ös (med hink)
jag ömkar mig över ålderdomen vid tjugotvå
så jag inte fruktar den när den väl kommer.
konsekvens;
en mjölkig, utblandad ungdom,
en resfeber i själen, för tidigt kommen.
jag har fruktat döden varje dag sedan elva års ålder
av ett vilset hopp att däri ligger nyckeln till frigörelse från densamma.
konsekvens;
en verkligt bottenlös hopplöshet,
en närvaro som lurar under mina tankars mummel.
sällan ser jag det vackra för allt som är i vägen.
en dag kommer jag ångra det mesta.
blossa upp, då och då
jag saknar den där vreden.
den distinkt barnsliga vreden som numera bara fyller en
(men snabbt kvävs)
när en tallrik går i golvet;
när man sätter tån djupt i en tröskel;
när allt känns bottenlöst.
det var en rättfärdigad vrede då,
när man var liten och den fyllde alla ens vrår,
när man kunde svinga armarna omkring sig utan att skada.
och den gick alltid obemött,
kanske skrattad åt –
men vreden, det förstår jag nu, var densamma.
världen måste vara självmordsbenägen eller mycket vis,
för vreden tjänar till att förstöra,
och ligger ändå så nära till hands.
kanske skall vi förstå redan i unga år att det är hopplöst att slåss,
att allt är för mycket och för stort för att slå sönder,
att vi nog borde låta flamman slockna ut i sorg, i förtvivlan.
att fly, eller att jaga?
sedan urminnes tider, sedan det första fröet såddes,
har människans kamp legat inom henne själv.
strävan har alltid varit efter insikt,
efter vetande – ett artslångt försök att förstå världen,
för att någon gång bemästra den.
tanken skulle vara vår väg ur slitet – ur löpandet, ur lyftandet,
ur handslaget med naturen som lovade förslitningen av våra kroppar
för några dagar i solen.
hur kan det då komma sig att det är till slitet jag vänder mig,
nu när tanken visar sig otillräcklig?
för alla de lik jag står på ger en otrolig utsikt –
men horisonten känns närmre för var dag.
denna tid är min,
och den hyser många odrägliga tankar, många dunkla visioner.
bestigningen slutar här. jag vänder nedåt.
och jag gör det springande, alla mina senor i spänn
grov sjö ger en lugn besättning,
och att andas tungt utrymmer tunga andar.
men skulden sitter i, när svetten väl torkar;
det är mitt arv jag avsäger mig.
och mysteriet kvarstår ändå:
är det de lyckliga eller de olyckliga som sliter?
Text: Isak Laestander, @marsfjallsmulle
