Skisser av ett varande
Jag drömmer om, och räds, att vara helt och fullkomligt bortkopplad från verkligheten
Jag drömmer om att inte röras av samtalet
Att stå som en monolit, ensam evig och opåverkad
Samtidigt greppar jag vid verklighetens strån
Håller mig fast vid trender och diskurser, för evigt relevant och balanserandes på coolhetens styva lina
Att vara bortkopplad från samtiden är att erkänna dess influens
Att radera sina konton är att erkänna dess makt över en
Det evigt individualistiska internets alternativ är en evigt individualistisk livsstil
Definierad av en strävan att vara unik
Jag drömmer om att vara helt och fullkomligt bortkopplad från verkligheten
Jag drömmer om att ha intressen som ingen annan har
Jag drömmer om att skapa konst som ingen annan gör
Jag drömmer om en evig tillvaro där samhällets makt är en irrelevant vindpust i det fladdrande gräset på mitt livs äng
Jag drömmer om att observera mig själv inifrån, fri från de störningar som jaget innebär
Jag drömmer om att stå själv på det högsta berget
Ensam och orörbar
Sedd men inte åskådad
Inmurad i individualismens högborg står jag som vinnare
Jag drömmer om att inte drömma
Då längtan efter något är ytterligare ett bevis på mitt ego
Ty mina drömmar är en del av en dålig förklädnad
Jaget är ett delat svärd, en dubbeleggad dröm som förför och förleder
Verkligheten är en ofredande älskare, vars sträva närhet eftersträvas av min ensamhet
Mina händer fyllda av någon annans, vars fingrar är en del av mig
Okänd av alla med delad i känsla
Bergen höjer sig över marken och luften
Bergen höjer sig över oss
Insnärjd i dig, mjuk under dina händer
Varm över ditt bröst
Män sinsemellan
Bergen höjer sig över vår dal
Husen står täta och glesa
Tjugo Christus mansionem benedicat tjugoett pryder karmarna
Här snuddar bergstopparna gud, och folkets strävan är densamma
Här gör han sig påmind om mig själv
tjärnens glitter letar sig in i sömnens skuggor
mjuka stämmor som hugger hjärtats floder
på golvet lägger sig en spegel av livet
jag ser ner i den och möter ögon
tomma kärl som flyter i havet
när klipporna slås mot vattnets egg
jag sjunker i ljuset
mjuka stammar reser sig vridna av havsbris
som fingrar kröker de sig mot ra
falken som flyger över lägdan dyker
vatten slår mot ansikte
virvlar mot hud sjunger en visa till själen
i livets klor svävar jag
faller fast åt andra hållet
notbilden liknar ett fält av kamomill
men är identisk med baldersbrå
Händernas skörhet blottas när de skuggar mina ögon
Ett nät som bär upp mig
Håller min hud mina ben mina ådror min kropp
Kristaller glittrar när solen skiner genom dem
Min kropp förvrids under mina ögon
Mina tavlor förvrids under mina händer
Nätet som bär upp vår verklighet är skört
En skral vävnad i rymdens oändlighet
Ett spindelnät snuddar mitt ansikte
Fem fingrar snuddar ditt hår
Fem fingrar stryker din rygg
Löven faller ner över mig, men blåser likväl bort innan månfallets sista sken väcker mig från fantasin
Och bussen går tillbaka hem
jag talar med mina händer
jag formar orden, skulpterar dem
smälter min kropp och gjuter den på nytt
glaserar den i skira lager
jag skissar på ett narrativ
låter oljan torka in på duken
tvättar av mig med diskmedel
och åskådar mitt verk i spegeln
reflektionen ser mig
och frågar mig vad jag skapat
det är helt jävla omöjligt för mig att avgöra förstår du väl
jag talar med mina händer
men jag ser inte vad det står
med en annans händer tolkas mina verk
i en gestuell-sensorisk modalitet
en målning, i sig, ger inte upphov till ljud
ändå tillskrivs den ett läte
ekande beskådande rum
speglar som talar om oss
för oss
jag luktar på huden som sitter uppspänd på kroppen
jag lyssnar på fingrarna
jag tittar på ljudet av min spegelbild
och tonerna ekar i trädgårdens buskar
kristallerna som krossas i mörkret måste finna sig i sin nya form
alternativet vore att sträva efter en sprucken tillvaro
skurna händer rör sig mellan prismor
men även i dikter läker köttsår
Text och bild: Maximilian Näsholm, @ofattbart
