Har du också känt att hiphopen varit lite lågmäld det senaste? Efter ett antal år där hiphopen dominerat spellistorna och otroliga album langats på löpande band, går det inte annat än att konstatera att storhetsdagarna är förbi – åtminstone för denna gång. Poppen är tillbaka, tjejerna dominerar scenerna, och det är väl inte mer än rätt att musiken fortsätter sin eviga rotation. Men för den som likt undertecknad inte är helt tillfredsställd med att årets mest spännande hiphophändelse var den (visserligen helt urflippade) beef:en mellan Drake och Kendrick Lamar, kommer här goda nyheter: Tyler, The Creator, alla gräsromantiska, festivalälskande killars favoritartist på 10-talet, är tillbaka.
CHROMAKOPIA är Tylers åttonde album, och väver ihop de olika delar som han under årens gång utvecklat i sitt artisteri. Rå rap mixas med magnetisk pop och otaliga R&B- samt soulinfluenser till en övertänkande feberdröm som är omöjlig att värja sig mot. På introspåret St. Chroma utropar han albumtiteln till tonerna av en marscherande armé och introducerar sitt nya alter-ego: Saint Chroma. På sina senaste skivor har Tyler anammat en drös olika karaktärer – från den kostymklädda excentrikern på IGOR till den pastellprydliga bourgeois-karaktären Tyler Baudelaire på senaste albumet CALL ME IF YOU GET LOST. Saint Chroma verkar vara en dynamisk, paranoid och introspektiv typ – dold bakom en mask och med en hel del att säga.
Albumets standard etableras snabbt på ösiga, kaxiga Rah Tah Tah, som sömlöst övergår i Noid. “Living between cameras and recorders” konstaterar Tyler sammanbitet över ett explosivt beat och djupdyker i kändisskapets ständigt närvarande paranoia. Produktionen är vältrimmad in i detalj, och när nästa spår Darling, I rullar in rör sig temat från den yttre paranoian till den inre. “So how can I get everything from one person? / I’m at the altar, but I’m still searchin’” rappar Tyler tillsammans med Teezo Touchdown och ifrågasätter monogamins villkor över en produktion som för tankarna till albumet Flower Boy från 2017. Det som dock skiljer detta album från hans tidigare verk är mognaden i texterna. På Hey Jane mediterar han över en oväntad graviditet, och framför osäkerheten från båda parterna i dialogformat. “We still learnin’ each other, I don’t know all of you /And you don’t know all of me, how am I to live with? / That is not a good foundation to have kids with” rappar han som om han läste upp en telefonkonversation. Komplexiteten framförs i en så simpel men genomtänkt form att låten, som är en av albumets mest avskalade, utmärker sig utan ansträngning.
Konceptuella, välgenomförda album är snarare standard än undantag för Tyler vid det här laget, men även med detta i beräkning lyckas han nå nya höjder på CHROMAKOPIA. Varenda ton är fylld av sprängande kreativitet och albumet tänjer åt olika håll likt ett gummiband, men utan att snärta tillbaka och förlora den röda tråden. Det här demonstreras allra bäst av en låttrio i albumets mitt: I Killed You, Judge Judy och Sticky. I Killed You inleds med akustiska gitarrer medan Tyler, med utgångspunkt i sitt eget naturliga hår, rappar om hur svarta personer tvingas göra sig av med delar av sin identitet och arv. “I gotta work, I gotta eat / If they see you on top of me, I gotta leave / Bitch, I killed you / Your natural state is threatening/ To the point that I point at myself and self-esteem / Bitch, I killed you” rappar han över ett beat som drar tankarna till Tamale från 2013. Country-klingande Judge Judy i sin tur är lika mycket en ordlek som en sexnovell med det inneboende budskapet “låt oss inte döma tjejer för deras sexualitet”. Inte direkt revolutionärt, men message approved, och låten utgör ett otroligt kul och lekfullt inslag på albumet. Från country-sång kastas vi rakt in i årets hårdaste raplåt på Sticky. GloRillas vers transporterar en direkt till kaffebaren på Yaki-Da 2016, när man lyssnade på Cardi B, drack tusen shots och typ hängde i en takkrona. Det är allt jag inte insett att jag saknat.
Den brutala rättframheten som präglat Tylers artisteri är med andra ord kvar – men framförs på ett mer introspektivt och reflekterande sätt. Här finns ett tålamod som inte skådats på tidigare album. Drygt hälften av spåren är en bra bit över fyra minuter långa, men framförallt är det i textskrivandet som Tyler tar sin tid. Ett sådant exempel är Like Him med Lola Young, där Tyler adresserar relationen till sin pappa över ett jazzigt hav av piano, elgitarrer och syntar. Det är som en mognare version av Answer från 2013, där hans mammas röst – som återkommer lite under albumets gång – ebbar ut på slutet. Tidens gång blir märkbar även på lågmälda Tomorrow, i vilken Tyler reflekterar över att skaffa barn. Långt borta är edge-lorden som rappade obsceniteter på första plattan GOBLIN, som han sedan fick ägna år åt att förklara och motbevisa. “That version of T that you knew is a memory” rappar han på Tomorrow, och konstaterar att “See, T changed like the ’fit got dirty / I was young man, then a n**ga hit thirty” på efterföljande Thought I Was Dead.
På CHROMAKOPIA återvänder Tyler, The Creator till tidigare album; han knyter an och refererar tillbaka till teman, rader och ljudbilder. Men allt görs med en finess som han tidigare bara nuddat vid, och när han återanvänder elementen idag är det med en mycket större vördnad och precision. Men framförallt finns här en enorm utforskarlust och en ömsint, noggrann artistisk vision. Tyler lyckas kanalisera alla sina idéer till ett verk där konceptet står stadigt utan att överskugga de individuella låtarna, och där albumformatet samtidigt får skina. Det är hans identitet och hans karaktär som gör det här möjligt – trots att St. Chroma är albumets fronfigur, är det Tyler, The Creator som briljerar bakom masken.
