Domedagsklockor och foliefiltar: We will survive utforskar prepperestetik
På Röhsska museet i Göteborg kliver den annars så mytomspunna överlevaren nu fram i ljuset i utställningen We will survive – Prepperrörelsen och design. Här samsas domedagsklockor och stormkök, assyriska stentavlor och foliehattar i en lekfull med skarpsynt iscensättning av vår tids oro. När Hedda Älveby synar prepperrörelsens estetik blir frågan större än konserver och bunkrar. Handlar det om rädsla, eller en längtan efter att få börja om?
Under pandemivåren skrattade rutinerade preppers åt massornas hamstrande av toapapper och handsprit, de visste såklart att det inte är i stundens hetta som förberedelserna börjar. I årtionden har de samlat, tänkt och planerat och i vår välkommas de ut i ljuset när Röhsska museet visar den välavvägda utställningen We will survive – Prepperrörelsen och design. Där bjuds vi in att vila i frågan om vad förberedelserna består i så väl som vad det är för katastrof som egentligen stundar.
Utställningen kretsar kring såväl existentiella frågor som nationella evakueringsplaner och individuella förberedelser. Redan när vi stiger in i det första av de tre rummen möts vi av Bulletin of the Atomic Scientists så kallade Domedagsklocka – en symbolisk klocka som sedan 1947 bedömer hur nära katastrofen vi är. I år står den närmare midnatt än någonsin: endast 85 sekunder återstår. Den överhängande risken kontrasteras av den tidslinje som löper längs väggarna, på vilken ett urval av de gånger människan har väntat sig undergången radas upp tillsammans med naturkatastrofer och nedslag i prepperrörelsens historia. Tvåtusen år gamla assyriska stentavlor samsas med Walden, 2012-profetior och syndafloden. Dessa omger konstnärsduon AATBs installation i rummets mitt i vilken vi möter olika katastrofer genom miniatyrer av förstörda landmärken.
Från detta första rum, där dagens oro ställs mot historien, fortskrider utställningen genom de personliga förberedelserna och de kollektiva. Vi möter skyddsrum, utrymningsplaner och informationsblad som lika delar uppmanar till handling och är tillverkade för att, åtminstone initialt, ligga i dvala.
I The prepper supermarket visas ett urval av de föremål som bör ingå i ett förberett hushålls utrusning för att tillgodose vatten, mat, värme och skydd. Uppradade som på ett snabbköp och avskalade sin vanliga omgivning, satta i ett vitt, ljust utställningsrum framstår stormkök, multiverktyg och foliefiltar som talismaner och amuletter. De är små och stora objekt som förkroppsligar en oro, men kanske ännu mer hoppet om en eventuell överlevnad. Prepperrörelsen fortsätter att fascinera genom denna ambivalenta förväntan inför katastrofen; kanske liknar det bitvis mer en längtan än en skräck?
Röhsska är inte ensamma om att vilja närma sig denna mångsidiga tematik. Bara ett stenkast bort på Göteborgs konstmuseum visades i fjol utställningen Apokalyps med såväl nutida som historiska motiv av undergång och katastrof. Det är knappast ett oväntat ämne i en tid då domedagsklockan står på 85 sekunder till midnatt. I ljuset av Apokalyps väcks frågan om prepperrörelsens iordningställande kanske lika mycket är ett sätt att bearbeta undergångsskräcken som romantikens groteska apokalyptiska visioner hos Goya och Blake. När det i utställningen sedan visas reklamfilmer för privata bunkrar blir likheten påtaglig. Känslan av att vi ser på iordningsättandet av ett dockhus mer närvarande än den rädsla som skulle kunna mobilisera köpet. En spegel av den bekvämlighet som den avsedda kunden lever i ovan jord och ett flyktförsök som snarare är rent eskapistiskt än påtvingat.
Utställningen är som starkast när den dissekerar skyddsrummens formspråk och de enskilda föremålen, och låter uttrycket leda en berättelse om rädsla, dystopisk futurism och något som liknar en skräckblandad förtjusning. Rädslan är formlös och riktad mot diverse hot, men syns bäst i det materiella överflöd som den producerar. Här lyckas man med greppet att förvandla den prepperrörelse som bitvis framstår som en kufisk ursäkt till masskonsumtion att uppgå till något annat. Ställd jämte storskaliga kollektiva beredskapsplaner blottläggs en misstro mot kollektivet i sig. Detta pendlande mellan jaget och viet vilar som ett underliggande tema genom utställningen och väcker effektivt frågan om misstron i sig kanske är den katastrof som vi bör frukta.
Text: Hedda Älveby
