Dopaminjagande Fröken Julie drivs av förhöjd kåthet
En midsommarnatt stegar grevens dotter in i köket där tjänstefolket håller till, ute efter den stiliga betjänt som fört henne så väl i en dans tidigare under kvällen. Men hur ska fröken Julie manövrera maktskiftet som infinner sig när hon faktiskt får det hon vill ha? August Strindbergs Fröken Julie – om makt, klass och kön – har varit relevant sedan den skrevs. I 2026 års uppsättning är man inte rädd för att modernisera.
När publiken ljudligt strömmar in till Kulturhusets Lilla Scen stör vi den spända tystnaden, då de tre skådespelarna redan är där. Vi ser Félice Jankells fröken Julie och betjänten Jean (Adam Pålsson) i profil, sittandes. Jean skruvar på sig iklädd slips och kavaj. Fröken Julie sitter behärskat stilla i figurnära slipklänning och svarta fuck me- pumps. De sitter på plaststolar vända till köket där hela midsommarnattens händelseförlopp ska utspela sig. Där donar kokerskan Kristin (Charlotta Björck) i enkel t-shirt och med tatuerade armar. Kökets industriaktiga kloss till kylskåp är beskrivande för hela scenografin- det är hårda kanter, rostfritt stål och avskalad stil. Det är med andra ord inte ett kök som Strindberg, född 1849, hade känt sig bekant i. Men den trängda känslan i hans psykologiska drama infinner sig redan innan lamporna i salongen släcks.
Redan i de inledande scenerna märks det att det moderna uttrycket i kostym och scenografi sträcker sig även till dialog och innehåll. Dialogen är övergripande densamma, men språket är lika renoverat som köket. Med minimal risk för publiken att haka upp sig på gammalmodiga ord flyter pjäsen på ordentligt utan att kompromissa med det väsentliga. När även innehållet emellanåt svänger iväg från ursprungsmaterialet i helt nyskrivna scener känns det därför befogat.
I pjäsen befaller Julie till exempel Jean att kyssa hennes sko. I den här versionen beordrar hon även honom att dansa för henne. “It’s strange what desire will make foolish people do”, sjunger Chris Isaak förtvivlat i kärleksmelodin Wicked Game från 1989, och visst är det ett Wicked Game som Julia Marko-Nord här regisserat fram. Adam Pålsson dansar i rosa ljus och Julie iakttar honom tillsammans med publiken. Än så länge har hon övertaget. Man belyser den sista stunden där Julie har makt över sin egen situation. Scenen ger utrymme för den kvinnliga sexualiteten på ett sätt som Strindberg kanske inte förmådde göra, trots att det är den utlösande faktorn för hela pjäsens handling.
I ännu en för uppsättningen unik scen porträtterar Charlotta Björck den hjärtekrossade Kristins kamp mellan begär och den aktsamhet som hon själv förespråkar. Midsommarfirandets jordgubbstårta blir objektet för kokerskans ångestdrivna begär. När vi får se Kristin begå frosseriets synd lyfter pjäsen den moralpredikande bipersonen till en riktig människa, vilket är mer än vad Strindberg lyckades med eller ens hade på agendan. Uppsättningen synar maktförlust och begär från ännu fler synvinklar i denna fantastiskt kaotiska och drabbande scen, sårbart spelad av Björck.
Karaktärerna skildras vardagligt realistiskt men också överdrivet teatraliskt. Att pjäsen kan locka till skratt är inte tydligt i råmaterialet, men i den här uppsättningen blir lagret av komik plötsligt närvarande då dramatiska repliker levereras med självmedvetenhet istället för seriositet. Karaktärerna är alltså skrattretande överdrivna men också relaterbart vilsna och otäckt oförutsägbara. Det brokiga uttrycket håller publiken på tårna genom att slänga omkring oss mellan skratt, njutning och obehag.
De moderna förändringarna ger alltså nya perspektiv, men de går också att ifrågasätta. Uppsättningen är uppskruvad för att möta den dopaminjagande publikens förväntningar. Sensationslystenhet och tomt effektsökeri är någonting som andra nytolkningar har kritiserats för i år. Debatten har rört bland annat amerikanska Wuthering Heights och svenska Doktor Glas – båda kontroversiella nytolkningar av äldre igenkännliga och respekterade verk. Det går inte att räkna bort Fröken Julie som deltagare i trenden att skruva upp sex, skönhet och kaos för att tilltala en allt mer lättuttråkad publik.
Om det fungerar någonstans att förhöja kåtheten och leka med moderna uttryck så är det i Fröken Julie. Det passar sig att göra en tolkning som framhäver det oheliga och skapar obehag ömsom njutning, för att det var just det som Strindberg gjorde då Fröken Julie först sattes upp. Den här nytolkningen är effektsökande, och min dopaminjagande hjärna jublar.
Fröken Julie spelas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm fram till den 2 oktober
Insändare: Billie Calligaris
