Tillhörighet och tacksamhet över musiken – en intervju med stjärnorna bakom Dream Girls
KULTs Christine Gandal samtalar med musikalartisterna Janice Kavander, Laila Adèle och Mary N’Diaye som är aktuella i musikalen Dreamgirls – The Musical på China Teatern i höst.
Musikalen utspelar sig i USA under 60-talet och handlar om trion The Dreamettes, som försöker ta sig till toppen med hjälp av en tveksamt godhjärtad manager. Den drömmiga trion spelas av Janice som karaktären Deena, Laila som Effie och Mary spelar Lorrell.
Har ni sett filmen eller något av uppträdandet innan ni fick rollen?
Alla tre nickar och instämmer om hur de sett den ett flertal gånger.
Har någon av er suttit i publiken och sett den live?
Ett enhälligt nej från trion, men Janice lägger till:
– Nej tyvärr. Jag ville gärna se den men jag hann aldrig. En stor sorg faktiskt. Men ja, nu är vi ju här.
Laila: Ja, vi tar igen det nu!
Vilken är er favoritlåt från showen?
Laila: Den är svår, det finns ju så många bra låtar.
Mary: Ja, men Love you I do från filmen gillar jag.
Laila: Ja, den är så fantastiskt svängig. Jag tror Steppin’ To the Bad Side är min favorit annars.
Janice: Steppin’ To the Bad Side är riktigt bra. Gillar även I am changing väldigt mycket.
Mary: Ja, den är fin!
Laila: Det finns så många. Christine, det där var en väldigt svår fråga.
Är det någon låt som är lite roligare att framföra?
Laila: Det ska bli intressant att känna och klämma på det när vi kör live. Kanske kommer det ändras under resans gång, eller vecka för vecka. Musiken i Dreamgirls är så otroligt bra och stark, för min del är det svårt att välja en favorit.
Mary: One night only är ju dock väldigt fin. Den är ju klassisk. Om jag måste säga en så är det den, det finns så mycket känsla i den.
Här någonstans började, som på många internetmöten, tekniken strula och tyvärr försvann Mary ett tag.
Ni ser ut att sitta på så olika ställen, var håller ni hus någonstans?
Laila: Jag bor utanför Malmö men jag är från Stockholm. Så jag måste flytta lite när vi repar och när vi spelar.
Janice: Jag bor i Stockholm. Born and raised i södra Stockholm, men nu har vi flyttat till Solna. Känns som en helt ny värld öppnades upp när jag flyttade hit. Nu har jag blivit värsta Solna-ambassadören.
Det ledde till ett samtal om min favoritartist, Taylor Swift, och hur hennes konsert fyllde hela Solna i mitten av maj 2024.
Vilka är era största idoler?
Laila: När det gäller musikaliska idoler är det Whitney Houston, Aretha Franklin och Tina Turner för mig.
Mary lyckades komma in igen och hörde min fråga.
Mary: För mig är det Lauryn Hill, både när det kommer till rap och sång men även skådespeleri. Hon har verkligen varit en stor inspiration för mig och influerat mig mycket.
Janice: För mig är det Whitney Houston alla dagar i veckan, men även Toni Braxton och Amy Winehouse.
Ja, vem är inte svag för såna kraftfulla röster?
Nu när Mary har kommit tillbaka kanske vi kan diskutera musikalen igen! Hur mycket känner ni att ni relaterar till era karaktärer? Kan ni se er själva i dem?
Laila: Jag relaterar till Effie en hel del, särskilt när det kommer till att vara kvinna i skivbranschen och försöka göra sin röst hörd, stå för den du är och att hantera svek i kärlek. Har även alltid haft väldigt fint systerskap genom livet, som även är en väldigt viktig del i Dreamgirls. Så det finns absolut mycket som jag kan relatera till.
Mary: Hon, som jag, försöker alltid hitta humorn i olika situationer för att skapa god stämning samtidigt som vi kan ryta till och säga ifrån när det behövs. Sen kan jag tycka att hon är lite väl hoppfull när det kommer till hennes relation till karaktären Jimmy. Ibland vill jag bara skaka om henne och få henne att fatta sitt eget värde. Men vi minns väl alla hur det var att vara ung och kär, säger hon och skrattar.
Janice: Jag kan verkligen känna igen mig i passionen, de stora drömmarna och hoppet, som jag egentligen tycker alla tre karaktärerna har. Att få sin röst hörd, att kunna blomma utan att behöva hämmas av andra och andras åsikter, är något jag verkligen relaterar till. Men också det här med att navigera i att göra alla nöjda, samtidigt behöver man ställa sig frågan: men jag då? Man tappar bort sig själv och det har jag verkligen under hela mitt liv jobbat med. Att vara till lags och göra andra glada har gjort att jag hamnar längre bak, så det är något jag verkligen kan relatera till på många sätt.
Janice fortsätter med att jämföra branschen från tiden då Dreamgirls utspelar sig och nu.
– Samtidigt som jag känner igen mig väldigt mycket i henne, känner jag också att hon är en helt annan person än vad jag är, men det var ju även under en helt annan tid. Och då börjar man ju tänka lite, vad har förändrats egentligen? Hur ser musikbranschen ut idag? Det är ju fortfarande väldigt relevant. Det är viktigt att prata om de klyftorna som finns och hur mansdominerad musikbranschen är. Att alltid få kämpa så mycket, men att man måste göra det för att det finns inget annat än kärleken till musiken och att få uttrycka sig.
