Hoenn
Jag ser skimrande urverk i skyn
ljudet av klingande klockor klämtar
en era faller
som en stucken jätte mot marken
långsamt och utstuderat
fastän lika förvånande ändå
vi blev enhetliga, ett oanat radarpar
på gatan där människor mellanlandar
innan nästa språng, nästa avsteg
där klingande klockor ännu ska klämta
där ett sammelsurium av minnen
cirklar runt i väggarna,
ännu hemmastadda i ett osorterat kapitel
med tiden har jag börjat se timvisare
under takfläkten på natten,
förnimmelser av det studentikosa
flimrar under ögonlocken
sekunder likt sandkorn
silar sakta ner
däri urglaset på nattduksbordet
men jag är inte redo att höra klangen än
inte redo att lämna refrängen
bakom mig, som ett minne blott
förpassat till återblickarna
från Ikeaköket inrett på offert
i lägenheten med ett sånt bra låneavtal
där jag kommer hamna
där jag kanske måste hamna,
önskar jag ändå du kunnat stanna
ett litet tag till
Sveavägen
Doften av kylig höstluft
cirkulerar i Stockholmskvällen
tillsammans med det dova mullret
från steg och samtal
där gatulyktorna
ger färg åt staden
en stad där jag har
skrattat och hulkat
jublat och sprungit
flytt och glömt
så många stunder
så många dagar
men ändå minns jag
hur det kändes att vara kär
för första gången
hur jag satt kvar där
på bänken efter hon gått
och vi två blev en
men här fann jag också vännerna
alla de som burit mig i perioder
precis som jag försökt göra
för människor som blivit familj
på en så kort tid
fastän jag träffat de för en evighet sen
så när jag går fram över Sveavägen ikväll
efter att ha varit borta ett tag
känns det som hon också
är en gammal vän
som påminner mig
om att åren går så fort fram
Kungsvägen
Strängen som går rakt från hjärtat
åldras inte, på gott och ont
så när andra delar av oss
sammanfaller, slits av vinden
härdas i hela livscykeln
står kungsvägen till kammaren
lika stark
som då den väcktes till liv
för första gången
Fruktansvärda människa
Jag vill nog inte ens
stånga natten
som ett rött skynke längre,
och jag vill nog inte
tappa kontrollen längre
inte på samma sätt som innan
i alla fall
jag vill inte slå huvudet i takfläkten,
andas tungt i säng kl 06,
mumla så tyst att det surrar
som en våldgästande humla
vid gräddtårtorna på midsommar
men kanske skulle jag också
ångra mig en dag
om jag vid slutet på resan
har kvar fyra reservdäck i bakluckan
inplastade och redo gripa in
när jag punkterat en lunga eller ett ben
i någon av alla strapatser som kommer
det skulle vara ett jävla slöseri
och vem är jag att slösa bort något
Den sargade konstnären
Den sargade konstnären har ärr i ansiktet,
sår i händerna och ett lugn i blicken
mödans lön var välbetald, ofrivillig
så överväldigande,
för den som tittar noga
såren gör denne bekant, nästan familjär
ärren dekorerar en som har sett
och för den som söker ögonkontakt
utan att vika av eller flacka med blicken
kanske det även finns något att se
däri ögonbottnar som blivit sylvassa
så vakna att det bränner i retinan
smärtan blir till empati,
allt det fula som passerat
blir så vackert
Texter: Erik Spelmans, @ettpardikter
