Livscykel

Gregor

Gregor betraktar mig från taket
han sitter bekvämt i sitt hörn
ingen av oss vill vara den första att titta bort

i de små svarta ögonen
hos det lilla krypet
ser jag till sist all den mänsklighet
jag har saknat hos mig själv

så jag blinkar
jag blinkar en gång till
och Gregor stirrar på mig,
han kan inte förstå vad jag håller på med

Det blåser i Malmö

Det blåser i Malmö
plastpåsarna springer i kapp med kaffemuggarna
myror släpar på tandpetarna
medan svett rinner längs ryggraden
i gräset ligger kastanjer
flåsande och utmattade
efter en dag av att försöka bli sådda

staden är gul om natten
gatlyktor radar upp sig längs gatan till mitt hus
ett skimmer, ett dis
luften är torr som snus
men du går fortfarande igenom den

ett stoft, ett glitter
vi kan se det på ditt ansikte
att du har varit här förut
i din panna står det skrivet
i gult bläck och det lyser
likt ett trafikljus.

Havet

Mina fötter leder mig till havet
det är den sanna vägen hem
havet vaggar mig med sitt gråa skum
och botten full av döda fiskögon
och tång som fyller upp
varje litet hål som krabborna lämnar efter sig
under ytan väntar spökena
på att få se levande kroppar leka i deras territorier.

Mamma växte upp vid havet
och hon längtar alltid dit
doften av havssalt ger en lycka
som inte finns någon annanstans
och när hon står vid kustens kant
tänds det någonting i hennes ögon,
och efter att det försvinner
känns tyngden av dess frånvaro.

Därute ligger havet som kommer sluka oss alla en dag
en dag, inte så långt borta
är du beredd
har du slangen
masken, hatten, barrikaden, flytvästen, båten?
jag för min del kommer låta vattnet ta mig
inte för att jag vill dö
men det kommer komma oavsett
för därute ligger havet och snart
kommer havet ligga här.

Betraktelse

Vid fönstret sitter jag
och ser på hur mörkret letar sig in
molnen byter sakta färg
medan träden bildar en skarp siluett
betraktelse är i sin renaste form
den högsta sortens konst som finns
från andra sidan scenen
får jag se mirakel

jag betraktar dig från gatan bredvid
dig som alla andra ser
jag betraktar det nedslagna
avlägsna
det som inte finns i otid

utan betraktelse finns endast ting
det är inte så pjåkigt
men satans vad tråkigt
så för att välkomna blickarna in
sitter jag vid fönstret
och betraktar en himmel som sluter ögonen sina
och låter nattens musik
och eviga kyla
uppenbara sig i sin alldeles egna stund

Begravningen

Det snöade på hans begravning
och flingorna föll tunga och grå
snön begravde kistan
innan mullen fick chansen
våldsamma händer fick gräva upp honom igen
för ett ögonblick förväntade jag mig
nästan en knackning
eller ett rop inifrån kistan
en snyftning
“ni har fel, jag är inte död”
men träet förblev tyst
och det förblev tyst
hela vintern lång

Text: Ella Soutkari