En grekisk tragedi
Demeter gråter.
Hades har rövat bort hennes dotter.
Hon skakar. Hon skriker.
Hon vägrar befrukta jorden med sina sorger.
Hercules stiger ner i underjorden.
Han dör och återvänder innan Jesus utfört sitt första mirakel.
Han lämnas bortglömd.
Ännu en av miljontals stjärnbilder på himlavalvet.
Människan förblir ovetandes om sina synder och vem som dör för dem.
Döden förblir ovetandes om vår uppoffring och vem som levt för den.
Demeter gråter.
Släpp taget om oskulden som aldrig fanns.
Släpp taget om tanken på att den skulle finnas från början.
Släpp taget om konsensus-teorin, den motbevisar sig själv och du är bättre än så.
Släpp taget om definitionsbehovet och illusionen av att du är mer än existerande, räcker inte det?
Släpp taget om den goda människan, hon finns inte.
Släpp taget om den onda människan, i oss alla bor en fiende.
Släpp taget om alla ängsliga fåglar i bröstet, människan är dömd till frihet.
Oket på dina axlar är en kanariefågels klagorop
Om du kapar dess vingar är det precis som du tror
Människan är dömd till frihet, vad du gör med den informationen återstår att se.
Ett leende, stjärnor som aldrig släcks
Hon ser starka färger, hon ser en rygg som är rak
Ett leende, ett löfte om odödlighet
Hon ser ett stigande som aldrig tar slut, en sol utan gud
Ett leende är det enda hon kan ge, det enda hon kan ta
Hon har tappat makten om sitt liv, det finns inget hon kan ta
Ett leende, en kvinnas enda kniv, vässad till perfektion
Hon styr det dit hon vill, hon styr det med stil.
Ett leende förklädd till martyr.
Den gula lampan i taket vet min hemlighet
När alla gått och dagen med, väntar hon
Hon behöver inga besked
Hon har alltid varit vänlig
Den gula lampan i taket vet.
Hon tiger. Hon niger. Hon stiger
Hon vattnar mina drömmar och håller rädslan i hand
När alla gått och dagen med, skänker hon fred.
Gå,
Utan tillit förlorar du allt du någonsin älskat
Du måste våga blunda och fortsätta även när underjordens grenar drar i dig
Gå,
Utan tillit är vi alla blinda och oförmögna att rädda oss själva.
Du vänder dig om och skapar mynta ur din vredes lykta
Gå,
Och giv kärleken åter till den som längtar
Gå,
Orpheus återvänder ensam tack vare sin själviska blick
Mata elden med höviskt växande grenar, och innan den bränner dig stick!
Gräv ner fingrarna, tappa en nagel och se något nytt växa
Drick minnen i te och turkiskt kaffe, skratta i takt med bygdens kvinnor
Gå i cirklar och vänta på din spådom, hullet som skvallrar om tillgivenhet till gudom
Dygdiga ideér om stuvade makaroner och barndom, krulligt hår fastnar mellan skandinaviska tänder
Glöm inte vem som skapade dina händer och vem som kommer kapa dem
Dunjackan är ditt nederlag, du var aldrig anpassningsbar till denna stad
Glöm inte rotlösheten som vilar i din ficka, den är din att bära till Hades och tillbaka
Dra upp dig själv med rötterna, det finns ingen jord du kan kalla hemma
Jag saknar inte barndom.
Saknar inte förvirringen.
Jag saknar framtiden.
Jag vill vara en del av den.
Vill att den ska hända mig.
Ta mig med storm som Hollywood tog världen.
Text: Tara Aflaki, @teatermedusa
