Diktsvit: Schism

serum 

irisens malakitflod 

översvämmar sakta, 

iakttagande & steril. 

ormens år 

överge mig inte under ömsningen. 

          ett omen vrider sig under skinnet, 

blomstrande & månskensmättat, 

          likt sticket innan blåmärket bildas— 

karneolblodets omrörning, rorschach 

          slår rot i det otydbara: magnoliabladen 

i blom, skymningsätare, omvandlingens 

          vita lågor. snälla, låt mig kvävas av ljus. 

sankt sebastians tessellation 

skaparhanden splittrar glaset utan att lämna 

          andrum för försoning. rubinblodet skiktat av 

konvulsioner & grundvatten & digerdödssötman 

          som sipprar fram från slutna läppar— 

                                                   låt mig spå i rodnaden. 

på ena sidan, levring: styggelse & skönhet. 

          kosmos av outtalad kraft. såsom ovan, så nedan. 

på andra sidan, svärtan: djupet som döpte 

          mig som flicka, sträckte ut handen i nåd eller 

botgöring. mitt tal: en konfiguration av 

          odjursmunnar som hasade sig mot betlehem 

för att lura i vassen. separationen från 

          rösten var skriket: facklan inåt, redo att sluka 

natten med sin omedelbarhet. olydnadens 

                    apoteos. uterus, uterus, uterus— 

en transcendental knut. vittnet till ankomsten. 

          ett budbärande eko: någonstans i vävnaden 

hörs fortfarande den första smärtan jag ropat 

          in & inåt. ursprungets gorgonifiering— 

jag blottlägger skörheten & slickar den ren 

          efteråt. oblatet är oskiljaktigt från fläcken. 

trädet 

vid slutet av min 

vallfärd vänder jag mig 

mot det oundvikliga

såsom min mor så

många år före mig—

vålnaden vars röst får 

organen att skrika 

i omvändelse till det 

inre, till trädet kring 

var kropp består, 

där var hemlighet 

avger ett salomos 

sigill, inristat i träet, 

ring efter ring, tills 

stammen inser att 

den även fostrat 

yxskaftet som ska 

försegla dess fällning. 

schism 

i åratal bad jag att de 

oförstående händerna 

plötsligt skulle öppnas 

för mig, likt orantens mot 

undret, när de insåg 

skönheten i det jag givit.

(opalblodet rinner ändlöst 

ur lammets bröst, ohämmat 

i sin uttömning, alldeles 

utanför bägaren, gapande & 

botfärdig, medan jorden 

slickar i sig sakramentet.) 

det är sårets predikan: 

begäret att förbli obunden & 

rädslan för att bli övergiven 

andas i samma aorta, 

väntandes på snittet.

Text: Hannah Grönberg Brydges