständig fest på scenen. Dreamgirls kommer få dig att vilja dansa, skrika och koka som aldrig förr när den första afrosvenska uppsättningen i Sverige någonsin tar över China Teatern med ett brak.    

Showen börjar med att trion Dreamettes bestående av Effie (spelad av Laila Adéle), Deena (spelad av Janice Kavander) och Lorell, (spelad av Mary N´Diaye), åker tillsammans med deras låtskrivare och Effies bror C.C, framförd av Christopher Lehmann, för att delta i en sångtävling. Där träffar de inte bara musikern THE James Thunder Early, spelad av Prince Mpedzis, utan även den som kommer att visa sig vara gruppens undergång – managern Curtis Taylor Jr (framförd av Alexander Larsson). 

James, även kallad Jimmy, är en riktig casanova som har lyckats skrämma bort ännu en duo av back up-tjejer genom sitt flörtiga beteende och behöver några nya och det snabbt. Med Curtis närvarande lyckas han sälja in The Dreamettes till Jimmy och tillsammans jobbar de sig upp på listorna. Till slut får The Dreamettes en egen show, men på två villkor: de ska nu kallas för “The Dreams” och huvudsångaren Effie måste steppa ner och låta Deena stå längst fram för att hon, enligt Curtis, är mer ”TV-vänlig” och Effies röst är för “speciell”. Desto mer uppmärksamhet Deena får från både fans och Curtis, desto sämre mår Effie. Resten av tjejerna börjar tröttna på Effies ledsna humör och Curtis bestämmer sig för att kicka ut Effie och ersätta henne med någon yngre och smalare. 

Mpedzis är första aktens stjärna under en längre del av föreställningen. Han kan bjuda på en riktig show och har en röst av en siren. Det är uppenbart att Mpedzis är född för att stå på scen. Publiken behöver kämpa emot för att inte börja dansa. Men något ändras när Adèle avslutar första akten med ett otroligt solo av låten ”Jag Stannar” som får stående ovationer av publiken. Adèles röst är som ingen annan och den kraft hon besitter är enastående. Filmstjärnan Jennifer Hudson, som spelar Effie i filmversionen av Dreamgirls, kan inte få mig att känna samma sak som Adèle kan.

I akt två har det gått sju år sedan sist och vi glider in i 70-talet. The Dreams har blivit queens of pop, medan Effie nu är småbarnsmamma. Jimmys första manager Marty (spelad av Peter Gardiner) som var där innan Curtis tog över, vet hur unik Effies röst är och vill få henne på scen igen. Efter att Effie återfått sitt självförtroende hjälper Marty henne att bli redo för sitt eget första album. C.C börjar ångra att han förrådde sin syster för Curtis och The Dreams och skriver en topplistehit till Effie som han anser att bara hon kan framföra. Curtis klarar inte av att se hennes låt komma högre än The Dreams på topplistorna och gör därför allt i sin makt för att stoppa henne. Samtidigt börjar resten av The Dreams tvivla på vad de faktiskt vill göra med sitt liv.  

En av musikalens många höjdpunkter är klyschigt nog, Effies och Deenas återförening med låten ”Lyssna” som även den lyckas få stående ovationer av publiken trots att låten är mitt under showen, något som är väldigt sällsynt. 

Även om man känner ilska för tjejernas svek mot Effie, kan man inte förneka att managern har en riktig talang på att manipulera och kan övertala vem som helst att göra vad som helst – och det gör han. Det krävs talang för att kunna sälja in sig själv som en bra skurk i vilken show som helst och Larsson gör det med bravur. Jag kan inte se någon annan spela Curtis än just Larsson. Tyvärr är dock inte Curtis beteende så ovanligt som man kan hoppas. I en intervju med Adèle berättar hon för KULT om hur hon tidigare haft en producent som hade bett henne dämpa sig och hålla tillbaka med sin unika röst för att det var “för mycket”. Något som påminner avsevärt om Curtis. Även om vi hoppas att branschen ändrats för afrosvenskar sedan 60-talet kanske vi ändå har en lång väg kvar att gå. 

Karaktären Effie må klaga på både kläder och peruk under musikalens start, men det går inte att förneka att tjejernas hår och kostymer är helt perfekta. Varje karaktär har kläder och hår som passar både tiden och dem perfekt, något vi kan tacka Lehna Edwall och Sara Klänge för. Sen skadar det inte att 60- och 70talet var fullt av färg och glitter. Det enda som skaver en del under showen är översättningen till svenska. Något som kan förstöra flowet under låtarna och blir stundvis klumpigt. Det är inte optimalt när man hör en låt för första gången och det är tydligt att den är översatt. 

Detta är en musikal som visar den mörka sidan av showbiz och hur långt människor är villiga att gå för pengar och berömmelse. Men det är även en musikal om systerskap och att bryta sig fri från kedjor som håller en tillbaka. Jag önskar dock att Jimmy hade fått ett bättre avslut, men jag vill tro att han kan överleva vad som helst så länge han har musiken. Vad det gäller tjejerna, har jag aldrig sett några skådespelare se så tacksamma ut som Laila Adéle, Janice Kavander och Mary N’Diaye när de tar emot publikens jubel. De lever verkligen The Dream. 

Dreamgirls spelas på China Teatern mellan 12 september till 17 november