Har ni även som POC någonsin upplevt diskriminering i musik- eller teaterbranchen?
Janice: Ja, det har jag definitivt upplevt. I början när jag släppte musik blev jag konstant jämförd med andra svarta artister, även om vi har helt olika musikstilar. Det var som om de ville klumpa ihop oss och att det inte fanns plats för fler än en. Det har blivit mycket bättre nu, men då tyckte jag att det var väldigt tydligt. Jag upplevde att det fanns en förväntning om vad jag skulle göra och att jag behövde leva upp till det. Jag krigade för bevisa mig själv på något sätt, jag var så himla ung och trodde verkligen att jag behövde göra det.
Mary: Jag har också liknande upplevelser. Jag började min artistkarriär när jag var 19 år och i möten med olika skivbolag fick jag flera gånger höra att de gillade mig men att de inte riktigt visste vad de skulle göra med ”det afrikanska”. En A&R uttryckte till och med att jag var fantastisk på scen, men för ghetto. Det ledde till att jag sakta men säkert började ta bort det i min musik och image som var kopplat till mitt afrikanska kulturarv för att vara mer mainstream.
– Att känna att man inte passar in och att man inte duger som man är, är definitivt något jag kan relatera till, därför känns den här musikalen extra viktig. Något jag tycker är otroligt fint med just Dreamgirls är hur den lyckas sprida hopp och ljus samtidigt som den speglar ett ganska taskigt förflutet för många svarta musiker, men på ett otroligt smakfullt och snyggt sätt. Äntligen får vi en fet musikal där unga afrosvenskar kan identifiera sig med huvudrollerna på affischen och att jag får vara med om det här är helt sjukt!
Laila: Precis, jag har fått många meddelanden skickade till mig av kvinnor som skulle behövt inspiration ännu tidigare än när filmen kom ut 2007. För min del hade jag en liknande situation som er i musikbranschen, men det gällde en specifik producent som inte tyckte jag skulle sjunga som jag ville. “Det är för mycket power i rösten”, “dämpa” eller “håll tillbaka”. Sedan hamnade jag på ett skivbolag som fick honom att försvinna och helt plötsligt öppnades det massor av dörrar. Istället för att försöka förändra eller passa in, blev fokuset istället hur vi ska förvalta denna unika röst och inte jobba emot det.
Jag är väldigt ledsen att höra det ni fått gå igenom, men även lite hopp i det att ni uttryckte att det känts bättre nu än i början av er karriär.
Mary: Jag känner nog att samhället har en större tolerans idag tack vare den hype afrobeat fått nu när afrikanska artister fyller arenor, även i Europa och USA, utan att kompromissa med sin image och kultur. Det är kul att höra folk i vår del av världen sjunga med på olika afrikanska inhemska språk utan att ens förstå orden men höfterna är med ändå. Jag älskar det! Det är synd bara att det ska ha behövt ske på de villkoren, att inte bli accepterad som man är innan det blir mainstream.
Vad skulle ni känna är slutmålet? Om ni kunde uppnå vad ni ville i er karriär.
Mary: Jag känner att målen ändrar sig hela tiden. Man blir så bortskämd. Jag kommer ihåg att när jag var yngre satte jag ofta upp milstolpar och när jag väl uppnått dem var jag snabbt redo att gå vidare till the next one, utan att riktigt njuta och vara i stunden. Jag tror att man får försöka påminna sig själv om att, “omg, vi lever en dröm just nu”. Jag försöker bara vara tacksam och vara i nuet. Vet inte om jag idag har något specifikt mål. Jag har liksom insett att det som är menat för mig sker oavsett, och jag är rätt nöjd med att jag får göra det jag älskar.
Laila: Jag håller helt med Mary. Vi får leva och arbeta med vår passion och något vi drömt om sedan vi var små. Det är såklart tufft emellanåt men den här tacksamheten och ödmjukheten till att få vara med i såna här uppsättningar och bli bokad på så härliga konserter, både mindre och större. Att Dreamgirls skulle komma till Sverige har varit en dröm för mig sedan jag var 16 år gammal. Jag kan fortfarande inte greppa att vi är här. Denna tacksamhet är konstant och jag har inte heller något specifikt mål. Jag kommer nog aldrig känna mig helt klar.
Janice: Håller verkligen med om allt ni säger. Det är så otroligt att få göra det man älskar och att ständigt sträva efter att utvecklas, utmanas och blomma. Så länge jag får stå på scen kommer jag vara lycklig.
Mary: Det är grymt att få komma in och uppleva så mycket. I de rummen jag varit i innan så har jag aldrig känt ett sånt safe space som detta, där man möter så många bröder och systrar. Att inte vara en minoritet, och det tycker jag är en mäktig känsla.
Laila: Ja, vi har alltid varit en minoritet. Därför är denna musikal så fantastisk.
Janice: Det är så otroligt att vi är här nu.
Laila: Det här är den första afrosvenska uppsättningen någonsin. Det är även första gången utanför England och USA.
Janice: Så det här målet du efterfrågade, det är nog det här.
Jäklar det var väldigt fina svar man får från er.
Mary: Vi är så tacksamma och vi bara njuter.
Laila: Åh, vad vi ska njuta.
Dreamgirls – The Musical kommer att spelas på China Teatern i Stockholm mellan den 12: september till den 17: november 2024
